Gästkrönika: Det är en sjuk värld man lever i
Det var ett krossat hjärta som gick hem från Råsunda sent i måndags. En sargad själ, en skadad människa i ett tomt skal. En människa som inte riktigt fattat vad som hände, förvirrat och vilsen. Alla tidningar, tv-stationer och sportredaktörer hade under veckan haussat upp stämningen så man knappt själv visste vart och var man var.
Jag har aldrig varit med om en mer ”udda” match, och jag har gått och stått på Norra Nedre i över tjugo år, så kalla mig inte duvunge, eller medgångare. Jag har varit där i spöregn, snöstorm, gassande sol, trots sjukdomar och lögner för att slippa bröllop och begravningar. Trots skjutande poliser, rasande firmor och övertända ordningsvakter. Jag är ALLTID där!
Det är en sjuk värld man lever i!
Det var sjukt att ta tunnelbanan dit, att gå upp till puben och träffa sina gamla vänner, att veta att man inte vill vinna, att man ville se andra vinna. Eller ville man verkligen det?
Att se en motståndare man annars vill se förlora med så mycket som möjligt, vinna över våra egna. Eller ville man det? Inte var man så där himla glad som man brukar vara innan match direkt. Halva jag vill se AIK spela fotboll, och helst då vinna så klart. Medan min andra halva skriker av vånda, för jag vill inte se andra lag vinna på grund av att vi gör det.
Varför straffar alltid Gud oss gnagare?
Att se dessa alltid så hatade ”goa gubbar” springa omkring som kalvar på grönbete och le på uppvärmningen. Samtidigt som man såg hur de våra led där ute, precis som vi på läktaren, sammanbitna, tomma blickar och med lätt knutna nävar. Samma sak med klackarna, den ena dansade glatt, och den andra försökte desperat sjunga ramsor och mana fram sin hjältar där ute. Hur mår man då egentligen, hur mycket ska man orka, varför plågar man sig hela tiden?
Jag tror de flesta kände ”känslan” denna kväll. Jag tror många med mig stod lite lite tystare än vanligt. Man försökte komma i stämning, men det gick helt enkelt inte, det blev aldrig riktigt som det brukar. ”Känslan” har jag känt förut, men aldrig så påtaglig som ikväll.
Det är en sjuk värld man lever i!
I en veckas tid har man nu läst i alla tidningar om hur alla huliganer slår skiten ur varandra, om hur hundra man får all fokus i världen för ett rallarslagsmål i Väsby på trettio sekunder. Om hur polisen planläggger, och tv-stationerna förbereder, och hur alla förväntar sig trampminor och raketattacker utanför arenan vid matchstart.
Mammor och pappor fasar över hur illa det är på en fotbollsmatch, och alla människor som dagligen läser ”skvallertidningarna” och bor tio mil utanför Stockholm fasar över det brutala våldet som råder när AIK spelar. För de vet ju ingenting annat!
Det finns inte, det trappas upp av alla som vill ha det. Ju mer man skriver om det, ju mer man fokuserar på dessa fåtal personer, ju mer tändvätska får dem.
”Man blåser inte på glöden om man vill släcka elden”
Det är en sjuk värld man lever i!
Nu ligger jag här i min säng och stirrar tomt upp i taket, tänker tillbaka på en underbar säsong och en kväll som slutade precis om jag inte ville, eller inte? Jag längtar redan efter nästa år, nästa vårsol, doften av nyklippt gräs och nyöppnade uteserveringar, nästa tjafs där hemma om bortamatchers vara eller inte. Man slutar aldrig att förvånas, man vet liksom att hur det än går så står man där igen. Tack för i år grabbar, ni har varit underbara, och jag applåderar er länge.
Tack för all glädje. Tack till er som försvinner/försvann. Tack AIK.
Vi är tusentals, vi är AIK-älskare, vi är envisa och eviga, och vi är för alltid trogna.
Hur galen världen än är, hur maktskiften än sker, och hur arenor än byter plats eller namn så finns vi där. Vi ÄLSKAR vår klubb, våra spelare och ledare.
Men snälla ni, glöm oss inte, ta oss inte för givet, skit inte i oss. Ni underbara spelare med sköna siffror som ni alltid kommer att förknippas med. För utan oss så skulle ni inte få spela där vi är, det är VI som är nummer tolv.
DET ÄR VI SOM ÄR AIK, DET ÄR VI SOM ÄR ER KLUBB!
