Krönika: Människorna finns kvar när Råsunda raserats
I Milano ligger en arena som heter Giuseppe Meazza, den är döpt efter en legendarisk fotbollspelare. Här spelar AC Milan och F. C Internazionale sina hemmamatcher. Alla kallar den för San Siro.
Man skulle kunna skriva en upprorisk, antikapitalistisk krönika om idrottsliga idealets förfall. Det vore ett enkelt sätt att få medhåll eftersom man i sådana här känsliga frågor oftare ser problemet och reagerar med ilska eller ledsamhet, än ser lösningar och möjligheter. Jag väljer att se en utmaning i detta läge som kan stärka klubbens identitet och belysa att klubben är dess supportrar.
Det var väl bara en fråga om när det skulle hända. Att Råsunda skulle rivas har stått klart ganska länge. Men nu när Svenska Fotbollsförbundet släppte bomben att nya arenan i Solna skall döpas efter en bank kom känslorna fram i supporterleden. Det är som att man förträngt det likt efter en derbyförlust. Det troliga blir nu att Swedbank Arena blir AIK:s nya hemmaplan, om inte en förvirrad shejk, oligark eller annan valfri miljardär kliver fram som en frälsare i sista sekunden. Han kanske köper AIK, och Råsundasjön och fyller den med betong och bygger ett nytt Råsunda. Eftersom detta känns avlägset har jag en genomförligare ide som dessutom är billig.
Råsunda är en plats där fotboll spelas, en legendarisk arena där Sverige spelat VM–final, EM–kvartsfinal, men framförallt där AIK spelar hemmamatcher.
AIK-publiken är Sveriges största och trognaste, om AIK skulle vara tvungna att byta arena så skulle det också innebära att publiken följer efter. Och med all respekt för de stora matcher som spelats här genom åren så är det ändå människorna som följt dem på plats som utgör grundbulten i resonemang om Råsundas kultstatus som fotbollsarena. Röster har höjts om att K-märka Råsunda, detta förblir dock en dröm på grund av byråkratiska restrektioner som begränsar utnämningar så att känslomässiga skäl inte spelar in.
Det är just känslorna som kring klubben AIK mer än kring arenan Råsunda som är lösningen på problemet. När AIK i framtiden intar sin nya borg så är det samma riddare, bara på ett nytt slagfält. Med samma stämning på matcherna, samma läktarkamper mot edsvurna fiender. Genom sånger och allmän lobbying, kan man göra Swedbank arena till Råsunda. Om en så stor och känslomässigt engagerad grupp som AIK:are vill spela på Råsunda så är det bara att ”döpa om” den nya arenan till, just det, Råsunda. Detta är inget korståg mot Swedbank. Det är inget ondskefullt företag med världserövring och miljonbonusar på listan över mål. Tvärtom sponsrar de lokala klubbar runtom i Sverige, samt landslaget i fotboll.
Det handlar inte om något krig mellan kapitalism och idrottsidealism, det handlar om att en arena bara är stål och betong utan människor i den. Men fyller man arenan med flaggviftande, högtsjungande och passionerade supportrar så blir det något annat. Det blir en hemmaplan, ett vardagsrum, en kyrka där de församlade tror på tre poäng istället för en skäggig farbror. Om tre, fem eller tio år kanske 25 000 svartgula människor i kör sjunger ”upp på Råsunda där spelar vi…”. Om tre, fem eller tio år kanske någon skriver en text som inleds med samma rader som inleder denna. Som beskriver en annan arena men som berättar samma historia om supportrars inflytande.
I Solna ligger en arena som heter Swedbank arena, den är döpt efter en bank. Här spelar AIK fotboll sina hemmamatcher. Alla kallar den för Råsunda.
- -
Carl Tersman Toll är ny medarbetare på GF-redaktionen och detta är hans första publicerade alster här på GF.
- - -
