Del II: AIK ur ett krishanteringsperspektiv
Fortsättning från del I
Slutsatsen blir alltså att det AIK upplever faktiskt är en kris, då en av de centrala aktörerna upplever att situationen är sådan, samtidigt som alla de tre kriterierna uppfylls. En annan möjlig central aktör är givetvis spelartruppen, men då jag saknar insikt i dess uppfattning av situation måste den lämnas utanför.
Sanny upplever alltså inte krisen. Detta innebär att han förmodligen inte agerar inom ramen för krishantering, utan håller sig till "business-as-usual", en livsfarlig situation som snarare spär på krisen. Att så är fallet har vi nog alla märkt av. Istället för att ta ordet "kris" i mun och visa vilka planerna är för att hantera den uppkomna krisen så stoppar Sanny huvudet i sanden och bidrar därmed till ytterliggare osäkerhet, mindre tid tillhanda och att värdena fortfarande hotas. Förnekandet av en kris är ingen effektiv strategi, speciellt inte då andra centrala aktörer är övertygade om krisens existens och farlighet. Det leder till en polarisering som redan nu är gällande, där supportrar skanderar "Avgå Sanny" och Sanny svarar med att förneka alla tecken på kris. Situationen är hemsk, varken vi fans eller AIK Fotboll ägnar sig åt det vi borde; krisanalys och krishantering. Ytterst ligger givetvis ansvaret för detta på Sanny, eftersom han har inflytande över truppen och organisationen.
Varför kris?
Vad har då skett med Sanny, och varför?
Det finns inom den akademiska världen hundratals skilda hypoteser och teorier rörande den enskildes psykologi och små gruppers psykologi. Tanken i de flesta av dessa inriktningar är att enskilda individer och grupper i vissa trängda lägen upphör att handla rationellt. Den här sortens politiska och sociologiska teorier är alltför komplexa för att avhandlas och inrymmas i en artikel av detta slag, så jag väljer att endast använda mig av en teori; vanligtvis kallad "groupthink" (Janis 1982).
I ett "groupthink"-scenario har en grupps psykologiska interaktion börjat spela dem ett spratt. Rationaliteten slås helt enkelt ur spel. Nu bör man inte i allt för hög grad jämföra AIK:s kris med en internationell sådan, men en liknande situation är faktiskt USA:s misslyckade Grisbuktsinvasion under JFK (1961). Idén här var att störta Castro via ett träna och stödja exilkubaner som skulle landsättas i Grisbukten och starta ett guerillakrig mot diktatorn. Som alla som kan sin nutidshistoria vet så misslyckades ju detta rätt fatalt. Förklaringen kan hittas i "groupthink", både i denna situation och i AIK:s.
Grisbuktsbesluten togs av en sluten grupp där en man (JFK) hade utslagsrösten. Inom gruppen premierades inte nytänkande och kriticism, utan medhåll och ryggdunkande. Den som avvek från det tänkande som majoriteten av gruppen hade mobbades systematiskt ut. Fakta som talade emot de tänkta besluten ignorerades. Det saknades någon som kunde säga "stopp!" och dra i nödbromsen.
Känns det igen? De flesta symptomen finns även i den bild vi fått av AIK de senaste dagarna, veckorna och månaderna. Sanny sitter på makten, ohotad. Nytänkande tycks inte få någon plats, utan vi håller oss obönhörligt till den fastlagda, statiska, planen. Den enade fronten är det enda som syns, vilket man måste anta stammar från att sammanhållning premieras före kritik mot den förda politiken. Richard Money sågade 4-3-3, avvek därmed ifrån normen i tänkandet och var snabbt borta. Fakta, såsom att laget spelar uselt och att detta faktiskt är en kris, ignoreras systematiskt då det talar emot den politisk som förs och de resultat som man vill ha: att AIK kan spela bra fotboll och att AIK kommer att spela i Allsvenskan 2005. Hur vet man detta? Sådant beteende är enbart vidhållandet av sådant som inte bevisats, och sådant som man inte vet. Och vem drar i nödbromsen när problemen börjar staplas på hög och den utstakade kursen börjar framstå som allt mer felaktig? I AIK tycks ingen ens sitta vid denna nödbroms. Det tycks helt saknas någon som kan säga ifrån, och faktiskt peka på situationen som den egentligen är. Än värre är att Sanny förmodligen ändå inte skulle lyssna. För mycket makt har centraliserats i hans händer.
Detta förnekande av krisen är dock det värsta, eftersom det hindrar att nödvändiga mekanismer sätts i spel och nödvändiga beslut tas för att komma ur krisen. Det blir inte bättre av att Lennart Johansson i dagens (28/9) Sportbladet upprepar mantrat: "Kris är det inte, kris är när man inbördes bråkar och är oense". Ack så fel Fat Cat har. Det är kris nu, eftersom AIK:s organisation och struktur är odynamisk och varken flexibel för nya situationer eller mottaglig för kritik. Gruppsykologin som råder anser att en enad front och sammanhållning är viktigare än allt annat. Till och med viktigare än en rationell, duglig politik. Och därför ser det ut som det gör.
Och förstås har Fat Cat och Sanny så fel så fel, om det mesta. Och speciellt om konflikter. Snarare än att döma ut inbördes konflikter som kriser som alltid förstör bör man se på konflikter som något som även kan vara positivt. Det är en grundtanke inom konfliktforskningen att konflikter är nödvändiga och driver samhällsutvecklingen framåt, så länge de hanteras på rätt sätt.
Och jag tror knappast att AIK står över samhället, man kan bara inte hantera sina kriser och konflikter. Därav stagnation, som alltid följs av djupa fall nedåt.
