Lagbanner
Krönika: Vilken supportertyp är du?
"Den som är ledsen, sitt ner"

Krönika: Vilken supportertyp är du?

Fotboll är religion. Anhängarna är supportrarna. Gemensamt delar alla supportrar kärleken till fotboll i allmänhet och sin klubb eller sitt land i synnerhet, men ändå likt inom många religioner finns stora klyftor som delar in människor i olika grupper. Man älskar samma sak men utrycker det på olika sätt.

Dessa olika typer av supportrar tänkte jag redovisa för. De finns förstås lika många olika sorters fans som det finns människor.  Men det finns ändå tillräckligt tydliga skillnader för att man kan ”dela in” dessa supportrar i grupper efter beteenden. Enklaste forum att bedöma ifrån är förstås arenan, här står och sitter människor som är lika i sina sympatier men ändå helt olika i sitt sett att uttrycka dem.

Vi har de som aldrig är nöjda. De som alltid ger sitt stöd. De som kommer ibland. De som alltid kommer, men som lider i nittio minuter. De som vill slåss. De som håller på bortalaget. De som hänger på någon annan. De infödda. De inflyttade.
 Och vidare…

Att bedöma enskilda individer är känsligt och i det här fallet ointressant. Därför väljer jag att koncentrera mig på några av de större och mer centrala grupperna av supportrar. Texten är underbyggd av femton års betraktelser. Dessa empiriska data är insamlade på en av Sveriges större arenor (gissa vilken) . Och mina glasögon är förhoppningsvis tillräckligt skarpa för att en rättvis bild av verkligheten kan skönjas i texten. En något raljerande ton är på gott och ont oundviklig. Så blir det lätt när man beskriver något så allvarligt men ändå så banalt som fotboll.

  ”Eventpubliken”
Den största delen av publiken på en allsvensk match tillhör denna kategori. Om matchen är ett derby, en premiärmatch eller helt enkelt av viktigare karaktär, så kan man räkna med att denna supportergrupp ökar i antal. Typiskt beteende under match för denna supporterskara är bland annat, handklappning, gnäll, och lättsamhet. För övrigt är denna supporter oftast en ganska tyst person. 

Mer eller mindre taktfasta handklappar, ofta relaterade till direkta matchsituationer är det vanligaste uttrycket i form av stöd. Vid särskilda bravurnummer av någon hemmaspelare kan man höra ett ”wow” eller ”snyggt Andersson”. Egentligen den enda gången du kan vara säker på att stämbanden används är vid hemmamål och (vid vinst) slutsignal.

 ”Eventsupportern” är sällan personen som vid förlust mår fysiskt dåligt och stannar hemma från jobbet för att undvika gliringar vid kaffemaskinen från okänsliga arbetskamrater. För honom är fotbollen ett nöje snarare än en lidelse. Elaka tungor brukar kalla dem för ”medgångsupportrar”. Om det ligger något i det får någon annan avgöra.

”Råsundafettot”
Om man kan dela upp supportrar i destruktiva och konstruktiva grupper, så tillhör ”fettot” den mest destruktiva gruppen. ”Råsundafettot” är som namn knutet till nationalarenan, men han eller hon (oftast han) finns på alla arenor och i de flesta divisioner.
 Han ser sig själv som en riktig supporter, ett påstående som han backar upp med ständig närvaro och stor tradition. Utseendemässigt är han svår att känna igen, då han finns representerad i de flesta åldrar och sociala grupper, även om han oftast är av den äldre sorten. Men om du sätter dig på en arena så kan du ofta peka ut honom redan när speakern ropar ut laguppställningarna. “Jönsson e så jävla dålig”, säger någon snett bakom dig, innan Jönsson ens tagit på sig benskydden.
Skitsnack om egna spelare blandas dock med jubel och beröm, om en på en ganska hög schizofren nivå. ”Fettot” undviker generellt klacken där hans inställning till hur man stödjer sitt lag sällan delas. Istället sitter han ofta på en dyr sittplats, precis som han gjort de senaste 10 åren.

”Fettot” är inte populär bland vare sig spelare eller övrig publik, men det skiter han fullständigt i, eller snarare märker han inte. Han har ju inte missat en match sen efterkrigstiden och ser sig själv som en av sitt lags alla trognaste supportrar.

”De blinda”
Något fel på synen har de inte, de är inte heller för att de tycker att domaren jämt blåser åt fel håll som karaktäriserar denna supporter. Det är något mycket vackrare, nämligen kärleken. De är kärleken som gör dem blinda. Han är den ”konstruktive” supportern och därmed ”råsundafettots” totala motsats. Han väljer istället att i alla lägen stödja sitt lag, oavsett vad som sker på planen. Klackar runtom i Sverige utgörs oftast till största delen       av ” de blinda”.

Förutom ett outtröttligt sjungande och stödjande, genomsyras supporterskapet av en nästan löjeväckande positiv anda.
Ett exempel kan vara när en spelare i egna laget vid friläge missar öppet mål. Istället för suck och stön, eller kommentarer om spelarens otillräcklighet, kan man få höra kommentarer av typen: ” haha, Nilsson skulle missa en ladugårdsdörr från fem meter, men han har ett stort hjärta och ger aldrig upp”. Visst har ” de blinda” också en släng av lidelsefullhet i sig, men det är kärleken som under matchen visar vilka de är. Efter en förlustmatch mår han lika dåligt som Romeo när Julia tar sitt liv. Men han återuppstår med ny inspiration inför nästa match.

Om det är någon av supportertyperna som man kan generalisera kring ålder så är det ”de blinda”. De är ofta yngre, och kanske just därför kan deras blinda kärlek förklaras. De har inte nått den cynism som nästan är ofrånkomlig när man håller på ett lag, om det inte är Manchester United, Milan, Bayer München eller något annat lag som sällan upplever smärtan av att förlora mer en någon enstaka gång varannan säsong.

Vad som däremot står helt klart är att dessa supportrar är omtyckta av föreningen och spelarna. De står för stämningen på matcherna och är ”de fantastiska fansen” som spelarna menar när de tackar för stödet. Utan dem skulle läktarkulturen i Sverige vara lika sexig och passionerad som en pokermatch på nätet.

"De lidande"
Denna supportergrupp ser fotbollen som ett ständigt lidande. Från april till november befinner de sig i skärselden. De är inte en självpåtagen inställning till fotboll. Sanningen är snarare att de har begåvats, eller i det här fallet straffats med ytterst känsliga och passionerade själar. De får ofta av oförstående vänner eller familj höra att fotboll kan ju inte vara så viktigt. Om fotbollen skulle vara banal varför gör det i så fall så ont i dessa supportrars hjärtan.

Typiskt utseende för denna supporter under match är; nedsjunkna axlar, stirrig blick och ett rastlöst rörelsemönster. Han står ofta i klacken och sjunger gärna så länge det egna laget leder med minst två mål. Men så fort ledningen reduceras förvandlas han till det känslomässiga vrak som fotbollen format honom till. Inför varje säsong försöker han lura i sig själv att han har förmågan att omvärdera sitt supporterskap, så att det inte tär på själen fullt så mycket. En hopplös uppgift, då han innerst inne vet att kärleken till klubben är som ett äktenskap. Han kan inte bara vara litet kär, utan han måste skilja sig helt från klubben. Detta kommer förstås aldrig hända, därför återkommer han med växande ångest inför varje säsong.

Den lidande är inte en helt olycklig person, hans förmåga att lida är lika stor som den att älska och glädjas. Dessutom delar han sin lidelse med andra, och delad kärlek är som alla vet dubbel kärlek. Men smärtan är hans egen.

Carl Tersman Toll2007-11-29 15:45:00

Fler artiklar om AIK

Hoppet om Europa lever trots derbybaksmällan