En svårfångad dröm
Supportrar, spelare och sportchefer tänker sällan likadant. Nästan aldrig skulle jag vilja säga. Just i fallet Dulee Johnson blir åsikterna lika många som regniga dagar på ett år i Birmingham. I en perfekt värld säljs Dulee imorgon för fyrtiofem miljoner och Pontus Farnerud köps för tjugo miljoner. Resten av pengarna satsas på en, helst två moderna (sorry, klyscha) ytterbackar, sen är truppen spikad. I den riktiga världen där vi supportrar, Ola Andersson, och Dulee Johnson lever och verkar kantas våra liv av frågetecken, olika viljor och realistiska åtgärder.
Tänk om alla som spelade i AIK sov i svartgul pyjamas, drack sitt morgonkaffe i en AIK-kopp, körde ungarna till träningar där tränare och ledare fostrar barnen i AIK-profilen, går kvällspromenad med hunden ”Tolle”, matade guldfisken ”Baxter”, osv.
Så kommer det nog aldrig att bli, den krassa verkligheten styrs inte av känslor utan av pengar. Så att Dulee är nyfiken på vad engelska ligan kan göra för hans karriär och vad fetare lönecheckar kan köpa, är ändå inte oväntat. ”DJ” har spelat ganska många säsonger svensk elitfotboll och vill pröva sina liberianska vingar i en bättre liga. Om han flyger lika bra i England kan man bara gissa. Troligtvis skulle han göra bra ifrån sig, Dulee är en smart spelare med ett brett register som i en del matcher totalt klätt av sina motståndare med kroppsfinter och vrickningar av världsklass.
Att man som supporter känner sig sviken över uttalanden som på hans hemsida, ” DJ in love with Birmingham” och undvikande svar på frågor om vad han helst vill, är givet. Dulee står trots allt under kontrakt, vilket betyder att han jobbar för föreningen AIK.
En del spelare som lämnar för proffslivet försöker i kontrakt se till att så mycket pengar som möjligt går till klubben som utvecklat dem.
En del spelare ser nästa klubb som en ny arbetsgivare och ser ingen anledning att premiera den senaste klubben.
Om Dulee lämnar oss så förlorar vi en nyckelspelare som blir svår att ersätta. Ola kan förstås säga nej så länge han står under kontrakt, men det är ändå tydligt att Dulee letar nya utmaningar. Innerst inne drömmer man ändå om att Dulee gör en kovändning. Att han vaknar en morgon och känner, ”shit, nu kör jag AIK 100 % “, åtminstone tills kontraktstiden tar slut. Att han bestämmer sig för att gå in med inte bara kropp utan även själ i varje närkamp. De skulle inte bara glädja oss supportrar utan även göra honom till en bättre fotbollspelare.
Jag kräver inte att spelarna skall vara AIK:are livet ut, men i alla fall så länge de spelar i klubben. Av klubben får de utbildning, lön och möjligheter. Av supportrar får de stöd, kärlek och uppmuntran.
Den underbare, karismatiske och begåvade Derek Boateng må vara ett extremfall, men han sög åt sig allt AIK hade att erbjuda och var ofta en spegelbild på planen av vad supportrarna kände på läktaren. Hans uppenbara känslomässiga engagemang är säkert en av anledningarna till att han är så saknad. Kom ihåg att han lämnade AIK för en inte särskilt mycket bättre liga. Jag känner garanterat ingen som är bitter på honom.
Summan av kardemumman blir att om man inte visar att man känner särskilt mycket för klubben man spelar i, så blir man kanske bara ihågkommen som en siffra i statistiken. Om man spelar med ett stort AIK-hjärta blir man däremot ihågkommen som en hjälte.
