Krönika: Norling ger skrämmande förhoppning
År 2004 är förgånget. Jag sitter och tänker på "The Boss", AIK:s pedantiske tränare, och en anekdot från förr.
Vi firar att år 2005 tar vid eller som de flesta av oss AIK:are betraktar det: att år 2004 är slut. För ett par år sedan kunde man sitta och småmysa till Bruce "The Boss" Springsteens "Waitin' on a sunny day" innan matcherna på Råsunda. År 2004 innehöll en riktigt solig dag på Råsunda. De båda prakträffarna från Moström och Ishizaki plus snubbelartisteriet av Hoch i julimatchen mot IFK Göteborg täcktes dock snabbt av nya mörka moln. Segern med 3-1 innebar inte mer än chansen till ett extra ansträngt andetag på väg mot den ofrånkomliga degraderingen.
Jag har bestämt mig för att koncentrera den här texten till sådant som kan ske för oss i framtiden. Bra sådant. Det kan hända att jag avslutar med en trevande anekdot hämtad från slutet av år 2003.
Rikard Norling har ingivit ett nästan felfritt intryck som lagets nye tränare men kvar återstår den sportsliga bevisningen. En stor del av bedömandet kan göras först efter ett antal spelade tävlingsrundor, men lyckas han bekräfta sin roll som impulsgivande pedant med lyckade resultat kan vi känna oss riktigt lyckligt lottade.
Norlings intryck som minutiös får bekanta och optimistiska känslor att väckas till liv inom mig. När jag pratade med en nära vän och arbetskollega som har gått tränarkurs då Norling talat så var just beskrivningen av honom "pedant". Med det menas Norlings förmåga att bryta ner saker i detaljer och viljan att lägga ner otrolig kraft på sitt arbete. Rent konkret kan detta innebära att ska man lära sig att slå inlägg så måste man första träna på att kunna skapa möjligheterna för att komma till dessa situationer. Då måste man titta närmare på grundläggande saker som bollmottagningar och passningar. Det mesta kan brytas ner i mindre delar: varje spelares olika förmågor går att studera och utveckla. Detta innebär också att kunna se sin egen roll när det gäller att förmedla dessa "impulser", som Norling själv kallar dem, till spelarna. Att trycket från åskådarna blir en fördel, se möjligheter istället för hinder osv.
Det är ungefär därför jag tror att Norling är en bra tränare: för hans noggranna inställning och klarsynthet. Det är därför jag ser honom som perfekt för vår klubb. Min optimism är dock till viss del skrämmande. Ju mer jag kommer på mig själv med att beundra Norlings förträfflighet så smyger sig en oro fram om att allt kan rasa samman, igen.
Man ska se på varje situation som en egen men våra erfarenheter av förhoppning i symbolik med ett sjuhelvetes antiklimax är så väl inpräntat i våra naiva segerhungrande AIK-hjärtan att skräcken gärna gör sig påmind. Det är samma svartgula själ som ville tro på Dusan Uhrins meritstarka bakgrund utan att se det bristande engagemanget eller som såg ljust på Peter Larssons "Ajaxtriangel" även om det saknades i tränarrutin och ambition.
Det är samma organ som bortsåg från det mesta annat och istället tillvaratog Richard Moneys förmåga att tala. Mitt hjärta köpte allt det där. Ni behöver inte påpeka att jag är ung och godtrogen, det är redan uppfattat. Samtidigt är ni många som har känt likadant. Det är ju ändå lite av det här som är gnistan: att hoppas in i det sista, att försjunka sig i tron om de stora tidernas återkomst. Vi kan dock inte bli svikna och sårade hur många gånger som helst, då riskerar vi att bli hopplösa och bittra gnällspikar. Rikard Norling, se till att det inte sker!
___________________________________________
Det var kyligt och oktober år 2003. Det var sista matchen i allsvenskan borta mot Enköpings SK. Det var avskedsföreställning för kultspelarnas kultspelare: Gary Sundgren. AIK vann inför 3507 personer med 0-2 i en annars tråkig uppgörelse. Showen började först efter matchens slut när Gary körde en strippshow i den vida utsträckning att dennes svettiga matchkläder hamnade bland oss åskådare.
Tankarna och minnena från den här stunden är följande:
1. Den mest attraktiva prylen att få av en fotbollsspelare med någon slags status måste vara en sko.
2. Enköping SK:s hemmaarena Enavallen är inte gjord för den här typen av nakenhetsspex.
För Garys skor de flög, varav den ena flög förbi och. över mig på den långsida som fyllts med AIK:are. Skon hamnade alltså bakom (!) läktaren och vi som stod på raden längst upp fick ett par sekunders fundering över huruvida vi ville gå miste om legendens fotbeklädnad eller riskera ett benbrott genom att hoppa ner. En något för lång tvekan renderade i att chansen försvann i och med att någon mer påflugen sprang ner, runt och bakom på ett överraskande snabbt sätt.
Det är då man inser att Enköping inte hade i Allsvenskan att göra. Detta hade aldrig hänt på Råsunda, eller kan ni tänka er någon segerrusig spelare lagom till pensionering som drar en doja över Norra Stå? Nej, jag skulle väl inte tro det. I värsta fall hamnar den i "ryttargången" och ett smärre tumult utbryter som förmodligen löses genom en klassisk "tv-pucken-hög" av alla möjliga och omöjliga sorters AIK-supportrar.
Vad vill jag egentligen säga med det här? Antagligen:
1. AIK hör inte hemma i Superettan, för det går inte att kasta någons sko över läktarna på Råsunda.
2. Varför tvekade jag? Det stör mig fortfarande att inte vara den som fick med sig den mytomspunna souveniren hem.
Det är snart vår - Köp säsongskort!
Statistik i texten hämtad från aik.se och svenskfotboll.se
