Gästkrönika: Moral och ansvar
Att ha svartgula sympatier är ofta besvärande på många sätt, en lidelse som allt som många gånger medför huvudbry och ångest. Supporterskapet är knappast en dans på rosor, snarare tvärtom, något som de flesta berörda kan skriva under.
När sedan passionen vilar hos en klubb som har ambitionen att vara Sveriges största och förankra sig i Europa blir det hela än mer påfrestande. Känslan är som mest påtryckande i perioden från jul och fram mot den allsvenska premiären.
Är truppen vass? Har vi värvat bra? Hur ska vi kunna vinna SM-guld när vi torskar mot Valsta och BP!? Frågorna pepprar som en k-pist i februarikylan, problematiken på försäsongen är alltid den samma.
Att försöka skönja glimtar av vad som komma skall efter att ha sett ett gäng träningsmatcher och några träningar på Karlberg är svårt, för att inte säga omöjligt. Samtidigt är frågeställningarna och viljan att få dem besvarade lika motiverade.
Sen 90-talet har det svävat ett tungt moln av förväntningar över AIK. Att ha en vilja att gå i bräschen för svensk klubblagsfotboll och dess utveckling medför konsekvenser. Viljan, ambitionerna den sylvassa vinnarmentaliteten orsakar avundsjuka och ilska. Vi blir hånade av rivaler som uppförstorade, övermodiga och mäCktiga. Därför ligger alltid samma fråga och trycker i AIK:arens undermedvetna: Räcker vi till?
Det är inte helt enkelt att råda bot på bekymret och frågan blir knappast ordentligt besvarad förrän i november. Tills dess kan vi glädjas åt det som är här och nu. Det finns oaser i öknen av förluster, skador och tvivel.
Har sällan varit så stolt över att vara AIK:are som när jag tittade på senaste ”Fotbollskanalen” med Rickard Norling som gäst. Ni som sett programmet vet att frågestunden med Herr Norling nästan uteslutande fokuserade på Dulee Johnsons strapatser och påföljderna kring dessa.
Likt hyenor gapade Lundh och Wennström efter hårdhandskar och bestraffning. Lugn och sansad, som alltid, besvarade Norling frågorna och försökte få förståsigpåarna bredvid sig att inse klubbens sociala ansvar och att bestraffning inte kommer hjälpa Johnson.
Rakryggad besvarade Norling kritiken på ett sätt som fick AIK-hjärtat att bulta snabbare. Det är för mig oerhört starkt och modigt av AIK-ledningen att sköta problemet som man har gjort. Trots att mediepöbeln vill se bestraffning, böter och avstängning ser man det hela ur ett humant perspektiv och det gör mig stolt.
För mig är det svårt att acceptera kommentarer på diverse forum som att Dulee ”har pissat på AIK” och att ”han inte är värt ett skit” osv. Tror det är nödvändigt att vi som supportrar kommer till insikten att spelare i AIK inte är maskiner, hur mycket vi än skulle vilja det. De är människor precis som alla andra, vilket medför både positivt och negativt.
Att Dulee har gjort ett snesteg råder det emellertid inget tvivel om, men personligen tror och hoppas jag att både klubben och nummer 30 kommer stärkta ur det som hänt.
En annan sak det flitigt debatterats om är vilka signaler AIK skickar när man inte bestraffar Johnson. Vissa menar att man inbjuder till fler dilemman av samma art, visar svaghet och att fler spelare skulle ta sig friheter. För mig innebär handlandet man det motsatta. AIK har visat styrka och de signaler man skickat ut visar bara att AIK är en human arbetsgivare som tar det sociala ansvaret som anstår en storklubb i Sverige.
Hade jag spelat i AIK hade jag känt en oerhörd lättnad efter händelserna, om jag hamnar i problem så finns hjälp och tillgå. Jag kommer inte bli vänd ryggen. För det här handlar inte om ett pojkstreck, det går djupare än så. Norling valde att använda orden ”en vilsen själ” i ”Fotbollskanalen”, han borde veta vad han pratar om.
Förträng försäsongs-ångesten för en stund och njut över att AIK är en klubb som stavas moral och ansvar. Och att man dessutom har en frontfigur i Rikard Norling som inte enbart är en enastående tränare, utan också en människa med sunda värderingar och ett stort hjärta. Stoltheten över att vara AIK:are lindrar bakslag och ångest vi möter på vägen till den allsvenska starten.
