Gästkrönika: En titt in i kristallkulan
Så är vi inne i veckan med stort V, eller stort P om du så vill – premiärveckan. Det känns nästan lite overkligt att datumet som hägrat sedan den 8 oktober ifjol nu är mindre än en vecka bort. Inte blir det direkt sämre av att det börjar som det slutade med Kalmar FF. Revanschläge med andra ord.
Ligger det inte något av revanschkänsla över hela säsongen? 2007 var året då det stora silvret skulle följas upp med ett guld men slutade i en neslig femteplats. Visst, det kan tyckas girigt att se en femteplats som dålig när man supportar ett lag som så sent som 2005 lirade i superettan men så är det.
Som AIK´are anser man bara det bästa gott nog vilket är en del av tjusningen med att hålla på AIK. Laget som alla älskar att hata, laget som ingen är neutral till, laget som berör helt enkelt. Jämför det med att hålla på Gefle, Sundsvall eller Örebro och håll med om att skillnaden är milsvidd.
Det kan inte ens jämföras med att vara Djurgårdare, Bajare eller Blåvitt-supporter. Inget lag är i närheten av att röra upp känslor på samma sätt som AIK. Därför är frågan vi AIK´are nu ställer oss en medan övriga ställer sig två frågor. Hur ska det gå för mitt lag samt hur ska det gå för AIK. För oss är ju båda frågorna samma så vi kan nöja oss med en medan övriga Fotbollssverige behöver två frågor. Jag behöver knappast påpeka att vår förhoppning beträffande AIK knappast är densamma som de andras.
För att få svar på frågan, både min egen och alla andras har jag min vana trogen plockat fram kristallkulan – visst, den skulle slängas förra året efter de katastrofala tipsen men vem kan kasta bort en kär gammal vän? Nej, den står kvar på mitt bord och påstår som så många gånger förr att den har alla svar.
När vi börjar samtala med varandra låter kulan meddela att den är förvånad över siffrorna från upptaktsträffen som håller Kalmar som guldfavorit. Det kommer, enligt kristallkulan, att gå utför med dödgrävarfotbollens rödvita smålandslag. Favoritskapet blir ett ok att bära och laget slutar på en blygsam åttonde plats. Kanske slipper vi därför höra Nannes torra svammel om framtidens fotboll.
Svenska mästarna IFK Göteborg tillhör också den kategori lag som kommer att tappa placeringar. I sanningens namn var truppen väl tunn redan förra året för att vara en mästartrupp. Att tappa Bengt Andersson kommer att innebära en lucka som danske Christensen får mycket svårt att fylla. Värvningarna av Niclas Carlsson och Daniel Alexandersson känns rätt försiktiga.
Även för Djurgården och Hammarby väntar sämre placeringar. DIF tappar Arneng och ärligt talat var fjolårets tredjeplacering väl hög. Precis som för IFK Göteborg visade den höga placeringen mer på underpresterande konkurrenter än på ett bra eget lag.
Bajen får visserligen stabilitet i målet – vilket laget definitivt inte är bortskämt med – men kommer inte Eguren tillbaka, fortsätter Paulinho att verka ointresserad och Charlie Davies även i år är snabb men ovän med bollen så får Hammarby problem med att haka på i toppen.
Halmstad faller också ett par snäpp utan Dusan Djuric. Av nykomlingarna klarar Norrköping nytt kontrakt medan Sundsvall får kvala. Ljungskile blir ohjälpligt sist och får sällskap ner i superettan av Gais som inte kommer att klara sig utan sin trogne livräddare Rolle Nilssons konstgjorda andning.
Rolle själv går det bättre för. Som ny tränare i Malmö kan han mycket väl få smaka medaljer. Roland Nilsson kan mycket väl vara botemedlet för den sjuka föreningen Malmö FF. Ett villkor är dock att han lyckas hålla klåfingrige Hasse Borg borta från omklädningsrummet. Skulle MFF göra sig av med Borg skulle laget bli en allvarlig guldaspirant.
Nu står istället striden mellan Borås och Solna. Såväl AIK som Elfsborg misslyckades med att nå upp till rätt nivå ifjol. I år har Elfsborg evigt unge Teddy Lucic som klippa där bak och en revanschsugen Jocke Sjöhage tillbaka i anfallet. Mathias Svensson är en förlust, visst men Elfsborg har väl på fötterna.
Det har också AIK. Ivan Obolo kommer i år att visa att han är allsvenskans bäste forward. Vid hans sida slåss snabbe Lucas Valdemarin och målskytten Miran Burgic om en plats i anfallet. Trion kommer att backas upp av det mest kreativa mittfält allsvenskan skådat på mycket länge. När Özkan, Ortiz, Johnson, Djordjic, Rubarth, Anchen ,eller vilka namn nu Norling kommer att spela med, drar upp tempot kommer det att gå undan – tro mig.
Akilleshälen för AIK finns i lagets bakre region. På Nisse Johanssons axlar vilar ett tungt ansvar. Det är upp till honom att visa vägen för den som blir hans mittbackskollega – kristallkulan håller Arne som favorit här även om Atta kan bli en mycket intressant utmanare. Vidare är det viktigt att Daniel Örlund växer ut till en målvakt av rejäl allsvensk klass. Han har ännu inte nått dit men 2008 är det dags.
Här följer tabellen i sin helhet.
1. AIK
2. Elfsborg
3. IFK Göteborg
4. Malmö FF
5. Djurgården
6. Helsingborg
7. Hammarby
8. Kalmar
9. Halmstad
10. Gefle
11. Norrköping
12. Trelleborg
13. Örebro
14. Sundsvall
15. Gais
16. Ljungskile
En exilsvensk kan dock komma att avgöra hela serien. Skulle Marcus Allbäck hamna i allsvenskan efter EM så kan det bli direkt avgörande för slutstriden ifall han skulle hamna i AIK – vilket jag önskat tidigare, det känns liksom inte mer än rättvist med tanke på hur nära det var 1999 – eller Elfsborg så blir han svensk mästare. Väljer han blåvitt finns också en hyfsad chans. Mackan till gnaget är helt enkelt ett motto som Ola Andersson bör ta som mantra under våren.
Skytteligan då? Jo, den tar Elfsborgs Fredrik Berglund hem.
