Kort summering
1-1 mot Norrköping var inte fy skam i kylan på Skytteholm.
I en match som inte höll hög spelkvalitet, var det främst roligt för oss AIK:are att se Gnaget komma tillbaka så starkt som man gjorde under matchens sista 20 minuter. Särskilt som det började se uppgivet ut både på läktare och plan efter Norrköpingsdominansen som följde på deras ledningsmål.
Den första halvleken präglades av ett samlat AIK som fick ytor att kontra på och ett Norrköping som fyllde på med många spelare i försöken att bygga upp anfall, men som ofta blev av med bollen i farliga moment. AIK:s försök till egenhändigt uppbyggda anfall var inte bra, till stor del på grund av dåliga uppspel. Bortsett från Alms tidiga straff, var det inte konstigt att det stod 0-0 i paus.
AIK-kontringarna förvaltades dessutom för dåligt - den avgörande passningen söktes för tidigt med offsider och bortslagna bollar som följd. Dessutom var Norrköpings backlinje (seriens antagligen bästa) mycket bra. De sattes ofta på prov mot 3-4 anfallande hemmaspelare och lyckades reda ut så gott som allt. Förvånande var AIK-ytterbackarnas ovilja att delta i anfallen. Markus Karlsson tog knappt några löpningar alls och Gabriel Petrovic, uppenbart ovan vid positionen, kom in på offensiv planhalva några gånger med boll men var annars inte aktiv i djupled.
AIK såg ut att lida av att endast spela med en anfallare. Det var som att man kombinerade som om det fanns en till, vilket ledde till enkla brytningar av Norrköping. Med 3-5-2 hade samma omställningar automatiskt innehållit en spelare till längst fram. Nu såg varje anfall ut som att vi hade en spelare utvisad, som en klok man på läktaren uttryckte det.
Den kortare analysen av första halvlek lyder: Mycket kamp centralt och dåligt passningsspel från båda lagen.
Scenariot blev nästan omvänt i den andra halvleken: AIK var inledningsvis det spelförande laget och Norrköping fick kontringsytorna. Ytterbackarna tycktes ha fått höra att de måste framåt mer och nu gick det nästan till överdrift. Flera gånger var det som om de inte såg vad den andre ytterbacken gjorde. Offensiva löpningar gjordes samtidigt, vilket Norrköping var nära att utnyttja vid fler tillfällen än vid 0-1-målet.
Efter 0-1 hade Norrköping en riktigt bra period, där de pressade AIK högt och anföll gång efter annan. Samtidigt stoppades AIK effektivt. Med 20 minuter kvar började AIK arbeta sig in i matchen igen och lyckades mer genom aggressivitet och vilja ta för sig och tippa över kommandot till egen fördel. Kvitteringen slogs distinkt in av planens bäste AIK-spelare Kristian Haynes som är teknisk, klok, löpstark och arbetsvillig oavsett position. Efter 1-1 var AIK närmast ett segermål utan att dominera.
Totalt sett höjdes matchens kvalitet efter paus även om det med AIK-ögon såg riktigt torftigt utt i mitten av halvleken. Trots att båda lagen gjorde ett antal byten blev det en tät fight i 90 (89...) minuter, där Norrköping totalt var det tyngre laget men där AIK behövde och såg till att få en poäng. Starkt med tanke på ny formation, att nästan halva a-truppen saknas och då främst de defensiva nyckelspelarna Örlund, Arvhage och Sandberg.
AIK mådde uppenbart bra av förändringen i paus. Att spela med två forwards var klart positivt liksom omstruktureringen av mittfältet. Rubarth hade en något bredare position till vänster i anfallet, Moström en bredare och mer offensiv position än Tjernström på mittfältet och Robert Åhman-Persson fick en tydligare ensam balansroll.
Åhman-Persson var mer lyckad när han blev ensam balansspelare, då han fick hämta boll och husera på större yta. Han visade också att han klarade av 90 a-lagsminuter på ett helt annat sätt än tidigare. Bättre och bättre blev han. Tjernström arbetade hårt och arbetade sig även han, liksom mittfältskollega Östlundh, alltmer in i matchen. Östlundh var mer än någon gång tidigare sugen på att slå bollen på förstarörelse, denna gång kanske förlåten av att det (åtminstone före paus) fanns färre alternativ.
Norrköping bjöd på ett bra motstånd och var det något bättre laget. Deras backlinje håller som hagt hög Superettanklass, Alm är Alm och mittfältet har kvaliteter utan att vara spektakulärt. Beskedet vi fick idag var att de helt enkelt är en förväntad toppkonkurrent som vi ska ha efter oss i tabellen.
För den som är sugen på att se mer positivt på saker och ting kan man alltid välja att tycka att det var bra att få ett test på hur vi agerar med fyrbackslinje. Blir det någonsin aktuellt i serien lär det vara mot lag av Norrköpings kaliber. Eller att vi fick 1-1 mot ett så gott som ordinarie Norrköping, i ett läge där skador och sjukdomar inte ger oss många valmöjligheter vad gäller dispositonen. Samt inte minst att Mats Rubarth kunde spela i 70 minuter och bitvis såg såväl spel- som löpsugen ut.
Norrköping hade enligt sekretariatet 10-5 i avslut varav 4-3 på mål. Hörnstatistiken vann de med 4-0.
