Hantera smärtan och glöm matchen
Hur hanterar man en så tung förlust som den mot Elfsborg igår? I sådana matcher då man är totalt utspelade vill man inget hellre än att det tar slut och att vi får revanschera oss i nästa omgång. Tyvärr så räcker inte den trösten ibland, att det finns ju alltid nästa match. Allting känns ju så totalt hopplöst. Hur fan ska vi vända det här? Två derbysegrar, en utklassning och serie ledning är drömmen, men verkligheten ofta en annan.
I den fantastiskt bra och annorlunda filmen ”Måndag hela veckan” vaknar Bill Murray upp varje morgon av att det är måndag. Han lider helvetets kval av att uppleva samma måndag varje dag. Han försöker på alla möjliga vis bryta förbannelsen med allt mer desperata metoder. När han äntligen lyckas så är det för att han genomfört den ”perfekta” måndagen.
Detta må vara en anekdot, men har i sammanhanget har det ändå relevans. Jag har nämligen många gånger önskat efter synnerligen tunga förluster att matchdagen börjar om tills AIK vinner. Inga minnen efter förlusten skall finnas kvar när jag vaknar samma morgon. Då detta är en ogenomförbar önskedröm så har jag hittat andra metoder för att dämpa min smärta. Alla helt lagliga och ingen alkohol.
Undvik media. Jag läser inga tidningar och tittar inte på sportsändningar. Hur matchen gick vet ju jag tyvärr och behöver inte bli påmind om alla hemska detaljer kring det dåliga spelet. Förklaringar till varför prestationen var så dålig är jag inte intresserad av. Inte än i alla fall, därför ändrar jag startsida på datorn och tittar på South park eller något liknande.
Diskutera inte. Alla som vet att man är hängiven gnagare tar för givet att man dagen efter vill diskutera gårdagens debacle. Men nej, det vill man inte. Så länge inte personen i fråga har exakt samma åsikter som mig vill säga. Jag orkar inte stå motsagd när jag redan mår dåligt. Går jag in i en eventuell diskussion så blir jag bara arg på den okänslige motdebattören i fråga.
Så många gånger har jag fått kommentarer av typen ”det är ju bara fotboll” och lika många gånger har den kommentaren inte haft någon annan effekt än att den har gjort mig mer irriterad.
Bara fotboll! Sällan gör fotbollen sig påmind som något så mycket större som när man mår dåligt efter en förlust. Jag accepterar att folk hejar på Charlotte Perelli i Schlagerfestivalen, en lokal sångtävling i jämförelse med fotbollens spridning och betydelse för människor i världen. Acceptera min smärta och respektera mitt sätt att hantera den!
Gör något annat. Direkt efter match är det som värst. Då gör man vad som helst för att undvika tankarna på de svartgula snedsparkar som ännu inte lämnat näthinnan. Vilken aktivitet du än väljer så är det viktigt att den inte ger ditt närminnescentrum chansen att sticka in med lite bilder från verkligheten.
Kanske är jag en feg stackare som vägrar konfrontera demonerna. Måhända tar jag för allvarligt på fotbollen. Men detta är mitt sätt att hantera det på och ingen som inte vet hur jag känner kan egentligen kritisera det. Det bör tilläggas att det främst är vid de riktigt tunga förlusterna som jag stänger in mig i mitt skal och vägrar komma ut.
Vid knappa förluster eller jämnare matcher så finns det ofta någon liten positiv detalj som jag kan ta till mig och förstora upp. Man kan kalla det för hopp. Men vid totalt mörker som igår är en blockering av media och en personlig ”silencio stampa” gentemot nyfikna, disskusionssugna vänner och ovänner den enda medicinen. Såvida man inte vaknar av att det är måndag igen.
