Krönika: Babysteps
Det borttappade spelet har börjats återfinnas och likt ett pussel sakta sättas ihop när säsongens första trepoängare för AIK bärgades på ett öde Råsunda mot ett GIF Sundsvall med kniven mot strupen. Men om det var ett återuppvaknat AIK som periodvis finlirade under torsdagskvällen återstår att se.
Att jag inte tvekade på att utropa kris även om GIF Sundsvall plockat poäng mot oss kan ses som väldigt hårt. Och det kanske det är; jag står hursomhelst bakom mitt uttalande och förstärker genom att återigen hävda att 0-0 eller rent av förlust mot GIF Sundsvall hade i dagsläget inneburit katastrof för AIK. Låt mig elaborera:
12 618 tappra fanns på Råsundas läktare mot GIF Sundsvall torsdagen den 10e april 2008. Jag minns inte när vi hade en så låg publiksiffra i allsvenska sammanhang sist och jag vill verkligen inte klaga när vi precis vunnit för första gången på väldigt länge och äntligen tagit slut på måltorkan men vad är det för löjlig siffra egentligen?
När publiksiffran lästes upp skrattade en hel sektion på Östra Övre hånfullt medan någon långt bakom mumlade något om att AIK-GIF Sundsvall inte är en "publikmatch". Som AIK-are kan jag stolt säga att jag har blivit bortskämd av laget jag håller på och förstår inte riktigt innebörden av den termen. Just därför svider det extra mycket när endast 12 618 orkar ta sig till Råsunda eftersom det lämnar en bitter eftersmak av medgångssupportrar.
Och det, om något, passar inte in i allt som AIK står för om man frågar mig. Detta kunde mycket väl ha blivit värre om matchen slutat i Sundsvalls favör, och detta är alltså katastrofen jag tänker på.
Jag antar att de som valde att stanna hemma får skylla sig själva. Slutresultatet må vara 1-0 till vårt AIK men det var, tro det eller ej, bud på fler från vår sida. Giffarna var såklart inte ofarliga men den vackliga Örlund från i måndags var puts väck och ersatt av den vanliga, stabila Örlund som med pondus fick Sundsvalls farligheter att verka uddlösa.
Walid Atta, högerback för dagen, slet frenetiskt upp och ner för sin kant, medan Pierre Bengtsson för andra matchen i rad var bland AIKs allra bästa spelare. Problemet låg idag istället, liksom i måndags, hos Nils-Eric Johansson. Snubbelfotad och med daltande spel satte Nisse oss ofta i trångmål och fick ta hjälp från alla tre backkollegor samt från Tjernström (som var stark på sin vanliga roll, i sedvanlig ordning) och en Ortíz som lyckades passa sex passningar rätt och 30 passningar fel.
Man kan inte tro att spelet vänder på en match och att allting blir perfekt redan vid nästa spelomgång. Det existerar inte i fotboll. Det handlar om att se vad som gått fel och sedan reparera, det vet vi alla. Och tränarstaben verkar ha förstått att Tjernström ska vara i mitten, att Rubarth är farlig även från start och att det är helt acceptabelt att peta spelare som inte gör något rätt under given speltid.
Jag klagar inte om Ortíz är bortplockad mot Hammarby och valfri innermittfältare, i princip vem som helst, tar hans plats. Att Telia valde honom som matchens lirare efter den uppsjö av felpassningar han bjöd oss på tycker jag säger en hel del om representanternas fotbollskunnande.
1-0 är klart godkänt, enbart för att jag verkligen är överlycklig över att någon i den svartgula tröjan äntligen lyckats sätta den fördömda bollen i nät igen. Behåll de fungerande parterna (Bengtsson, Tjerna i mitten, Walid och en vilt snurrande Rubarth) och finslipa resten, så kan vi nog förstöra Rami Shaabans säsong redan på måndag.
