Gästkrönika: Dr Jekyll & Mr Hyde
Säsongens första derby är avklarat. Ett derby med två olika ansikten och två olika typsnitt. Den ena med uppehåll och nästan bländande spel, den andra med regn och en dunkel känsla. Känslan av Dr Jekyll & Mr Hyde var nästan påtaglig.
Jag bänkade mig inför detta derby med en, precis som vanligt inför derbyn, väldigt orolig känsla. Fundersam hur vårt kära AIK mår, hur formen är och var vi står i förhållande med andra lag. Efter bottennapp mot Elfsborg och en svag insats hemma mot GIF Sundsvall senast, så var känslan inför detta derby inte direkt på topp.
Dr Jekyll
Första halvlek var väldigt bra från AIK:s sida, den bästa halvleken som jag sett på väldigt väldigt länge. Spelarna sprang rätt och agerade med pondus. Passningarna satt där de skulle och självförtroendet lyste som gatulamporna i ett kusligt London. På kanterna flög två unga ytterbackar i Pierre Bengtsson och Walid Atta upp och ner och blandar offensiva raider med klockrent försvarsspel.
Med evigt unge Rubarth på vänsterkanten så har vi återfått vårt kära kantspel som vi saknat så förtvivlat. Jag måste även tillägga att jag allt mer börjat förstå mig på Mendes roll, och hans djupledslöpande börjar ge mer och mer resultat, även om jag inte anser att det är någon långsiktslösning när Pavey, Özkan och Anchén är tillbaka.
AIK skapar en hel del lägen i första halvlek och Dulee Johnson, som för dagen, återigen var tillbaka i startelvan efter sitt kortare break, var om inte strålande, så näst intill.
Mr Hyde
Andra halvlek blev till stor del första halvleks motsats. Spelet hackade alltmer och vid Pierre Bengtssons bakåtpassning, som sånär resulterade i 1-0 så återgår AIK från sitt fina spel och ängsligheten gör sig återigen påmind. Rädslan att förlora övertar alltmer.
Passningarna blir för löst slagna och skarvningarna går oftare till en Hammarby-spelare än till de egna. Kalmar-matchen kändes i detta läge inte helt avlägsen.
Tredje halvlek
I mitten av andra halvlek skiftar matchen återigen skepnad efter utvisning på Arnefjord och en efterföljande frispark som innebar 1-0. Strax efter bryts matchen efter att flertalet föremål kommit in på planen från Norra. Vad som gjordes och sades i AIK:s omklädningsrum under detta avbrott vet jag inte, men viljan som spelarna kom ut med var lika skön som spelet i första halvlek. Äntligen fick vi se spelarna vilja, våga och ge sig fan på att lyckas. CH fixade, på stopptid, en straff i sitt första derby och Ortiz fastställde resolut 1-1.
Att våga lyckas betyder så mycket, speciellt i derbyn då matchkaraktären ofta speglas av viljan att lyckas och tron på det egna laget. Trots krysset så har jag svårt att inte känna segerns sötma. Spelarna visade att de ville och vågade. Sällan har en poäng känts så skönt som denna regniga april-kväll i bästa Robert Louis Stevenson-anda.
