Gästkrönika: Kämpa AIK?
Förhoppningarna om att vårt stolta AIK var på rätt spår, och att det vägvinnande spelet var inom räckhåll, försvann lika snabbt som de kommit. Matchen mellan IFK Göteborg och AIK kan inte annat än beskrivas som pinsam. Inte främst p.g.a. resultatet, utan snarare för det som jag hyllade efter Bajen-derbyt - viljan, bristen på viljan.
Förskräcklig start
Det skall från början sägas att Göteborg borta inte är någon enkel match. Men att släppa in två mål på de första 15 minuterna är inte acceptabelt, speciellt inte på det sättet. 1-0 målet kan inget annat sägas än att det är en boll som Örlund SKA ta. Det spelar ingen roll vad det är för väder eller vind, hur skruvad eller hård den är, eller hur mycket bollen vobblar. Örlund ska bara kunna tippa den över ribban. Punkt!
2-0 målet kan jag inte lägga på Örlund, även om jag tycker att han var aningen passiv i den situationen. Markeringen på Wallerstedt var under all kritik, och kanske lyste Walid Attas orutin igenom en aning där. Det ska dock påpekas att få en Wallerstedt flygande i ryggen inte är det lättaste.
Engagemang och vilja
Trots att detta endast är min andra krönika så kan man utan större problem finna mitt signum, engagemang och vilja. Två enkla ord som dock betyder så mycket på fotbollsplanen. Efter 2-0 i baken tycker jag att spelarna i AIK borde ge sig fan på att ta sig tillbaka in i matchen, Göteborg - AIK är trots allt ingen vanlig match, utan en match som betyder så oerhört mycket för supportrarna. Men tvärtom, viljan och engagemanget var som bortblåst och spelarna gav mig ett flertal obehagliga flaschback alá 2004. Det var rent sagt hemskt att se. Jag visste helt enkelt inte om jag skulle skrika eller gråta ut min frustration.
AIK lyckades skapa ett fåtal chanser som störde Göteborg och hade det inte varit för en superdansk i målet så hade i alla fall en reducering inte varit otrolig. Trots detta så var glädjebitarna få. Ett undantag var Bojan Djordic som ständigt utmanade sin gubbe, och som dessutom lyckades allt som oftast. Riktigt roligt att se Bojan som på sitt sköna kaxiga sätt kämpar och sliter, dribblar och passar. Även hans intervju efter matchen då han sätter TV-experten på plats var strålande.
Rikard Norling är som bekant känd för sina rockader i laguppställningarna och med tanke på det täta matchprogrammet så är det inte så konstigt. Att Pierre Bengtsson petades kan tyckas aningen märkligt, men samtidigt kan jag förstå att Norling vill ha en starkare back mot IFK:s hårdaförda anfallare Wernblom/Wallerstedt. Likså kan jag förstå att Norling vill använda sig av såväl Ortiz som Dulee, men faktum är att den omtalade balansen på mittfältet väger över till det negativa då spelet skall gå via två spelfördelare samtidigt som spelet på högerkanten raderas fullständigt.
Jävlar anamma!
Trots detta så har jag fullt förtroende för för tränarteamet. Jag vill inte se någon förändring där, det jag istället vill se är att spelarna börjar kämpa, springa och ge allt i varje situation. Jag vill helt enkelt se lite jävlar anamma! Inte en match, inte två, utan alla!
Det är en sak att förlora. En helt annan sak att förlora utan att ha försökt. Gårdagens match går, tillsammans med matchen mot Elfsborg, till säsongens pinsammaste förlust, något som jag verkligen inte har gjort mig van vid sedan återkomsten 2005. På torsdag är det dags för lillebror-derby, och en rejäl uppryckning är då ett måste!
