Västkusteffekten
AIK-alliansens bortabojkott drog under måndagen igång i och med bortamatchen mot IFK Göteborg på Ullevi. Inför 9 679 (!) personer gav AIK tidigt bort segern för andra gången i år och kämpade förgäves i uppförsbacke under de resterande 75 minuterna mot ett effektivt men föga imponerande mästarlag.
På torsdag spelas den match som brukar vara höjdpunkten av det Svenska fotbollsåret. Detta år står Stockholmsderbyt mellan AIK och Djurgårdens IF visserligen i skuggan av det stundande EM-slutspelet men som vanligt hänger väldigt mycket på just detta derby.
Igen. För Djurgården gäller det att försöka hålla den förlustfria sviten intakt och i samma veva mer rättfärdigt håna oss AIK-are. För AIK handlar det om att rädda sig själva som spelare, tränare och ledare. Det är inte svårt att förstå att frustration och uppgivenhet går hand i hand för AIK-fansen dessa dagar.
Det är inte kul att behöva upprepa saker ibland men när man skriver om AIK denna säsong har man fått göra det ett antal gånger redan. Musiker vill inte ofta göra samma skiva om och om igen på samma sätt som många fotbollslag inte vill spela exakt samma fotboll match efter match; alla lag kan inte vara som Kalmar FF, då dör ju fotbollen helt och hållet i Sverige och laget blir sönderläst varenda match.
Det går att skylla Rikard Norlings eviga rotationssystem på denna filosofi på samma sätt som det går att skylla AIKs vilja att spela sönder lägena istället för att satsa på att göra det enkla, mindre snygga målet. Det går även att hävda att man som målvakt och back inte får spela bra endast varannan eller var tredje match på samma sätt som att det inte är acceptabelt att ha 15 starkt offensiva spelare och endast ha gjort tre mål på sex matcher.
Säg det här högt för er själva några gånger: AIK gör motståndarna farliga.
Har någon hört något om att Pierre Bengtsson ska vara skadad eller otillgänglig till matchen? Det är i sådana här lägen jag verkligen hatar att ha rätt. Jag förstår inte hur vår backlinje kan vara så otroligt sugna på att vända och vrida boll sinsemellan och därmed endast låta bollen hållas på den defensiva tredjedelen. Jag är helt oförstående till varför denna spelidé endast finns på den delen av planen där den gör allra minst för lagspelet och för det som, tro det eller ej, fotboll faktiskt handlar om: att göra mål.
Jag har tidigare påpekat min oro över Bengtsson-frågan där jag hävdade att Patrik Karlsson omedelbart skulle få spela som vänsterback när han kom tillbaks från skada, utan att tränarparet tar till hänsyn att Bengtsson varit bland AIKs allra bästa i de tre matcher han spelat den här säsongen. Anledningen var bland annat att Bengtsson visat att han är inte mycket sämre än Karlsson och utöver det att Pierre visat säkerhet, vilja, hjärta och offensiva intentioner som Karlsson inte visat på mycket länge.
Ja, jag är väl medveten om att Bengtsson saknar väldigt mycket av den styrka resten av truppen sägs ha men det tar han igenom enkelt med sin vilja. Med Patrik Karlsson försvann den offensiva vänsterkanten trots att han förra säsongen visade att han kan vara med och hota framtå. Alla bollar fick istället gå inåt i plan mot Tjernström/Órtiz istället för direkt till Bojan samtidigt som Dulee Johnsons högerkant blev aningen ineffektiv när Dulee själv gick in i mitten för att hämta boll och fick inte samarbetet med Atta att funka som det ska för att AIK ska lyckas vara vassa framåt.
Dulee gjorde, liksom Bojan, bättre av sig än de flesta i AIK i måndag men när laget spelar som bäst så har AIK vänsterytter+vänsterback och högerytter+högerback med i det offensiva; det saknas och får Gabriel Özkan och Kenny Pavey att saknas mer än någonsin. Özkan och Pavey klarar egenhändigt att göra oss vassa, och AIK blir och har alltid varit ännu starkare framåt när kantspelet med backstöd uppåt klaffar.
Säg det igen: AIK gör motståndarna farliga.
AIK måste göra det alla andra lag lyckas så bra med mot just oss: att faktiskt se vad som inte fungerar hos motståndarna och utnyttja det på rätt sätt. Då kanske vi till och med kommer att våga använda oss av våra egna styrkor och spela mer som ett lag; kanske då förstår vi att vi måste slita, blöda och, om det är tvunget, även gå sönder för AIK.
Bojan Djordjic sa efter matchen att det var nästan så att man ville börja gråta. Och de som tvivlade på Bojan och hans AIK-hjärta fick sig en rejäl känga. Ingen i AIK har hittills denna säsong visat lika mycket vilja och hjärta som Bojan gjorde under denna match, med undantagen Pierre Bengtsson, Mats Rubarth och Daniel Tjernström. Ser ni vad som är fel i denna bild? Ser ni vad som inte stämmer förutom att jag endast nämner fyra namn av 25 som är inskrivna i truppen för i år?
Två av spelarna har spelat i AIK sedan 1999 respektive 2001. En annan är blir petad i förmån för en spelare som spelade sämre. Den siste är ett nyförvärv som hatas av i princip hela fotbolls-Sverige för att han ses som kaxig, tjurig och som någon som behöver få en käftsmäll.
Jag kommer ihåg hur Kristian Haynes fick böter efter att han greppat tag i AIK-märket på bröstet och visat det för publiken efter sitt avgörande mål mot Djurgårdens IF två år sedan. Kristian skrattade åt det hela, tyckte det var löjligt att behöva betala för att man visa att man brinner för klubben och betalade sina böter. Är man spelare i AIK så ska denna mentalitet vara A och O. Det är AIK som gäller, till 110%, i varenda läge. Bojan vet detta. Likaså Tjerna och Rubarth. Och från vad jag har sett hittills även Bengtsson.
Vi säger det en sista gång nu så att det sitter ordentligt i minnet: AIK gör motståndarna farliga. Västkusten börjar skrämma mig nu när vi för andra gången på denna kust i år dödar matchen genom att bjuda på mål. "Wobblande" bollar ska inte vara det man snackar om efter matchen. Wallerstedt ska inte kunna luta sig över Atta och nicka rakt mellan Örlunds utsträcka händer. Det ska inte accepteras att spelare som Ortíz och Óbolo ursäktas för alla felpass bara för att de alltid rör på sig och gör sig tillgängliga; alltid vill ha boll.
Jag undrar bara: vad spelar det för roll om man alltid visar sig om man passart bort bollen varenda gång man får tag i den?. Vem vill se snygga mål, just nu, i detta läge? Jag vill se fula mål. Jag vill se MÅL. Och framför allt: jag vill att spelarna i AIK vågar spela, vågar skjuta, vågar VÅGA. Annars kommer det här att gå åt helvete.
Jag har inte tappat hoppet ändå. Jag tror att vi har en riktig chans mot Djurgården på torsdag. Jag tror att vi visar SvFF hur fotbollsmatcher i Sverige ska se, låta, spelas och upplevas. Det här går att vända och jag håller med Bojan: det är nästan så att man vill gråta. Och det ska man känna som AIK-are idag. På torsdag hoppas jag att spelarna visar vilja och bär sin AIK-hjärtan stolt: det kommer vi fans i alla fall definitivt att göra, som vanligt.
