AIK-GIF Sundsvall 2-0
Jämnhet, aggressivitet och sidbyte bakom säker seger.
För ovanlighets skull fick vi se en match där AIK inte hade några större svackor. Giffarna tilläts komma in i spelet en smula i andra halvlek, men en kanonräddning av Dime och snabbt återtagande av kommandot efter ytterligare någon norrländsk målchans gör att segern kan beskrivas som säker. Även matchfakta visar på stort övertag, till och med överlägsenhet. Större bollinnehav, 20-6 i skott varav 8-1 på mål och 10-2 i hörnor. Dagen till ära var de flesta hörnorna riktigt bra slagna och några stycken var nära att gå i mål. Lucic hade en inne men petige Kovacs hade redan blåst av. Kovacs blåste sönder matchen, tillät knappt kroppskontakt och dömde fel åt båda håll.
Ett av dagens stora jubel utbröt redan innan matchstart. Nej, jag syftar inte på Brundins återkomst i fel tröja. När Gnaget äntligen fick igenom att få börja anfalla mot södra visste många att segern låg i luften. De mystiska skälen till varför det inte tillåtits tidigare i år har kanske försvunnit? Hoppas det, då blir det fler segermål mot norra i de andra halvlekarna som väntar oss.
Inledningsvis visade AIK aggressivitet och fina intentioner i anfallen mellan Thylanders långa höga feladresserade uppspel bakifrån. I för många matcher har Gnaget börjat bra för att sedan under långa stunder vara riktigt dåliga och sedan forcera desperat i slutet. Nu höll det i sig i hela 90 minuter skulle jag vilja säga. Laget var jämnt och det var ingen som egentligen stack ut, utan man gjorde faktiskt en av de bättre laginsatserna för året. Enstaka matcher har varit bättre på grund av bättre motstånd, fina individuella prestationer eller perioder av kanonspel – mot Sundsvall var det en bra laginsats som borgade för segern. Det var roligt att se hur så många spelare kämpade så mycket. Spelare som Touma, Ishizaki och Andersson gick gärna och väl in i närkamper, något som inte brukar vara vad man förknippar med dessa. En portion AIK-hjärta var vad som faktiskt erbjöds den svältfödda publiken. Den första halvleken ledde inte fram till några större målchanser mer än Patric Anderssons och Stefan Ishizakis brända frilägen. Ett antal avslut av skiftande kvalitet utifrån sågs också. Halvleken präglades av kamp som vanligt är mot GIF, men med undantaget att deras mittfält inte riktigt var så hårt som tidigare. Flera gånger kom giffarna på efterkälken och tvangs stoppa de våra med ojusta medel, deras försvar var också stundtals något oorganiserat när AIK-anfallet rörde på sig. AIK etablerade faktiskt bra spel på offensiv planhalva, man hittade varandra väl på små ytor och det finns tecken som tyder på att spelarna lärt sig varandras löpvägar och var bollen kan komma. Under säsongen har det vid mer än ett tillfälle talats om att vändningen har börjat, med plattmatcher som följd, så jag vågar nog inte säga mer i förväg om årets fotbollslotteri. Som sagt så hittade man varann, några bra hörnor slogs men bollen ville inte in (förutom då det bortdömda målet liksom ett ytterligare offsidemål).
Men med ett par minuter kvar tog sig Touma snabbt framåt inåt med boll och strax innanför straffområdet sträckte den blivande gnagaren Per Nilsson ut ett behjälpligt ben till vältimat utrusande målvakten Sundfors förtret. Bollen på väg mot Sundfors och Sharbel Touma i backen. Straff till svartgult som Touma själv säkert sätter till höger. Ledningen var motiverad och det var ett glatt men inte nöjt AIK som gick till pausvila. Det syntes på flera spelare att de var laddade och inte ängsliga under den här matchen.
Den enda som inte kom upp i sin tidigare nivå var Patric Andersson, och vi väntade på det givna bytet Andersson-Alm. Det kom inte ens i minut 71, utan istället annonserades att Tjernström (?!) skulle ut för att lämna plats åt Alm på mittfältet vid ställningen 1-0… När så Patric Andersson (som för alla runt Råsunda - utom möjligen tränarna – var tydligt haltande) gick fram för att tala om att han ville av, så fick Olle Nordin snabbt ändra sina tänkta byten. Underligt och förvånansvärt oobservant agerat av Nordin, även om hans snabba korrigeringar ledde till bra byten. Dessförinnan hade så Sundsvall i minut 58 haft sin stora farlighet där Jankulovski gjorde en kanonparad på Forsbergs nick efter vänsterinlägg. Sundsvall kom här in i matchen lite och AIK föll för mycket med backlinje och mittfält. Det var skönt nog ganska temporärt och det kändes ändå stabilt (har jag inte lärt mig någonting i år?). Härpå följde ett långt AIK-övertag med en handfull riktigt väl uppbyggda anfall. De startade på olika sätt, genomfördes varierat och fullföljdes för ofta med avslut utanför målramen, plus att Sundfors var bra med på det som gick mot mål. Åslund hann med att skruva bollen utanför höger kryss och nicka över från nära håll på fint Ishiinlägg inom ett par minuter, Kibebe och Casserly hade farliga nickar på hörnor, Patric Andersson hann precis innan bytet med en lobb som sånär gick in. Ytterligare bra anfall ledde inte till avslut, förrän Touma fick bollen av Ishizaki i minut 79 och drev inåt för att ostört kunna leverera till Åslund som stack i djupet, drog Per Nilsson (…) och sköt med vänstern via Sundfors in i mål. Lättnad för Martin som fick näta, lättnad för alla som älskar Gnaget eftersom matchen nu var punkterad.
Med tre minuter kvar bjöd Gnaget på ett underbart anfall som var nära att ge Andreas Andersson ett välbehövligt streck i målprotokollet. Casserly får bollen klackad till sig av Åslund till vänster, går inåt och serverar Alm som söker sig ut på kanten. Alm rycker mot kortlinjen och skjuter ett inlägg parallellt med mållinjen, ”Adde” flyger fram och får lite för mycket av sig själv under bollen för att den ska in i det vidöppna nätet. Alm hann med ytterligare liknande högklassiga hårda flacka inlägg, som på samma sätt som Ishizakis hörnor för dagen påminde om stora ligors svårförsvarade inspel framför mål. En annan intressant detalj var hur väl uppspelen bakifrån fungerade. Efter Thylanders något spridda bollar i början, hittade han rätt med en del längre pass. De andra tre i backlinjen ville inte vara sämre, utan hade påfallande hög procent rätt i sina långpassningar – såväl längs marken som i luften. Lucic och Kibebe svarade till och med för frispelningar i djupled.
Det var en hel del faktorer som gladde i den här matchen i AIK:s spel, många spelare gjorde bra ifrån sig men det vackraste var ändå de unisona hyllningarna av Michael Brundin. Ett kärt återseende mellan supportrar och spelare. En snygg gest av tränare Grönhagen att byta in Brundin i slutet av matchen, för inte kunde väl skälet vara att hålla siffrorna nere?
Spelarbetygen nedan ska ses i ljuset av att AIK var bättre i allt överlag, och bakom de två bästa var det väldigt jämnt nästan hela laget igenom. Motsvarande för Sundsvall var att de var jämndåliga bakom Sundfors och Ericssons pigga inhopp. Innermittfältarna som överskuggades av AIK:s dito, men det är ändå svårt att hitta några bland försvarare och anfallare som kan sägas ha varit bättre än Näsholm och den för dagen bleke Cedergren.
