Fantomerna på Råsunda
Det finns inget sportevenemang i Sverige som kan jämföra sig med Slaget om Stockholm; derbynas derby mellan Allmänna Idrottsklubben och Djurgårdens Idrottsförening, det så kallade tvillingderbyt, håller hög internationell klass i inramning samt atmosfär och är helt i en klass för sig inom svensk sport. Årets hittills högsta publiksiffra och bästa match visade bitvis hur AIKs rätta ansikte ser ut i en tillställning som befäste Stockholms position som Sveriges utan tvekan bästa fotbollsstad.
Efter vissa fotbollsmatcher börjar man fundera på saker man vet bara är nonsens och absolut ingenting annat. Det har hänt flera gånger att jag önskat att Krister Nordin likt Stålmannen utan vidare kliver ur sin arbetsutstyrsel för att i full AIK-dräkt sedan springa ut på Råsunda och visa hur man spelar med hjärta och går in med kraft på både spelare och boll. När måltorkan varit som värst har jag även hoppas på samma sak från assisterande tränare Novakovic; att Nebojsa löper in och iskallt visar hur man sätter bollen i mål.
Det jag önskat mest har varit fler Stockholmsderbyn. Dessa ytterligare derbyn hade inte varit jämna alls, men jag hade gärna sett IF Brommapojkarna mot Djurgårdens IF med fjolårets resultat varenda säsong. Tanken har slagit mig mest för att jag rätt och slätt gett upp hoppet om att AIK ska lära sig att höja sig till sin riktiga nivå mot lag som är utanför Stockholmsområdet på egen hand när derbyna faller tätt intill varandra och under säsongens första 10 omgångar.
Tänk er om varje match hade denna inramning. Tänk er hur det hade känts att höra, se, känna så mycket folk omkring sig på varenda hemmamatch; att vara en del av det på läktarplats 15 gånger om året. Tänk er om det är det som krävs för att AIK ska spela som de gjorde under derbyts första halvlek, precis som de gjorde under det förra derbyts första halvlek.
Under de första 45 hade våra rivaler i princip ingenting att komma med förutom när vi i vanlig ordning lät de vara farliga genom passningar som hamnar bakom medspelare och långbollar signerade Nils-Eric Johansson. AIK ställde för dagen upp med en 3-5-2-uppställning otaligt många lyckades blanda ihop med det mer klassiska 4-4-2 laget brukar ställa upp med. Detta var dock ett medvetet drag från tränare Norling: det effektiva formationsbytet vid omställningar dödade Djurgårdens spel helt och hållet och kanske till och med är ett sätt att försöka bygga sitt spel i framtiden. 3-5-2 vid anfall, 4-4-2 vid försvar mot Gefle, kanske?
Djurgården släppte alltså återigen in ett mål inom matchens första 15 minuter. Och allt var perfekt. Bojan suddade bort Sebastian Rajalakso, Kapten Tjerna/Dulee passade sig lätt förbi Ottesen/Komac utan svårigheter, Óbolo bröstade ner, kollade runt, satte sig ner, kopplade av lite innan han lugnt serverade boll fram till Mendes som visade att han ska spela i anfallet och inte på mittfältet. Inte mycket stämde för lillebror när storebror AIK bestämde sig för att spela sitt spel. Och det är såhär det ska vara.
Ärligt talat nu: vilket lag kan stå upp mot AIK om vi spelar som vi gjorde under första 45 mot Djurgården? Vilket lag kan vi inte slå om vi lär oss hur man stänger matcher, eller åtminstone spelar såhär och lär oss att göra två-tre istället för ett mål?
När kom Djurgården in i matchen då? Efter målet. Efter utvisningen. Så, av allt att döma fram till dess, så ska vi lyckas hålla det här hela vägen ut, eller? Varför händer det här, igen? Övermod stavas brottslingen denna gång. Allt snack om revanschräddningar och liknande babbel i all ära; Daniel Örlund räddade visserligen en poäng för AIK men han kostade oss två. I mina ögon räddade han ingenting annat än sig själv genom sin svettiga räddning. På ynka fem sekunder suddades allt som är positivt med denna match och hamnade helt i skuggan av utvisningen, straffen, målen, det oavgjorda resultatet, det orättvisa resultatet.
Mot Hammarby tvingades Daniel Arnefjord till ett rött kort och denna gång var det Kenny Paveys tur. Kenny som slet och löpte och vågade och dödade nästan Tauer, vilket bara är ett plus i kanten för Kenny men ett minus i Fröjdfeldts bok: linjemannen signalerade inte någon företeelse i hockeytacklingsduellen spelarna emellan men Pavey fick ändå ett gult kort.
Straffsituationen är inget att diskutera. Pavey gör i detta läge helt rätt då han gör det som krävs för att ett mål ska förhindras. Onödigt, men han kan tacka Örlund nu i efterhand för det. Att Tauer inte får gult för kroppstacklingen på Bojan och sedan en av många kapningar i andra halvlek är lika konstigt som att Andrej Komac inte heller åker ut efter att han upprepet det som gav honom gult i första halvlek två gånger i andra halvlek.
Meningarna blir inte som de ska, och jag får ursäkta mig för denna gång. Derbyn framkallar mycket känslor, i detta fall så blir jag mer fundersam och hittar ingenting ytterligare att skriva om. Det känns surt, samtidigt som AIK återigen förbluffar mig med sitt spel. Däremot verkar inte andra fans hålla med mig. Man skriker och gormar om hur dåligt spelet är men när laget står för årets bästa allsvenska halvlek så snackas det om annat. Det är förståeligt dock, en till bra match och det blir ändring både på plan, hos fansen och hos motståndarna.
Fotnot: Bengaler och smällare från Södra, och djurgårdare som blir misshandlade av klubbens egna väktare. Vi får se om vi någon gång får diskutera det fina i matchen efteråt igen då det känns som att vi supportrar inte kan göra något åt det här problemet längre.
Till och med när vi sköter oss går det åt helvete och årets bästa fotbollsmatch i vårt avlånga land får inte alls den uppmärksamheten den borde. SvFF gör det de vill, DIF klagar inte eftersom deras höga höns är SvFFs höga höns och medierna snackar om att fotbollen är död och att allt är skandal. AIK står över sådant snack, i min mening. Det är dags för oss som fans att visa på hemmamatcherna hur det ska se ut och låta, så får laget visa hur fotboll ska spelas.
