Krönika: El infierno de Superettan
Jesus Gil y Gil kallade Segunda división för Helvetet efter att hans Atlético Madrid åkt ur den spanska högstaligan. Nu är det AIK:s tur att ta en tripp nedåt men med blicken fäst uppåt.
Så är då väntan över. Det har gått nästan sex månader sedan runt 150 personer på plats fick se hur AIK förnedrade sig själva och förlorade mot Örgryte inför ett stängt Råsunda. Lidandet har varit stort, och vi lider fortfarande. Att se en allsvensk premiär utan AIK har känts som en kniv i hjärtat, och under hela året kommer vi att påminnas om att vi inte spelar i svensk fotbolls finrum.
Atlético Madrid hade under många år en legendarisk och kontroversiell president vid namn Jesus Gil y Gil. Han avled härom året efter att ha fått se sitt lag återvända från avgrunden. Atlético åkte år 2000 ur den spanska högstaligan efter ett osannolikt år. Sällan har ett så namnkunnigt lag kollapsat så totalt.
Jimmy Floyd Hasselbaink spelade det året för Atletico och gjorde 23 mål i ligan. På laguppställningen fanns också namn som Ruben Baraja, José Mari och Santiago Solari. Samtliga dessa gick vidare och blev storstjärnor i sina kommande lag.
Jag förstår den chock och sorg man som Atlético-supporter måste ha känt. Ilskan över att laget underpresterat så kapitalt. Jag var själv på Råsunda mot Örgryte i höstas och såg hur ångesten lyste ur AIK-spelarnas ögon, detta trots att det inte fanns några supportrar som kunde skrika åt dem och få dem att känna sig illa till mods. Något var kapitalt fel.
Men det som imponerar mig mest är Atlético-fansens hängivenhet trots degraderingen. Den tid man tillbringade i Segunda división snittade man smått ofattbara 40000 åskådare per match. Det, tillsammans med Fiorentinas mer än 20000 i snitt trots att man spelade i motsvarande division 3, är den utländska supporterprestation som imponerar mig mest.
Jag vill i mitt hjärta tro att vi svartgula är lika hängivna nu när vi ska ta oss an vårt helvete. Den allsvenska premiäromgången är avklarad, den omgång som av hävd är den som drar flest åskådare till arenorna. I år besöktes de av 11696 åskådare i snitt, med Malmös 26504 som toppnotering. Att begära att vi ska ha en liknande siffra är kanske att ta i, men sen då? 14453 var på Olympia och såg den första matchen, 14232 på Råsunda i vad som kallades för ett derby, och Stockholms stadion var inte ens fullsatt (12823) när Djurgården gjorde sin efterlängtade comeback där.
Det som är smått otroligt, och det är inte bara mitt hjärta som säger det utan det är fullt realistiskt, är att vi i vår premiär kan ha en publiksiffra som är den näst högsta hittills i landet. Detta i helvetet som kallas Superettan! Detta visar inte bara vilken hängivenhet som finns i våra led, utan även vilken potential AIK-publiken har.
Det exempel som alla refererar till när man vill tala om publikexplosion är självfallet Malmö FF, och jag gör detsamma. MFF åkte ur Allsvenskan 1999 med ett publiksnitt på 7016 åskådare. Vissa matcher spelades till och med på Malmö IP därför att Malmö stadion ansågs för stor! Året efter i Superettan snittade man 6153 åskådare, man hade alltså lyckats behålla 87 procent av den allsvenska publiken.
Att vi kommer att tappa publik är solklart. Jag har själv pratat med årskortsinnehavare från 2004 när jag har ringt runt med Sol Invictus och mina fotbollskunskaper har ifrågasatts när jag har uppmanat att stödja klubben nu när det är som värst. Men kanske är det lika bra att slippa sådana personer? Kanske svetsas vi samman i motgångens stund? Jag vill tro det.
Malmö FF återvände omedelbart till Allsvenskan och ledde faktiskt serien efter ett par omgångar i återkomsten. Till slut hamnade publiksnittet på 11315 år 2001, eller en ökning med hela 83 procent från året innan. MFF har sedan dess stadigt ökat sina publiksiffror i takt med framgångarna och i fjol passerade man 20000-vallen.
Om vi nu skulle ta och applicera dessa siffror på AIK skulle vi få följande utfall:
Exkluderat AIK-Örgryte kom det 15037 åskådare i snitt per match i fjol. Det pekar på ett publiksnitt dryga 13000 i år. Vid en återkomst till Allsvenskan skulle då en ökning med 83 procent innebära att vi skulle snitta närmare 24000 åskådare per match.
Ibland är det kul att leka med statistik, men det är inte alltid det blir rätt. MFF både 2000 och 2001 hade en extraordinär attraktion vid namn Zlatan Ibrahimovic. Förvisso har vi också talanger i vårt lag, de största är väl Per Karlsson och Robert Åhman-Persson, men ingen av dem kan jämföras med den spektakuläre Zlatan. Men jag tror inte att min tankegång är helt felaktig trots det.
Min poäng är denna. AIK var fram tills Malmö fick sin framgångsvåg Sveriges särklassiga publiklag. Mycket tyder på att vi kan fortsätta vara ett av de lag i Sverige med störst publikstöd trots att vi inte spelar i den högsta serien, på samma sätt som Atletico Madrid. Men när vi till skillad från Atletico direkt nästa år återvänder till Allsvenskan kommer vi att ha en unik möjlighet att satsa längre än vi någonsin tidigare nått.
Tillsammans kan få vi göra det här året till något speciellt. Istället för att som Jesus Gil y Gil se tiden i andradivisionen som ett helvete ska vi se det här som en tid i skärselden. När det har slutat brinna inombords kommer vi att hamna i himlen.
