Gästkrönika: EM är slut. Äntligen.
"Nu är jag tillbaka. Nu vet ni varför ni köpte mig."
Fyra veckor av – det är jag den förste att erkänna – otroligt välspelad fotboll, är sedan ett par dagar till ända. För egen del har jag följt slutspelet från alperna med ibland intresse, stundom engagemang men allt som oftast mest som ett tidsfördriv. Ett medel att ta till för att dämpa suget efter det som verkligen betyder något. På riktigt. Det som är ett passionerat förhållande till något större, finare, viktigare och inget som (gud förbjude) inramas av slutspelssupportrar i Galne Gunnar-mässiga souvenirer från Aftonbladet. ”Väntar man på något gott, då är det bara härligt…”, som Fredrik Lindstedt påstår i en ofta citerad Hassan-busringning. Fan tro´t. Det är en pina. Ni som vet, ni vet.
Så var det dags, i det centrala av gnällbältet. Behrn Arena, skådeplatsen för omstarten, den så viktiga och så efterlängtade. När uppehållet för EM kom kändes det både onödigt och olämpligt. AIK hade kvitterat in poäng utan att egentligen spela speciellt övertygande. Men det kändes som att det skulle lossna, som att det fanns där, mognade till sig, förfinades, förädlades och inte minst rehabiliterades. Och bara väntade på att komma ut.
I det centrala av gnällbältet som sagt, det var där det skedde. Det var inte en kämparinsats, det var inget ”tuta och kör”, inget brunka. Mina damer och herrar, det var ett schweiziskt djävla precisionsinstrument som äntrade portarna till Närke, åkte in, utförde ett skolboksexempel till ingrepp, städade upp efter sig och åkte därifrån. Och ungefär i höjd med Essingeöarna, när spelarbussen snart skulle svänga ner mot Karlberg, ungefär då kan vi ana att patienten vaknade. Sömnigt öppnades det ena ögonlocket, förvirrat, trött och lite under chock. Därefter det andra. Först efter en klunk vatten, en stunds rumsorientering och ett kringkastande av förvirrade blickar fanns inte annat att konstatera än: Var är jag? Vad var det som hände? Har jag fortfarande semester?
För det var lite så det såg ut. Firma Johnson, Óbolo, Anchén och Burgic spelade inspirerat som Håkan Hellström en sensommarkväll i Göteborg. Istället för trampa boll och rulla i sidled var det kombinationer, stickare, löpningar och allt det andra Fjellström m.fl. älskar att upprepa. De gjorde det dessutom så konsekvent och rappt att motståndet såg ut att vara hämtade från närmaste campingplats, med mellanölen fortfarande kvar i handen. Och innan de hunnit byta sandalerna mot fotbollsskor hade det smällt till i eget mål. Inte en gång, inte två, utan fyra.
Det finns mycket att överanalysera kring det, naturligtvis. Jag lämnar det därhän. Samtidigt som jag, precis som Burgic själv gjorde efter att ha fått kröna ett å så bländande anfall med en språngnick ur den högre skolan, knyter näven. Det kändes som att Miran i och med kände att:
-Nu är jag tillbaka. Nu vet ni varför ni köpte mig.
Nu vet vi. Vi vet varför vi köpte dig och vi vet en sak till: Jorge Anchén kan spela boll, han också.
En seger gör emellertid ingen sommar. Hösten är lång, svår, oförutsägbar och andra undflyende påståenden hade känts som en rimlig avslutning på den här krönikan. Men det blir inte så. Vi är AIK och på söndag går vi till Råsunda, fulla av självförtroende och spelglädje. Då kommer Gais på besök. Det blir åka av.
_____
Avslutningsvis är de personliga referenserna till Örebro ganska få. Jag tror att Claes Runeheim fortfarande bor där, jag vet att de har ett väldigt fint slott mitt i stan och också att de har ett McDonalds precis intill E18. Där har man åtminstone tidigare kunnat köpa något de kallar ÖSK-målet. Jag undrar hur många de säljer idag.
