Gästkrönika: Vem vill göra mål?
"Det tycks mig som om det bara finns en slutsats att dra; alla vill slå den målgivande passningen, men ingen vill faktiskt göra målet själv. Varför vill ingen vara målkung i AIK?"
Det är med blandade känslor jag ser resultattavlan visa 1-1 efter AIK-Ljungskile. Det är inte så dåligt att jag gråter på vägen hem, jag har sett mycket värre, men verkligen inte så bra att jag är nöjd med dagens spel.
Jag undrar över flera saker. Dels små saker, som vad Kristoffer Arvhage höll på med som ideligen passade till grönklädda spelare i farliga lägen. Detta kan jag dock ha lite överseende med eftersom det är ett antal olyckliga missbedömningar eller snedträffar och inte något som han har satt i system.
Men sen undrar jag också över stora saker, som det pinsamt ineffektiva slash ickeproduktiva anfallet, vilket är vanligt förekommande numera. Jag vet att vi gör få mål men det måste väl ändå anses som negativt och inte själva spelidén. Jag håller det för omöjligt att man inte har tränat på avslut tillräckligt när det har sett ut som det har gjort under en ganska lång tid, ändå ska det dribblas och passas praktiskt taget på motståndarnas mållinje.
Det tycks mig som om det bara finns en slutsats att dra; alla vill slå den målgivande passningen, men ingen vill faktiskt göra målet själv. Varför vill ingen vara målkung i AIK?
Denna ödmjukhet har gått över alla gränser och kommer inte att ta oss upp i Allsvenskan igen. Visst kan både fans och medspelare tröttna på ett stort ego som alltid försöker gå själv, bränner chanser och skjuter från till synes omöjliga vinklar, men med någon som har självförtroende kanske vi i alla fall skulle kunna trycka in några bollar på egen hand istället för att spela oavgjort enbart för att motståndarlaget gör självmål.
Ja, den ödmjuke kommer alltid att vara mer omtyckt än den dryge och självsäkre, och högmod går före fall, men den som kommer längst är nog den som struntar i allt eventuellt skitsnack efter sedvanliga jantelagsreaktioner och uttalanden. En målkung är, förutom det faktum att han ofta förpassar bollen in i nät, någon som kan ta att vissa är avundsjuka. Trevlig kan man vara utanför planen, när AIK spelar vill vi från Norra stå se spelare som tar för sig mer istället för att ständigt försöka servera andra det där perfekta läget som nästan aldrig infinner sig längre.
Det sista jag undrar över är var min generation har tagit vägen på kortsidan? Det jag såg runt omkring mig och mitt sällskap var i princip bara postpubertala småttingar med fjuniga överläppar som skrek "tjockis" till Ljungskiles målvakt oavbrutet i fyrtiofem minuter. Jag tvivlar inte på det oerhört roande i detta skanderande, bara på logiken i att skrika "han har aldrig sett sin penis" när ens egen inte ännu blivit hårbeväxt. Klart det är lättare att se den då.
