Krönika: Högt bolltempo, våga ta löpning
Gnagarforums nye medarbetare Niclas Lind inleder med ett alster om vikten att våga ta löpningar utan boll för att kunna vinna på Råsunda.
Vet inte hur många av er som reflekterade över den hemmastatistik som AIK:s hemsida visade upp efter matchen mot Ljungskile.
Det var ingen munter läsning direkt.
Att den inte skulle vara särskilt imponerande förstod jag, men att den var så här dålig hade jag förträngt och stoppat undan långt in i min AIK-själ. På de senaste tio matcherna har AIK endast lyckats vinna en (Degerfors hemma, tack vare ett självmål) och på de senaste 22 matcherna (!) har vi bara lyckats hålla nollan vid ett tillfälle (återigen Degerfors).
Skrämmande läsning för varje inbiten gnagarsjäl.
Det är med andra ord dags att skrota känslan att vi är ett fruktat hemmalag. Åtminstone kan motståndarna göra det. I stället måste spelare och supportrar inse att vi inte får något gratis på Råsunda. Våra spelare vet vid det här
laget att en tät köttmur väntar och att supportrarnas tålamod inte är större än att det räcker med några felslagna passningar för att frustrationen ska
börja bulta i ådrorna. Lite hårt draget kanske, men i det stora hela är det så livet i superettan ser ut. Klart att det framkallar ångest för alla inblandade AIK:are.
Själv är jag dock väldigt förundrad över att AIK har så fruktansvärt svårt att spela mot lag som backar hem. Finns det inte något som heter learning by doing?
Visst, hittills i år har motståndarna knappt gått över halva plan när AIK haft bollen under kontroll. Men varför har man inte tagit lärdom av tidigare säsonger?
Så länge jag har följt AIK på Råsunda, vilket är de senaste 20 åren, har de lag som oftast hållit till på allsvenskans nedre tabellhalva spelat väldigt försiktigt på Råsunda. Trots det har AIK aldrig lärt sig att spela mot sådant motstånd. I stället har något av följande scenarion oftast spelats upp:
1) Väsby-syndromet. AIK inleder med kraftigt spelövertag, gör ett ledningsmål men sumpar också många målchanser, därefter säkerhetsspel vilket ofta renderar i ett eller flera onödiga baklängesmål.
2) Ljungskile-syndromet. Stort bollinnehav men långsamt och stillastående spel, väckarklockan blir ett onödigt baklängesmål, men allt som oftast blir det
i bästa fall oavgjort för AIK.
Det är som om man skulle gå och hyra Måndag hela veckan varje gång man hyr en film. Hallå, vakna! Varför drillas inte AIK-spelarna i att bemästra ett
högt bolltempo kombinerat med en stor rörelse i laget, där spelarna hela tiden tar nya löpningar för att röra om i motståndarlagets köttiga försvar? Två ingredienser som borde vara så djupt förankrade i klubben att de praktiskt taget bör sitta i klubbmärkets djupa själ.
Jag vet att det är som att svära i kyrkan. Men när Djurgården var som bäst för några år sedan var jag ruggigt imponerad av hur löpvilliga spelarna var i anfallsspelet. Jag vet att det är oerhört krävande att spela ett sådant spel, men eftersom vi har samma fystränare i dag som Djurgården hade då, bör det ju fungera för oss också. Jag tror nämligen att vi måste sträva mot ett sådant spel för att det här ska gå vägen.
Inför säsongen kalkylerade jag med att AIK efter sju matcher skulle ha 18 poäng. Förlust borta mot Peking och sedan idel segrar mot lag där flertalet är uppflyttade från en lägre division. Naivt kanske med tanke på vad jag skrivit i denna krönika, men jag trodde helt enkelt att AIK:s allsvenska tempo skulle väga så pass tungt.
Efter fem matcher kan jag konstatera att vi som bäst kan nå upp till 13 poäng efter sju omgångar. Det är i och för sig inte någon katastrof eftersom serien hittills varit betydligt jämnare än vad som förutspåtts. Det är nästan så att det luktar lite allsvenskan á la 1998?
Men för att det ska bli något smokingfirande i höst krävs det att spelarna inte står stilla och tittar på bollhållaren som i första halvlek mot Ljungskile, utan mantrat bör i stället vara: högt bolltempo, våga ta löpning, högt bolltempo, våga ta löpning, högt bolltempo, våga ta löpning.
Det lär nog behövas, inte bara för att drömmen om allsvenskan 2006 ska kunna realiseras, utan för att AIK överhuvudtaget ska kunna ta sig tillbaka till landets finrum inom en överskådlig framtid.
