Tre skyldiga nämnare
Det kändes perfekt. Rikard Norling, ledaren vi längtade efter under våra mörkaste år, tog hösten 2004 över ett AIK i fritt fall. Vi bjöds på magisk fotboll, nya stjärnor och ett AIK som skulle ta tillbaka SM-guldet till Råsunda. Framtiden såg ofantligt ljus ut. Innan allt blev nattsvart. Hur gick det till egentligen?
Den 29 maj 2005 såg jag hur bra ett lag under Rikard Norling kunde vara för första gången. Efter en, minst sagt, mindre bra inledning på året i Superettan, körde AIK över Örebro SK på bortaplan och tog en helt rättvis 5-0 seger. Två veckor senare upplevde jag personligen den första ångestfria matchen på flera år när Västerås SK förnedrades med samma siffror. Det håglösa AIK som drivit en till vansinne under de föregående åren var borta. Nu hade vi något nytt, fräscht och något att vara stolta över.
2006 byggdes det nya AIK vidare med flera oglamourösa värvningar. Inte många kände till Wilton Figueiredo, Kenny Pavey, Gabriel Özkan eller Markus Jonsson som alla kom från Superettan.
Fotbollen som presterades stundtals under säsongen var fantastisk med flera oförglömliga överkörningar av motstånd och i slutändan var vi bara en hårsmån från ett nytt SM-guld. Vi hade ett otroligt självförtroende. Allt Rikard Norling rörde förvandlades till guld. Knappt en och en halv säsong senare är det helt borta.
Hur kunde det gå så fel när allting såg så otroligt rätt ut?
Efter 0-2 hemma mot Elfsborg, i en ofantligt tam insats som ger otäcka vibbar av spelet vi led av för några år sedan, känner jag att det finns tre skyldiga nämnare.
1) Felvärvningarna
2005 och 2006 var två säsonger när AIK gjorde sig av med dyra spelare som levde kvar från katastrofsäsongerna i början av 2000-talet. In kom som tidigare nämnts pigga och okända namn. 2007 var det dock dags att återigen göra misslyckade nyförvärv. Patrik Bojent, Alexander Gerndt, Per Vågan-Rönning, Khari Stephenson, Lucas Valdemarin, Pablo Monsalvo, Nils-Eric Johansson och Ivan Obolo kom. Förutom de två sistnämnda, med reservation för Nils-Eric Johansson, kan vi nog fastställa att det varit misslyckanden. I ett par fall onödigt dyra sådana också.
Lägg till Jorgé Ortiz som känns hjälplöst oanpassningsbar till svensk fotboll (hur annars ska man beskriva en spelare som insisterar på pinsamma filmningar efter 18 omgångar) samt Daniel Mendes (som förmodligen inte skulle få starta en match i någon av toppklubbarna i Allsvenskan) så har du ett rätt tydligt bevis på en totalt misslyckad transferhistorik.
Att vi har haft fel spelare vid rodret, både på och utanför plan, bevisades i sommarens transfers. Vi sålde Dulee Johnson för ett reapris till Israel, Khari skeppades iväg till Norge för en bråkdel av vad han köptes för och Lucas Valdemarin fick otroligt nog "tjänsteledigt" innan han lämnade AIK för gott.
2) AIK-hybrisen gjorde comeback.
Efter en hel del ödmjukhet 2005 och 2006, både spelmässigt och i form av spelarköp, smög sig den där vidriga hybrisen fram igen. Den där hybrisen som ledde till miljonförluster och en tränarkarusell utan dess like i början av 2000-talet. Helt plötsligt la vi stora summor på spelare igen. Vi höjde dom till skyarna. Varje argentinare vi köpte var helt fantastiskt bra. AIK spelade den bästa fotbollen i Sverige, vi hade det mest vägledande spelet och... ja..., de flesta känner nog igen alla mantran som sagts.
Att de repeterades ständigt när det blev rejält grus i maskineriet våren 2007 och under hela 2008 har, kan vi nog alla hålla med om, varit riktigt irriterande. I synnerhet när man ser hur flera andra lag spelar betydligt bättre fotboll.
3) Norling saknar svaren
Fjolsäsongens vår blev Rikard Norlings första riktigt stora motgång som AIK-tränare. Lösningen kom till slut från Argentina och genom att Dulee Johnson hittade sin plats i AIK. Spelet fallerade dock efter Wilton Figueiredos avsked och har fortsatt under hela 2008.
Vi parkerar förvisso på en sjätteplats i tabellen men spelmässigt är det som uträttas ljusår från det AIK vi såg 2006.
Det fanns flera kandidatmatcher under våren men frågan är om inte det håglösa beteendet bland alla spelarna mot Elfsborg hemma är det riktiga bottennappet hittills för Rikard Norling. Det finns inte många tendenser till det orädda och kreativa AIK som Rikard vill se på plan. Lösningen från hans sida har varit att framför allt skövla om startelvan. Varje match. Hur lyckat det varit har vi sett genom de prestationer som genomförts.
Jag vill inget mer än att bli överbevisad. Men av det vi sett hittills verkar det inte vara som så att Rikard Norling sitter på svaren längre.
När vi går in i säsongens sista tolv matcher så undrar jag därför, tyvärr, hur länge Rikard Norling sitter kvar. Med ett så mångdimensionellt misslyckande som vi har haft de senaste 18 månaderna där det fallerat på så många sätt går det inte att bortse från faktumet att han har ett ansvar i det, även om våra värvningar har varit av modell urusel.
Bli därför inte förvånad om AIK:s huvudtränare säsongen 2009 heter Mikael Stahre.
