Lundqvist krönika: Skägget i brevlådan
Så står vi här med ännu en jaha-upplevelse. AIK har spelat fotboll mot Hammarby och förvånansvärt – nåja kanske ändå inte, det var ju inte våra fans som ställde till det den här gången – stor del av rapporteringen handlar om själva fotbollsmatchen.
Måndagskvällens derby överträffade allt jag sett i allsvenskan med AIK inblandat när det gäller publikuppträdande. AIK-Hammarby i våras och höstderbyt mot Bajen 2004 framstår i jämförelse som smekningar. I måndags var det några decimeter som skiljde Tomi Maanoja från ett par brinnande raketer och det övergår mitt förstånd att matchen färdigspelades.
Såväl i våras när det kastades prylar mot Lolo Chanko som 2004 när frustrerade AIK´are skakade i gallret kändes det inte som om någon på allvar var nära att skadas. Missförstå mig rätt, jag tycker absolut inte att de händelserna var OK men jämför man med det som hände i måndags utgjorde de inget allvarligt hot mot spelare och funktionärer. Otäckt – javisst, oacceptabelt – definitivt men det som hände igår var rena mordförsöket.
Ifall jag har svårt att förstå domare Hanssons beslut om att fullfölja matchen kan jag inte i min vildaste fantasi förstå AIK´s sätt att tänka när de skickade in Maanoja att ställa sig framför raketrampen på södra tio minuter efter att han varit så nära att knockas av brinnande projektiler. Vem i AIK tog ansvar för det beslutet?
Vem är det sedan som styr över media? TV 4 inslaget i går morse var rena skämtet. Några diffusa meningar om våld på stan efter matchen samt en antydan om att klubbarna – särskilt Hammarby hade dryga böter att vänta. Klubbarna? Ska AIK också hotas med stora bötessummor? För vad? Några tusen för bengaler under matchen kan jag köpa men det måste väl vara Hammarby som ska bära skammen den här gången?
Låt oss leka med tanken att det varit tvärt om. Inte en enda mediakonsument hade lyckats klura ut att det faktiskt spelats en fotbollsmatch. Däremot hade alla förstått att de ständigt skandalskapande AIK-fansen i stort sett idkat massmord på småbarn. Jag anser inte att AIK-fansen ifall det nu varit tvärtom skulle ha förskonats från medias fördömande. Jag önskar bara att Hammarby behandlats på samma sätt.
I våras hade Aftonbladet som sin stora grej att Bojan Djordjic med kaptensbindel tackade klacken. Det var en hemsk skandal och Bojan utmålades som mer eller mindre kriminell. Aftonbladet punkt se serverar efter det här derbyt följande rubriker. ”Maanoja sprang från skotten”, ”På planen var ”Sulan” störst”, ”Alla frisläppta efter skandalen” och ”Kaoset på Råsunda”. Med stor ”skicklighet” lyckas man i rubrikerna dölja vilken klack som syndat. Jag är säker på att en mindre intresserad slöläsare som inte bemödat sig om att klicka på själva artiklarna blivit på det klara med att det var ”de där ligisterna i Black Army” som varit framme igen. Längre ner på sajten i det finstilta nämns att Hammarbys spelare tackade sin klack. Lika inför medialagen? Tjenare!
Vill man läsa lite mer får man reda på att det faktiskt var Söders bröder som varit elaka men samtidigt får man också veta vilka hjältar som finns i den självsanerande Bajenklacken. Där hade man minsann gjort upp med sina rötägg. Jag kan knappast tro att det jag läser är sant. Häng ut Hammarbyarna på samma sätt som AIK-fans alltid hängts ut innan de dömts för något. Någon jävla rättvisa får det väl ändå vara.
Jaha-upplevelse blev det som sagt i alla fall ännu en gång. Vi blev stående med skägget i brevlådan efter att vår målvakt beskjutits med raketer och Hammarby kvitterat i slutskedet. Dessutom blir sådana här händelser både på kort och lång sikt ett effektivt sätt att ta udden ur den pågående supporterbojkotten. När man försöker föra en diskussion med förbundspampar är raketer mot spelare inget som rekommenderas att köras parallellt.
Själva matchen då? Den som aldrig borde ha slutförts. Den gav svar på en del frågor faktiskt. AIK, som inte borde ha sänt ut sitt lag på planen för de sista åtta minuterna, visade flera tecken på att vår taskiga situation är rätt onödig. De första fyrtiofem minuterna gav ekon av AIK anno 2006. Det var länge sedan jag såg AIK så aggressivt. Naturligtvis borde matchen ha punkterats i första halvlek.
Tänk om Mendes spelat Ortiz istället för att skjuta själv när han kom igenom i högerinnerposition. Då hade Jorge kunnat toffla in bollen i öppet mål. En 2-0 ledning tror jag inte att Hammarby hade mäktat med att ta in. Trist bara att det här spelet numera bara plockas fram i derbyn. AIK måste kunna spela lika aggressivt inför 6000 åskådare på Örjans Vall. Annars vinner man inga medaljer. Proffs ska inte behöva runt 30 000 åskådare för att tända till.
Dagens olycksgubbe blev Per Karlsson. Honom är det dock lätt att förlåta. Han har varit stabil stora delar av sin första riktiga säsong i AIK och alla gör misstag ibland. Tomi Maanoja kan mycket väl bli den stormålvakt vi längtat efter. Dessutom behärskar han – hör och häpna – luftrummet bra. Den typen av målvakter är vi inte bortskämda med.
En mindre rolig slutsats var att Tjerna inte längre hänger med. Daniel kämpar föredömligt men det märks alldeles för ofta – särskilt i andra halvlek – att han är för långsam. Det räcker inte att kämpa ifall man så ofta hamnar steget efter. Jag kommer att sakna Daniel Tjernström men jag tror inte att han är aktuell för spel i AIK´s startelva nästa säsong.
Jag slutar där jag började. Hela måndagsskvällen kändes overklig och mediapajasarnas bevakning dagen därpå var – milt uttryckt – pinsam.
