Gästkrönika: Tid för rannsakan
Jag vill så gärna blicka framåt, knyta näven på klassiskt AIK-vis och viska: ”nästa år du jävlar” Men jag känner inte så. Jag känner att nästa år då jävlar kommer jag må lika dåligt som detta år och de andra senaste tio.
Jag är urbota less på klyschor som ”kämpa hårdare” eller ”ta fram vinnarskallen”. Det är inte det som saknas när en människa med fotboll som yrke inte kan slå en bredsida på mer än fem meter utan att träffa hälen på en motståndare. Det måste ligga djupare än så.
Jag hoppas att Norling/Novakovic tillsammans med övriga inom ledningen sätter sig ner igen och funderar på vad de egentligen vill åstadkomma och hur det ska gå tillväga samt sedan diskuterar med var och en ur spelartruppen om hur de känner.
Alla måste rannsaka sig själva och verkligen komma fram till om de är rätt personer att föra AIK framåt. Om inte minst så för deras egna karriärers skull, för inte kan väl de gagnas av att vara delaktiga av att inte nå upp till de mål som föreningen har satt?
Då slår det mig:
Andra platsen för två år sedan var kanske inget mer än en hägring, en illusion?
Detta är kanske AIK? Ett mittenlag som då och då sticker upp. Det som vi så överlägset har hånat Hammarby, Kalmar eller Helsingborg för att vara. Rent statistiskt avslöjar historien inget annat. Tio sm-tecken på 107 år varav endast två de senaste 60 åren varslar knappast om ett storlag.
Vi har provat olika tränare, spelare styrelser med mer eller mindre samma resultat och även nu kan jag inte se någon speciell taktik- eller spelarförändring som kan vara nyckeln till toppen.
Historia är ändå bara historia och ingenting som hindrar AIK för att bli den allsvenska gigant vi supportrar alltid tagit klubben för. Däremot är framgång ingenting som bara kommer när tiden är inne som någon sorts universal rättvisa. Den kommer genom målmedvetet arbete.
För att dra en annan klyscha: ”Skapa vinnarmentalitet”. Men vinnarmentalitet skapas av att just vinna. Jag tror inte det kan präntas in på annat sätt.
Det enda jag då kan se är att nämnda rannsakning måste ske och vi supportrar sänker våra krav för tillfället och istället ger det mer tid. Många tycker nog att det är det vi gjort men jag tror ändå att kraven varit så pass stora att vi försökt stressa fram framgångar genom genvägar och därmed tagit steg tillbaka istället för framåt.
Vi måste låta det ta tid för spelare att acklimatisera sig eller låta en yngre förmåga spela in sig på en position trots dålig form och verkligen ta en förlust som en lärdom istället för att bara ”lägga bakom sig” och ”fokusera framåt”.
Allt med sunt förnuft förstås och inte på bekostnad av exempelvis ett allsvenskt kontrakt men kanske med i första hand långsiktig framgång som det stora målet och det kortsiktiga i andra hand.
Detta anser jag inte bara för att vi nu befinner oss i ingenmansland rent tabellmässigt utan bör även gälla under kommande säsonger.
Har vi supportrar haft orimliga krav på laget? Kanske, men det vi såg mot Trelleborg och Sundsvall är inte godkänt oavsett framtida mål eller vilken förening du är.
