Gästkrönika: Naiva AIK - eller om AIK heter Urgut
Det blåser snålt kring Råsunda nu. Norling&Novakovics belackare dyker upp tätare än medgångssupportrar på Östermalm, men frågan är om dessa inte är lite väl blåögda och naiva. Har de verkligen en SÅ talangfylld trupp som det brukar pratas om? Jag tänkte ta en lite annorlunda titt på det hela.
Ni som har läst Mattias Göranssons skildring av Sveriges VM-äventyr i Japan och Sydkorea kommer att känna igen resonemanget. Säg att vi inte alls vet vilka AIK är, AIK är… Urgut. Vilka är Urguts chanser att ta hem det nationella mästerskapet? Eller vinna borta mot Trelleborg? Låt oss skärskåda situationen.
I mål har man antingen ett väldigt oprövat kort (som än så länge är väldigt svår att uttala sig om) eller en kille som har fungerat bänkvärmare under större delen av sin karriär, men fick chansen att slå sig in i Urgut när den forne förste målvakten började strula mer än betänkligt.
Backlinjen. I den svenska ligan, där Urgut huserar, brukar backlinjen alltid vara framgångsfaktorn nummer ett. Högerbacken är mest känd för sina straffar, och för att han gjorde en låtsaslandskamp i Långt-bort-i-stanien. Spelet som tog honom till nämnda landskap känns dock alltmer avlägset. Till vänster spelar en FRUKTANSVÄRT vänsterfotad herre, vars största bedrift är att ha lyckats byta namn. Som ena halvan av mittlåset fungerar en av världens mest skadeförföljda unga spelare i Sverige (en annan försöker ta plats som högermittfältare i Urgut). Trots väldigt ringa meriter har han gjort en godkänd insats efter att ha fått en ordinarie plats. Andra halvan består av en hemvändande mittback från den engelska ligan som är rätt så… engelsk. Vilket i min ordbok betyder; duktig på huvud, men skulle må bra av lite snabbhet.
Godkänd backlinje
Sammantaget kan man säga att backlinjen är godkänd, så länge den inte behöver vända på sig eller möta spelare som gör 100m under femton sekunder. Men det är klart, de är ju bra på straffar.
Nu till mittfältet, den del som Urguts tränare brukar framhäva som navet. Då denna del formligen svämmar över av spelare får det bli en lite snabbare genomgång av dessa. Till vänster kan man ställa upp med antingen en innermittfältare med offensiven som sin största kvalitet. Han har förresten också ett tufft namn. Man kan även mönstra ett yrväder som garanterar ett gult kort i varje match, som också är bra på gitarr. Eller varför inte den hemvändande talangen (26 år? 27 år?) med meriter från Manchester United. Ja, inte riktiga storklubben – utvecklingslaget, såklart. Men den som alltmer har fått chansen nu på slutet är en högermittfältare. En högermittfältare som uppenbart är obekväm med sin vänstra fot. Något som med obehaglig tydlighet visas vid inläggssituationer.
Bollvinnande galning och en brasse från Värmland
I mitten kan man använda sig av en filmande galning från Argentina, som verkar ha total avsaknad av djupledsspel. Eller Urguts kapten, som har gått från att vara en bollvinnande grundpelare i Urguts spel, till att bara kunna spela bra varannan match. På högerkanten finns två alternativ; det första är han man gärna kallar ”Panik-Pavey”. Den andre, en brasse från Värmland, har en medelhavsk (läs: om du känner en kontakt i, eller omkring, straffområdet – fall handlöst till marken) spelstil som inte alltid uppskattas.
Mittfältet har vissa kvaliteter, det ska inte stickas under stol med. Men avsaknaden av bollvinnare och djupledsspel gör att Urgut får det väldigt svårt att få till det ordnade spelet man så gärna vill åt.
På forwardssidan finns lagets stora stjärna, den enda som har visat prov på lite stjärnglans denna säsong. Överlägset bäst i Urgut, och utan den eleganta argentinaren så har Urgut väldigt dåliga framtidsutsikter. Här finns en snabb spelare som har visat upp ett vasst målsinne. I Urguts samarbetesklubb, i de lägre divisionerna. Man har även en sloven med direkt dåligt målsinne för en fotbollsspelare. Är man dessutom forward kan inte betyget bli annat än underkänt.
Hopplöst?
Så; med en backlinje som Gefles, ett hyfsat mittfält utan bollvinnare och en (1) forward, hur mycket ska man egentligen förvänta sig av AIK? Inte speciellt mycket, är mitt svar. Är situationen hopplös, kommer de att åka ur? Nej, självklart inte. De har ju trots allt ett hyfsat mittfält och en av Allsvenskans bästa spelare. Och Gefle släpper ju inte in så många mål.
Men för att hitta nödbromsen tror jag att AIK måste bli mindre naiva, öppna ögonen och se laget för vad det egentligen är, med de kvaliteter och meriter det egentligen har. Inte se det som ”storklubben AIK” utan som, ja… Urgut.
