Gästkrönikan: Härifrån och framåt
Efter dryga tio år av makalösa publikframgångar trots tveksamma sportdito kommer nu allt fler tecken på att svensk fotboll i allmänhet och kanske stockholmsklubbarna i synnerhet kommer att få kämpa hårdare. Den uppmärksamhet man skämts bort med i såväl media som hos den breda publiken får man inte gratis längre.
För AIK med landets överlägset största och trognaste publik har vägen varit krattad utan att man – som det heter – lyckats kapitalisera på publikintresset. KO-anmälningar av förvirrade supportrar flankeras av en utmärkt artikel i Offside (nr 6 2008) där företrädare för stockholmsfotbollen skyller på allt från för krävande supportrar (Peter Kisfaludy) till oförstående marknadsavdelningar på storföretagen (Patric Ljungström, f d marknadsansvarig Hammarby). Den s k arenafrågan är ett populärt svarsalternativ bland klubbarnas representanter på frågan hur det kan komma sig att vi i Stockholm blir omkörda sportsligt och ekonomiskt av bonngäng från Kalmar och Borås, men detta kan endast vara en delförklaring. För AIK:s del kan jag se flera punkter som långsiktigt bör vara minst lika viktiga som förklaring. Här är några av dessa:
Medlemskap
Jag har tillsammans med ett stort kompisgäng innehaft årskort på först östra och sedan västra läktarna sedan kring millennieskiftet, eller i knappa tio år. Innan dess har de flesta av oss stått på norra sedan tidigt 90-tal. Detta innebär att klubben har haft vår namn- och adressuppgifter i tio år och aktiva uppmärksamhet i samband med matcher i snart 20 år. Hur många gånger under den här tiden har någon av oss aktivt blivit erbjuden att bli medlem i klubben, hur många gånger har klubben tillsammans med fakturan för årskorten lagt till en ruta med "jag vill även bli medlem för 400 kr" eller hur många gånger har det gjorts ett separat utskick via mail eller brev i syfte att värva oss – antagligen en intressant målgrupp – som medlemmar till klubben?
Frågorna är ledande och svaren givna. Därför blir man förvånad när (numera fd) VD Charlie Granfeldt i ovan nämnda Offside-artikel säger sig vilja bredda rekryteringen och nå icke-aktiva AIK:are i innerstan "alla på Söder är inte bajare, alla på Östermalm är inte djurgårdare. Vi kan nog bli bättre på att synas överallt". Må så vara, men varför inte börja där det är som enklast och där det redan finns ett aktivt intresse – hos den egna hemmapubliken? AIK har idag ca 15 000 medlemmar. Räknar vi bort Gnagisklubbens 3 300 samt ca 2 700 aktiva spelare och ledare så är det runt 9 000 fullbetalande medlemmar. Det är färre än antalet sålda årskort under någon av de senaste tre säsongerna. Det borde vara självklart att kunna lägga ut 400 kr för den som köper ett årskort för åtta gånger så mycket pengar, bara man får frågan. Eller?
Jag är inte säker. För några år sedan lade jag latheten åt sidan och jobbade mig på egen hand in som medlem i klubben via hemsidan. Jag fick hem ett inbetalningskort (idag betalar man direkt på hemsidan) och så småningom medlemskortet och AIK-nålen. Vad hände sedan? Jag fick den kvartalsvisa utgåvan av klubbtidningen AIK-nytt, that´s it. Det här var tre-fyra år sedan och idag vet jag inte ens om jag fortfarande är medlem, eller om jag fått chansen att påverka det genom att missa en inbetalning.
Klubben måste kunna utnyttja intresset bättre genom att i alla fall ett par gånger per år aktivt erbjuda medlemskap till de i närmaste kretsen och därefter vidga sin sökparameter. När man väl blivit medlem måste detta utnyttjas bättre av klubben; medlemsträffar med tränarna eller spelare, lite sköna specialsouvenirer och andra medlemsarrangemang. Ekonomiskt sett är medlemsavgiften bara en början, med rätt kringerbjudanden bör den minst kunna dubblas. Ett viktigt och relativt enkelt sätt att knyta supportrarna till sig och samtidigt öka intäktsbasen. Men klubben måste våga ställa frågan till supportrarna.
Souvenirer
När jag var 16 och bodde i Väsby passade det utmärkt med en överdimensionerad hoodie med ett blaffigt AIK-märke över hela ryggen och även gärna något på framsidan. När jag nu går in i AIK-shopen och har lite andra uppfattningar om sköna kläder och souvenirer känns det som att komma in i rea-hörnet på Dressman; bylsiga tröjor utan passform, gigantiska loggor eller AIK skrivet i något "häftigt" typsnitt som var coolt på 90-talet - det allra mesta sådant som jag inte skulle ta på mig ens om jag fick det gratis. Varför inte lite nedtonade, sofistikerade kläder med schysst passform som man även kan ta bättre betalt för? Kompetensen för grundurvalet finns ju uppenbarligen i organisationen, det räcker med att gå ett stenkast från Derbybutiken till the Terrace så har man kommit en bra bit på väg. I en tid då en allt större del av en storklubbs intäkter kommer från annat än biljettförsäljning är souvenirer en viktig del. Kan man öka försäljningen och gärna även ta bättre betalt finns det garanterat mycket att hämta här. Varför inte snoka fram Bobo Lundqvist som tog fram BA:s souvenirer i början av 90-talet, en fortfarande oöverträffad kollektion, eller börja hos ansvariga på the Terrace som med utgångspunkt av deras pågående kollektioner i alla fall kan ha ett hum om hur souvenirer i ”premiumklassen” skulle kunna se ut.
Sponsorer
Som egen företagare blir man både förvånad och glatt överraskad när ett företag som Åbro fortsätter att sponsra Gnaget år efter år med de risker det innebär i form av negativ publicitet i samband med matchincidenter. Åbro har gjort ett fantastiskt jobb att vända de kriser som har uppstått, till att vara en företrädare för socialt ansvar i kombination med avståndstagande och för detta har man nog vunnit mycket goodwill. Frågan är hur man kan få in fler sponsorer, även företag vars VD:ar inte nödvändigtvis är lika svartgula som Åbros Henrik Dunge. Jag tror inte på tanken att gå ihop med antagonisterna från Gärdet och Söder och skapa ett "paketerbjudande" - utan snarare på att erbjuda ett eget, starkt upplägg. Bara i närområdet i Solna finns tillräckligt med stora företag för att hålla en stor allsvensk klubb under armarna. Jag tror mycket på MFF:s modell Nätverket, där vissa hävdar att det är svårt att göra affärer i Malmö utan att vara en del av Nätverket. Det ska vara en självklarhet för större företag i Solna med omnejd att sponsra Gnaget med en större eller mindre peng. Detta i kombination med att egenföretagare verkar vara villiga att riskera stora pengar i Agent 03 bör kunna räcka riktigt långt. Återigen handlar det om att börja gräva där man står, i det absoluta närområdet och inte gå ”över ån efter vatten”.
Framgång på dessa tre punkter lägger en nödvändig plattform för att bygga den storklubb vi alla tror oss vara supportrar till. Därefter kan vi börja fundera på frågor rörande arenor, ägande och annat.
Åsikterna som framförs i krönikor är författarens egna och delas inte nödvändigtvis av GF-redaktionen.
