Gästkrönikan: Hockeyn visar vägen
AIK fotboll behöver inte leta långt för att hitta inspiration inför framtiden. Den finns tvärsöver stan från Karlberg. På hovet. Gästkrönikören Thomas Bratt ger här sin syn på hur fotbollen i AIK kan lära sig av hockeyn.
Alla som såg AIK spöa Leksand i fredags såg också vad idrott handlar om – blod, svett och ett jävlar anamma för sig själv, för laget och för supportrarna. Det kanske är lätt att glömma om du spelar i fotbollslaget i samma klubb där publiken fortsätter strömma till trots att du spelar i en av Europas sämst rankade ligor och inte har vunnit något på över tio år. Efter femton år i bakvattnet visar hockeylaget upp ett sätt att agera och vinna som fotbollslaget kan lära sig väldigt mycket av.
Nu trodde du kanske att du klickat fel och av misstag landat på sidan för hockeylag i landets nedre regioner, alltså där AIK kämpat det senaste decenniet? Inte då, men det är nog läge för oss alla som fokuserar det mesta av vårt AIK-intresse kring fotbollslaget att titta mer på vad som har hänt och händer kring hockeyn – och lära oss av det. I början av 90-talet var det ingen ovanlighet att ett tidigare ljumt AIK-intresse i första hand hettades upp på haussade Elitseriederbyn i ett fullsatt Globen, där höjdpunkten var de ”bortamatcher” då några osålda biljetter kunde få bortaklacken att sjunga ”Trettontusenåttahundrafemtio” för att påvisa att man själv minsann fyllde arenan till sista plats. Sedan dess har mycket vatten runnit under de flesta broar och stockholmshockeyn har sett sig omkörd av såväl sina kusiner ute i landet som – framförallt - fotbollssektionerna i respektive stockholmsklubb. Bristande hockeyframgångar i kombination med ett nymornat fotbollsintresse under mitten av 90-talet fram till idag har gjort fotbollen till odiskutabel kung i huvudstaden (i Göteborg verkar man dock urskillningslöst kunna hålla på exempelvis Blåvitt i fotboll och Frölunda i hockey vilket håller upp hockeyintresset).
Hockeylaget ger drömmar om fornstora dagar
Parallellt med de stora publikframgångarna på fotbollssidan de senaste åren har man kunnat skönja ett missnöje med inställningen i vissa delar av laget, där publiken tyckt sig se spelare som inte kämpat till den sista svettdroppen, tagit den där extra löpningen eller manat på sina medspelare i en tempofattig höstmatch på ett lerig arena någonstans i landet. Därför är det så befriande med en fotbollsspelare som Kenny Pavey som aldrig ger sig och som nästan dumdristigt springer tills han stupar. Och det är därför det nu är så befriande att se ett inte alls favorittippat hockeylag kombinera ungdomlig entusiasm hos Bång eller Jungbeck med gammal klubbkänsla hos Tärnström eller Gahn och revanschlusta hos Heino-Lindberg till något som kan bli det största som hänt klubben sedan fotbollen återvände till allsvenskan 2005. Hockeylaget uppvisar en sammanhållning och kämpaanda som får oss att drömma om fornstora dagar och som nu förhoppningsvis Stahre med anhang kan ta med sig in till Karlberg och fotbollslaget.
I hockeyns tillbakagång kan man dra flera paralleller till fotbollens problemsymptom idag – arenafrågan, ekonomin och en övertro på dyra importer med problem att acklimatisera sig. För Gnagets del inleddes väl vårt senaste hockeyzenit med värvningen 1996 av ”the Blue Line” - tre NHL-mässiga tjecker – och avslutades med att man år 2000 tog in den finsk ägaren Harry Harkimo. Under samma period fortsatte fotbollslaget att stärka sina aktier, öka publiken med topparna i SM-guldet 1998 och Champions League året därpå. När fotbollen nu – återigen – går på knäna sportsligt och ekonomiskt efter dyra satsningar på misslyckade utländska importer (med några desto mer lysande undantag) och svårigheter att få betalt för de få försäljningar man gjort (tre miljoner för Dulee, hallå?) är det läge att se hur man gjort inom hockeyn och förhoppningsvis dra följande tre slutsatser;
Tre slutsatser för framgång
- Satsa i huvudsak på spelare från närområdet och jobba med att utveckla dessa
- Kombinera med äldre förebilder med stark klubbkänsla
- Toppa med utländska spetsar som är ordentligt scoutade
De första och tredje punkterna är viktigare för fotbollen än för hockeyn, dels då hockeyn har en bredare rekryteringsbas av toppspelare då Sverige ligger i världstopp i sporten, dels då fotbollen i högre utsträckning kan leva på att omsätta sina spelare till utlandet - vi måste bara lära oss att ta ordentligt betalt. Att kunna förädla en lokal talang eller en okänd sydamerikan kan rädda en hel säsongs ekonomi och måste vara en stor del av affärsmodellen för en allsvensk klubb.
I en serie som allsvenskan skiljer det väldigt lite mellan de olika trupperna och den genomsnittlige fotbollsarbetaren har ungefär samma grundkvalitéer oavsett om han är hemma på Vångavallen eller Råsunda. Några undantag som Henrik Larsson, Petter Andersson eller Obolo kan tidvis lyfta ett lag innan de försvinner utomlands. Därför är nyckeln till framgång att få kollektivet att jobba för varandra och att fungera tillsammans, se bara på Kalmar i årets allsvenska, eller - framförallt – våra egna hockeykrigare. Att nå dit blir nu Stahres viktigaste uppgift fram till april när vi kör igen, låt oss hoppas att han hinner med några studiebesök på Hovet innan dess.
Och att han får se dig där.
