Krönikan: En studie i att fördriva tid. Och att längta lite lagom.
När en säsong tar slut kan en märklig känsla av lättnad infinna sig. Men efter ett tag, vanligtvis efter årsskiftet, så infinner sig abstinensen igen. Gnagarforums nye skribent Christoffer Roghult beskriver något de flesta av oss känner igen.
Sitter och funderar över vad jag gjorde den 2 november i år. Det var 77 dagar sedan. Och när detta skrivs är det lika länge - 77 dagar - till årets hemmapremiär mot Halmstad.
En vän, vars flickvän har sörmländska rötter och stolta traditioner inom grisuppfödning, låter meddela att en gris är fullvuxen vid tolv månaders ålder. Det innebär att det står ett tonårssvin mellan mig och spelarbussmottagningen. Inte undra på att man kan uppvisa obstinata tendenser.
För min egen del är det här den mest frustrerande perioden av fotbollsåret. Efter en, som i 2008 års upplaga, relativt medioker säsong brukar konvalescenstiden sträcka sig till nyår. Nu handlar det mesta istället om väntan, obligatoriska förvissningar om att det blir guld samt ett öra mot rälsen för att hålla ordning på eventuella förändringar i spelartruppen. Det lägesrapporten ger vid handen är dock att laget har åkt till Sydafrika och att en påträngande tristess och ett Råsunda i träda är vad som kvarstår.
Den som är uppdaterad på samtidens möjligheter finner däremot alltid digital första hjälpen. Och om man kan förlika sig med omgivningens (eventuellt rimliga) påpekanden att Nebojsa Novakovics lobbmål i undermålig Youtube-kvalitet, ackompanjerat av en gapande Lasse Kinch, inte är hälsosamt som sällskap en hel söndagseftermiddag, kan det ändå ta udden av det värsta begäret. Eller så blir det bara värre. Det är nog snarare så det känns efter att ha vevat detta, och en hel del klipp av mindre historisk tyngd, inklusive mobilfilmssekvenser från Karlberg.
För till den 5 april är det en evighet. Och det som finns mellan idag och då är uppenbarligen Youtube, en eller annan hockeymatch men framförallt en oändlighet av tid. Och ett par försäsongsmatcher.
Jag har en tudelad inställning till dem. Dels för att det faktiskt är träningsmatcher och ingenting annat. Dels för att stora matcher aldrig spelats i långkalsonger.
Samtidigt finns det en uppenbar charm i att vara med vid säsongens första stapplande steg och dessutom slippa krampande Ågren vid uteblivna resultat. Under försäsongen finns istället en överseende inställning och tron på att det mesta, egentligen frikopplat från de faktiska resultaten, är en del av en välregisserad plan. En dålig passning avfärdas lätt med ett ”det är inte nu vi ska vara bäst” eller ”de har bara inte spelat ihop sig riktigt”.
Befriande på ett sätt.
Trevligt och intressant naturligtvis.
Men lite avslaget.
Så i väntan på bara ben får vi alltså hålla tillgodo med vad som bjuds i form av lite internetbaserad nostalgi och kuriosa. Och oavsett digniteten av en försäsongsmatch är det ändå bjudodds på att undertecknad kommer vara där, nerkyld, med drömsk blick och tankarna på en tidig söndag i april.
Vi säger det så länge.
