Nebojsa Novakovic inifrån - del I Ursprung & nutid
Han har skänkt oss otaliga minnen. Men efter över tio år i olika roller inom AIK väntar ett nytt äventyr. Tommy Arvidsson möter en av de största kultikonerna i AIK för Gnagarforum. Nebojsa Novakovic.
Jag valde ett bra år att återuppta mitt intresse för AIK och fotboll, 1998. Den spelare som etsat sig fast mest i mitt minne och i mitt fotbollshjärta är en blixtsnabb, irrationell, elegant och effektiv forward som hade en speluppfattning, teknik och känsla i bollbehandlingen som få. Jag möter honom utanför McDonalds i Solna Centrum Handslaget är fast, blicken är varm och innerlig och munnen är glad och pratglad. Vi sätter oss på ett kafé. Nebosja är inte bara på bra humör, han är en gentleman som bjuder på fika. Men självklart med integriteten i behåll. Vi börjar med att prata om nutid. Om det som nyligen hänt, och det som kommer hända framöver.
Hur mår du idag?
- Jättebra. Det känns "bra i magen", känslan är bra med det nya jobbet i Norge. Jag har redan varit på plats och tränat laget i en vecka.
När vi talade i telefon i december så sa du just det; att du inte var i AIK för pengarna utan att det är just "magkänslan" som är viktig. Vad sa magkänslan exakt när du valde Sandefjord?
- Att få fortsätta jobba som tränare, det var den angörande punkten som fick mig att byta AIK till en annan klubb.
Varför blev det just Sandefjord? Du måste ha fått fler erbjudanden?
- Det var också för att jag tappade två månaders tid, den bästa tid för tränare då man ska söka en ny klubb. Jag var i en förhandlingssituation med AIK då vi verkligen försökte hitta något som skulle passa mig och AIK. Då kanske man förlorade den bästa tiden i november och december. Sandefjord var ett bra alternativ, det var något nytt och det är inte i Sverige. Jag ville inte hamna i någon klubb i Sverige, det skulle inte vara spännande för mig. Norge var något nytt och ovisst som säkert kommer att driva och utveckla mig. Därför kändes det som ett jättebra alternativ.
Fanns det andra klubbar som ville ha dig?
- Ja, jag hade några alternativ men jag vill inte säga vilka.
Hur många klubbar rörde det sig om?
- Tre-fyra stycken. Tillsammans med Rikard var det många fler. Det var några klubbar som jag skulle haft ansvar för själv. Men om jag hade jobbat med Rikard så fanns det många fler som var intresserade i Skandinavien.
Vad exakt blev du erbjuden av AIK?
- Vi kom inte fram till den bästa lösningen och jag vill inte gå närmare in på det. Vi kom inte fram till det som var bäst för mig och AIK och det räcker. Men vi gjorde ett bra försök men vad det skulle ha inneburit vill jag inte prata om.
Vi var jättemånga som trodde att du skulle bli kvar som individuell tränare. Vem ska lära ut det du kan i AIK nu?
- Det är den nya staben, Micke valde de killarna som han ska jobba med. Andreas Alm och jag spelade ju tillsammans, han kombinerade både hjärta och kunnande, kanske till och med mer än jag, det finns potential i honom.Oavsett om du är individuell eller assisterande så har jag alltid försökt att lära spelarna det jag kan, stanna kvar efter träningar och utnyttja all tid. Det var min roll i AIK oavsett om jag var individuell eller assisterande tränare. Men att jag skulle stanna i AIK bara som individuell tränare efter fem år, jag kände att det inte skulle utveckla mig eller AIK vidare.
Det var nutid. Jag är nyfiken på hur det hela började. Arvets betydelse är något man ofta noterar när man hör fotbollspelare prata om sin bakgrund. Nebojsa berättar visserligen att hans pappa var registrerad i fotbollslag men att han ägnade sig mer åt tävlingscykel och ännu mer åt boxning.
Det var "spontanfotboll på gatorna" som gällde efter skolan när Nebojsa själv började spela i tio-elva årsåldern. Ingen regelbunden träning som i Sverige. Men han skulle börja spela i lag när han var 15-16 år. Jag undrar om omställningen var stor:
- Ja, framförallt för att jag spelat mycket inomhus; mycket tre mot tre- och fem mot femspel. Nu skulle man spela "11-manna", det tog lite tid att förstå alla reglerna för den fotbollen. Jag var van att "göra min gubbe", jag gillade den utmaningen. Men när man började spela elvamannafotboll så började jag lära mig lite taktik och regler, att inte springa fel. Man skulle tänka. Det blev inspirerande efter en viss tid men i början var det lite jobbigt. Men det är samma sak för alla ungdomar som kommer från sex- och sjumannaspel, att komma till elvamannaspel det är det svåraste.
Hade du några förebilder som fotbollspelare på den tiden?
- De största spelarna i Röda Stjärnan. Det var min klubb från Belgrad och den bäste på den tiden hette Dragan Dzajic. Han var världens bästa spelare. Jag hade inte koll på internationell fotboll då som vi har idag när man kan se allt på tv och vet allt om alla spelarna i Barcelona och Milan. Jag hade bara koll på mitt lag Röda Stjärnan och jag gillade Dragan Dzajic mycket. Efteråt så började jag gilla Michel Platini och Maradona. VM gick ju på tv då alla fall.
Jag har läst att du och din kompis startade ett innefotbollslag?
- Nej, det var inte jag som startade laget. Men jag var med och spelade i många tävlingar och turneringar inomhus. I en turnering så är var det t ex 500 lag anmälda och man spelar den på två månader. Jag gillade att spela inomhus, vi var fyra i varje lag och jag har vunnit några jättefina turneringar i före detta Jugoslavien, så det är fina minnen man har.
Då är det därifrån din speluppfattning och stil kommer?
- Ja, det där "rycket"; att man ska göra sin gubbe en mot en och uppfatta situationer, det finns inte så mycket ytor fyra mot fyra på en handbollsplan. Bollen kan inte gå ut någonstans så tempot blir högt. Det var roligt.
Går det att träna upp spelaregenskaper eller föds man med dom?
- Man är född med vissa egenskaper men det går att träna också. Första gången jag såg Gabriel Özkan t ex så jag såg på en gång att han är född med mycket talang. Men man ska självklart träna och fortsatta att utvecklas Man måste bli ännu bättre.
Du har sagt att det inte lossnade för dig förrän du var 35. Vad tror du att det berodde på?
- Jag kände att det lossnade på grund av att jag spelade med en bra klubb. Vi var i Champions League och det bästa laget i Sverige. Vi vann Svenska cupen lätt och när man hade medspelare som var så duktiga så var det lätt att visa att man var duktig själv. Jag gillade att spela fotboll, men jag kände mig inte så gammal. Jag kan bara tacka mina medspelare för att jag fick möjlighet att spela så bra fotboll.
Jag minns att Stuart Baxter 1998 sa att det var svårt att ta ut laget på den tiden för att hela spelartruppen var så bra. Fotbollstyckare trodde då att de som inte platsade i startelvan skulle kunna gå ihop och bli ett hyfsat mittenlag i Allsvenskan.
- Ja, vi hade många fina karaktärspelare, ingen var nöjd med att sitta på bänken. Vi gav allt på träningen för att Stuart inte skulle sätta en på bänken. Det var starka killar som gjorde att vi vann serien och det var nära att vi vann igen. Man har fina minnen från den tiden.
När du kom till Sverige 1991 och spelade för Vasalund så har du sagt att det var friläge för dig flera gånger varje match. Var det stor skillnad mellan svensk och jugoslavisk fotboll?
- Ja, då var det faktiskt stor skillnad. När jag spelade så var jag så snabb, det behövdes inte mycket. Varje rensning från backlinjen blev ett friläge på andra sidan. Det var lätt att komma till målchanser, det var inte många lag som var taktiska heller.
De flesta lagen spelade likadant när jag kom hit i början. Man spelade bollen på en stor forward som skulle skarva bollen och man fick springa runt honom och hoppas att bollen skulle hamna hos mig och att man kunde utnyttja de lägena. Det var inte mycket spel på marken, nästan alla lag spelade som Drillo i Norge. Många gånger efter man spelat så var man frustrerad och tyckte att det var ett tråkigt sätt att spela fotboll på. Men sen började flera lag i Sverige bättre fotboll efter VM 1994, det blev ett större intresse för fotbollen och media började intressera sig. Gubbarna var tvungna att hitta på något nytt sätt att spela annars hade inte publiken kommit. De vill inte se när spelare bara kämpar och krigar man måste också visa att man kan spela fotboll - annars hade ju vem som helst kunnat spela fotboll och det tvingade klubbarna att hitta nytt spel.
Fortsättning följer i del II
