Miran och Maanoja - den första svåra ekvationen
AIK-Assyriska på Skytteholm. Under en sekvens av matchen gick tempot upp utan att huvudena hängde med. Domaren missade, eller valde att missa ett par frisparkar och eventuellt något gult kort. Att spelet blev vårdslöst är en överdrift. Stundtals okontrollerat känns som en mer nyanserad beskrivning.
”Det hänger en ankelfraktur i luften”, sa någon ur redaktionen. Sen började det snöa, Maanoja gjorde en utrusning och efter det; bara ångest. Christer Swärdh valde att svimma. Förmodligen en sund reaktion. För det såg riktigt riktigt obehagligt där Tomi låg.
Raskt har nu målvaktsbesättningen reducerats från tre man stark till en man svag.
Vad värre är – Maanoja var en av annars ganska få ljuspunkter förra året. Stabil i luftrummet och bra på fötterna. ”Konkurrenssituation” är en av de mer slitna fotbollsklyschorna men likväl användbar. Vem som skulle knipa platsen i premiären var fram till igår mycket ovisst, så är det inte längre. Maanoja hade också ett U21-EM att se fram emot. En chans att visa upp sig, bygga upp sitt marknadsvärde och bli en bra ekonomisk affär både för sig själv och AIK går alltså också om intet. Jag summerar till tre bedrövelser: Den personliga för Tomi, den fotbollsmässiga för AIK och den affärsmässiga för både individen och klubben.
Burgic oturliga skada
Om bandet backas ytterligare en vecka fanns oturen representerad även då. Efter ett fint anfall och ett avslut på volley i den 20:e minuten tackade Mirans menisk för sig i och med en olycklig landning. Mitt förtroende för den lille slovenen är väldigt högt. Jag får sällan medhåll när det gäller den åsikten men har ändå vädrat morgonluft nu under försäsongen. Miran har prickat in ett par bollar, samtidigt som han framförallt mot Örebro varit mer delaktig i spelet utanför boxen än vi tidigare sett honom. Äntligen tänkte jag. Kul att han börjar göra skäl för lönen tänkte eventuellt någon annan.
Burgic och Maanoja är ämnade för min förstaelva, varje dag i veckan. I söndags morse hade jag därför bestämt mig för att AIK-obligatoriskt linda in mig i bitterhet.
Sen insåg jag att det är åt helvete fel analys. Missförstå mig inte – jag tycker och tror som sagt fortfarande att Burgic är den som har bäst förutsättningar att komplettera Obolo i anfallet. Kampen mellan Maanoja och Örlund är också knivskarp men finländaren är ändock mitt första val.
Däremot tror jag att det lag som ska ha chans till guld är samma lag som är bäst på att anpassa sig efter rådande förutsättningar. Att värdera situation och parera för avvikelser. Att följa upp en stark vår med en starkare höst, även efter att transferfönstret öppnats och stängts. Bortsett från säsongen 2006, då Norling hade kört med flygande byten om det bara var tillåtet, är det kanske också något som varit lite av ett problem. Efter Wilton blev det tomt och efter Dulee ändå tommare.
Dags för läxförhör
Fenomenet går att betrakta från olika håll. Inget lag går opåverkade ur att få sina nyckelspelare skadade eller sålda, det är den ena aspekten. Den andra är att lag som är trygga i sig själva, som har en tydlig idé och spelare som sluter upp bakom en gemensam modell är mindre störningskänsliga. AIK:s ledning har kommunicerat en uttalad ambition, bland annat i form av den svartgula tråden, som syftar till just detta.
Kortsiktigt har klubben hur som helst agerat snabbt. Milos Petkovic lånas in från Vasalund och allas vår målvaktstränare Lee Baxter går in i full träning, eventuellt spelar han redan mot Enköping nu på onsdag. Ingen av dem kan ses som framtidsnamn. På medellång sikt är det fortfarande oklart vilket vägval som kommer göras men att Björn Wesström har haft bråda dagar råder ingen tvekan om.
Ser vi till AIK som helhet väljer jag helt krasst att låta det som skett uttrycka att smekmånaden är över för den nya organisationen. Att det är nu det skall bevisas att de omstridda besluten i höstas var rätt och att de positiva ämnen vi sett under försäsongen inte är en tillfällighet. Önskvärt vore såklart att organisationen fått sätta sig något, att processer, rutiner och idéer hunnit förankrats och etablerat sig både på Karlberg och i glashuset. Men nu är det inte så. Dags att anpassa sig efter nya förutsättningar, helt enkelt.
Och mellan bitterhet och utmaning väljer jag tillslut att se de nya premisserna som det senare. Miran och Maanoja har blivit den första svåra ekvationen på svarta tavlan. Det kommer snart visa sig om styrelse, företagsledning och ledarstab gjort sin hemläxa.