Gästkrönikan: Minnen från bortaresor
Sitter nere på Skånes västra kust och längtar till april. Eftersom jag efter uppväxten i Stockholms förorter levt halva mitt liv i västra och södra Sverige har jag kanske en annan syn på det här med Gnagets bortamatcher än många av Gnagarforums läsare.
Borås, Göteborg, Halmstad, Helsingborg och Malmö är väl de städer som fått mest besök. Konstigt nog minns man alla matcher till större delen. Som det på Örjans vall i maj 1996.
Vilket lag vi hade. Hedman, Englund, Ola Andersson, Mjällby, Sundgren, Simpson, Nordin, Brundin, Lagerlöf, Lidman och Östlund. Gnaget tog ledningen och ledde i halvtid med 1-0. Gick och köpte korv i pausen och missade de 5 första minuterna i andra.
När jag satte mig igen ledde HBK med 2-1. Sen kvitterade vi men HBK nickade in segermålet i sista minuten. Tungt. Hamrén byggde verkligen upp ett lag det året och till och med de rätt kräsna Halmstadborna var imponerade av de välorganiserade uppspelen.
1999 var det dags att variera bortamatcherna lite med derby på Råsunda. Det blev AIK-DIF den 14:e juni. Innan match sa jag till sönerna: ”Vi måste ha konfetti med oss”.
Sagt och gjort, telefonkataloger åkte ned i en plastkasse och med ut i bilen. Hela resan upp till Stockholm satt grabbarna i baksätet och rev sönder sidorna i småstrimlor. Vi satt på Östra nedre och jag minns fortfarande minen på den stackars gubben som satt framför oss och fick en plastkasse med papperstrassel i huvudet när Nebo gjorde 1-0. Han mumlade nåt om att ”det här är väl inte ståplats”. Jag brydde mig inte så mycket. Jag gjorde bara min faderliga plikt.
På hemresan på natten fick jag lära mig att man inte kan köra en 20 år gammal diesel Jetta med gasen i botten. I alla fall inte i 50 mil utan att motorblocket spricker. Vi kom hem halv tre på natten och hade vi inte vunnit är det frågan om man hade orkat upp på morgonen. Vad frun tyckte om att bilen pajat och grabbarna skulle till skolan på morgonen efter vill jag helst inte återge här...
Ursäkternas ursäkt
Sen dess har det blivit ett derby varje år och av nån anledning har jag inte sett Gnaget förlora ett på Råsunda. Bästa minnet är 3-3 miraklet mot DIF 2003. Sönerna hade flyttat hemifrån och höll redan till uppe i Solna. Det var seriefinal och grabbarna tjatade upp mig.
Matchen gick en måndagkväll tror jag. Och för matchen behövde jag komma upp på något sätt.
Mina jobbarkompisar, varav en hade börjat hålla på DIF efter några goda år för dem, ville att jag skulle fixa nåt. Biljetter på norra nedre fixades i ett nafs. Men sen var det det här med att fixa ledigt...
..., likt många andra gånger fick kreativiteten lösa problemet. Vi hade fått en ny utgåva på ett program på jobbet. Det blev vinkeln när jag skickades fram till chefen.
- Jo jag undrar om vi kunde få åka upp till Stockholm på måndag på lite utbildning?
- Eh ja, OK om ni tycker det så.
- Jo, kan vi boka varsitt enkelrum också så det inte blir så sent?
- Mm..., Javisst...
Eftersom chefen själv var en extrem supporter till HBK så tror jag att han kanske begrep vad vi var ute efter. Alltså, först upp till Järfälla för att göra ett studiebesök hos leverantören. Ett förvånat huvud stack ut genom dörren när vi knackade på.
Jovisst ni kan komma in men vi riggar en dator åt er så får ni jobba själva. Whiteboarden användes till taktiksnack och laguppställningar. Sen bjöd de på lunch och sen iväg till Råsunda. När det var 20 minuter kvar av matchen och det stod 0-3 började folk droppa av, till och med på Norra. Jag måste erkänna att jag skickade ett SMS till sonen. ”Vi sticker nu, jag tror det blir bråk efteråt”.
”Aldrig” svarade han och det är ett av de få tillfällen när jag är glad att jag gjorde som han sa. Resten är historia och kvällen och hemresan kändes som ett segertåg. Jag tror att till och med min DIF-kompis på jobbet konverterade till Gnaget för ett tag.
Derbyt förra året mot Bajen blev också oförglömligt, mest för att deras klack skämde ut sig men också för att domaren tyvärr för vår del drog igång matchen igen efter att batongerna talat på södra. För min del blev resan hem ett mindre behagligt minne.
Jag hade kört MC upp och på morgonen efter, halv fem på morgonen, var det minusgrader när jag startade resan hem från Långholmens vandrarhem. Har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv, körde direkt till jobbet och jag var så blöt och stel att jag tappade hojen när jag klev av. Resten av veckan blev det sängläge med en rejäl förkylning. Återigen besparar jag er kommentarerna från min kära fru.
Om bortaresebojkotten
Det har blivit så många minnen från arenor i Sverige att jag snart tappar räkningen. Zvirdauskas horribla överfall på Boateng på Örjans Vall är ett mörkt minne som jag satt bara några meter ifrån. Hur många överfall han gjort på motspelare och bollar han sparkat ner i Nissan under matcherna går inte att räkna.
Vi var på Malmö stadium 9 april 2001. Första matchen för säsongen. Malmö hade precis gått upp igen och grabbarna snackade i bilen om att MFF:s junior Zlatan skulle vara med. Hade hört rykten om honom och jag fick onda aningar redan då.
Det tog 20 minuter för polisen att muddra hela klacken. När vi äntligen kom in på stadion såg vi precis hur Andreas Andersson sumpade ett friläge. Men det gav ändå hopp.
Sedan började andra halvlek och på nära håll fick vi se det sjuka skottet som blev Zlatans genombrott och som de fortfarande vevar i TV då och då. Absolut ingen på hela arenan hade fått idén att skjuta där utom han. Allra minst Daniel Andersson...
Det finns mycket mer att säga, som hur man plankar in på en fullsatt arena i Landskrona till exempel men jag vill till sist bara göra ett inlägg i frågan om bojkotten av bortamatcherna.
Det står ”Vi är överallt” på vår spelarbuss och det stämmer verkligen var man än kommer.
Meningen med en bojkott är att motparten ska tycka att priset för bojkotten blir för högt och så ska man ge med sig. Det har inte blivit så, jag tror många klubbar saknar inkomsterna från AIK-klacken men SVFF drabbas ju inte och jag har inte hört talas om några övertalningsförsök från landsortsklubbarna att de ska ge med sig, troligen därför att det är uppenbart att AIK-klacken fungerar som en extra spelare.
När vi övertar en arena med våra sånger så är folk imponerade och om man frågar våra spelare så vet jag att de saknar trycket på bortamatcherna från tillresta supportrar.
Hur som helst... en ny säsong väntar och det ska bli förbaskat kul!
