Bratts krönika: Rätt väg
Efter tio års experimenterande med olika utlandsspår tar nu AIK och den nya ledningen ett steg tillbaka och satsar hemvävt. Att det är rätt väg att gå har många misstänkt tidigare, här kommer bekräftelsen.
I en fotbollens marginalserie i Europas utkanter finns det tre huvudsakliga sätt att lägga en stark ekonomisk grund för långsiktigt stora satsningar; Europavägen (Rosenborgmetoden), Egen-Arenavägen (Elfsborgmetoden) samt Försäljningsvägen (MFF-metoden).
Allra mest önskvärt är naturligtvis en kombination av de tre, men för AIK är Europavägen ett för tillfället avlägset spår och Egen-Arenavägen ett sådant långskott från verkligheten att vi inte ens tar upp det i detta sammanhang. Återstår Försäljningsvägen, det egentligen naturligaste sättet att nå framgång hos en klubb med omfattande ungdomsverksamhet i ett stort upptagningsområde.
Det slösade kapitalet
Gnagarforums utmärkta artikelserie med genomgång av våra tidigare utländska spelare och deras fortsatta karriärer (”Och vad hände sedan med…. Del I – III”, av redaktör Strigén) bör vara en tankeväckare för vilken klubbdirektör som helst med lite pengar över från ett tidigare europaäventyr eller med tillgång till riskvilligt kapital från generösa supportrar.
Av 14 genomgångna spelare och mångdubbelt mer nedlagda miljoner är det bara en som vi lyckats sälja vidare till rimligt pris (Wilton Figureido, 2007).
Ytterligare två (Derek Boateng och Dulee Johnsson) får betraktas som lyckade i spelet men misslyckade som investeringar betraktade. Resterande elva spelare är en parad av kapitalförstöring som vilket företag som helst skulle ha svårt att hämta sig ifrån. Det stora antalet kan inte betraktas som olycksfall i arbetet utan är sannolikt en kombination av en eller flera av faktorerna dålig scouting, tomma agentlöften, otur, acklimatiseringsproblem och olyckliga skador. I dagens uppställning är Obolo och även Pavey lysande undantag samtidigt som Burgic och framförallt Ortiz har mer att bevisa. Och vi behöver inte gå långt från landets gränser för att det ska bli fel, det visar tre inköp av ”en av Norges bästa spelare” (Svante Samuelsson, Bernt Hulsker eller Vågan Rönning, någon?)
En snabb titt på AIK:s ekonomi de senaste åren ger vid handen att trots att man har landets största publikunderlag så krävs det försäljningar av spelare varje år för att få siffrorna på rätt territorium. Kan dessa försäljningar dessutom komma från egenutvecklade produkter där klubben inte något år tidigare slantat upp en övergångssumma eller i stor utsträckning blir av med delar av försäljningssumman till semi-externa riskkapitalbolag eller i form av vidareförsäljningsklausuler så blir marginalerna många gånger större. (Sedan är det en nödvändighet med välvilliga supportrar med kapital såsom Agent 03 för att kunna toppa truppen).
Så hur ser det då ut?
Well, den som besökt någon eller flera av vinterns träningsmatcher och tagit en extra titt på kanterna kan se vad den nya tiden kan innebära. Özkan, nygamle Mutumba, Saleh eller topplöparen Jagne är alla exempel på spelare från närområdet som klubben tidigt sugit upp och utvecklat i egen regi eller i samarbetsklubben Väsby (förutom Özkan från BP) och alla dessa har potentialen att bli något riktigt bra på såväl plan som i klubbens kassakista.
Det känns mycket bra att vi har en ledning som nu uttalat vill lägga fokus på denna typ av spelare samt att man från tränarhåll redan nu visat att man kommer ge dessa grabbar ordentligt med speltid. Nu gäller det att vi från supporterhåll har tålamodet med en Mutumba-dribbling för mycket eller en Jagne-löpning åt fel håll för att ge klubbens satsning understöd och hjälpa till att få dessa spelare att fortsätta mogna i klubben. Bara då kan satsningen bli långsiktig och inte ännu ett Norge- eller Argentinaspår. Och bara då kan vägen att satsa på egenutvecklade talanger från närområdet och få betalt för det lyckas.
Totalt sett känns redan i år truppen väl balanserad mellan dylika ungtuppar och lite mer rutinerade rävar och utländska toppar. Kan vi bara acceptera det faktum att en svensk klubb alltid kommer att förlora spelare som är för bra för serien och ge oss själva tiden att fortsätta utveckla egna spelare så kan en nödvändig ekonomisk grund läggas för lång tid framöver. Sedan ska vi bara lära oss att ta rejält betalt, ett studiebesök hos Hasse Borg i MFF vore kanske på sin plats?
Nu har vi kommit en bra bit på vägen på Försäljningsvägen.
En bra insats i år kan ge hopp om framgångar på Europavägen.
Men den kanske viktigaste vägen, den om en egen arena, är inget vi vågar hoppas på. Tyvärr.
