Isidors hörna: Tålamod, spelschemat och krönikor
Varför är det alltid en berg och dalbanekarusell i våra förväntningar? Och hur tänker egentligen svenska fotbollsförbundet med spelschemat? Det, och mycket annat, i denna veckas Isidors.
”Det bästa man kan göra är att inte överdramatisera Råsunda. Man går inte gärna på ett flygplan om piloten hyperventilerar över hur hemskt det är där uppe i luften, Visst, det är en stor arena med mycket folk men så jävla märkvärdigt är det inte. Press känner du bara när du tvivlar på dig själv som spelare”
Orden kommer från Ola Andersson och var en del i ett, som vanligt, riktigt bra reportage i senaste magasinet av Offside. Åsikten känns logisk. Men logiskt tänkande stämmer inte alltid överens med verkligheten.
En sak känns nämligen bestående i AIK.
Allt är svart eller vitt.
Mellantinget lyser ofta med sin frånvaro.
Resultatet blir att du antingen har en enorm våg av stöd i ryggen. Eller en gigantisk vägg emot dig.
När AIK överraskade inledningsvis med att vinna fyra utav fem matcher verkar många ha gått från låga förväntningar till höga om säsongen. Efter två förluster mot Helsingborg och Trelleborg har de höga förväntningarna rasat till besvikelse och i sedvanlig ordning söks syndabockar.
Yussuf Saleh är helt plötsligt urusel. I höstas hyllades han för ett par riktigt lovande insatser under de avslutande matcherna. Nu är han redan på väg att hamna i samma känslomässiga frysbox som Khari Stephenson tidigare ägde.
Mikael Thorstensson ryggdunkades unisont efter en lovande insats borta mot Kalmar FF (där han fick 3,5 i betyg av GF:s läsare). Några matcher efter det är han ungefär lika populär som Usama Bin Ladin.
Det är bara två exempel i dagens trupp. Nu säger jag inte att det är helt fel att utöva kritik. Vare sig mot spelare eller ledare. I många fall har det historiskt funnits gott om fog för detta.
Men ibland känns tålamodet bland vissa supportrar och utomstående element som media frustrerande kortvarigt och onyanserat.
En förlust borta mot Trelleborg blir då gärna en mindre katastrof. Dagen efter har Expressen en skandalrubrik om att en AIK-stjärna (Jos Hooiveld) sågar laget. Uppförstorat som vanligt. Det spelar ingen roll om det är ett Trelleborg som förmodligen hamnar på övre halvan i serien. Det spelar inte heller någon roll om AIK till slut verkar ha blivit smått förlamade av den skade- och sjukdomsstuga som rått under två månader i ett sinnesjukt tajt spelschema.
Kan vi ha höga förväntningar på årets AIK? Svaret är nej.
En skral ekonomi ger inte direkt köpkraft på marknaden och AIK:s onda cirkel med skador gör att vår nuvarande tränarstab knappast har de verktyg som krävs för att vara med i absoluta toppen.
Däremot kan vi ha höga förväntningar på de närmaste åren.
Det tåls att sägas igen. Värvningsstrategin, samarbetet med andra klubbar och tätheten mellan sportchef och tränarstab har aldrig varit så stark i AIK.
I väntan på stora tider så kan jag svälja pissmatcher mot Helsingborgs IF och Trelleborgs FF på väg dit.
**************************************
Chelsea och Liverpool. Två engelska storlag som slipper utstå samma bedrövliga spelschema som svenska lag tvingas lider igenom nu under april och maj...
Min personliga åsikt om svenska fotbollsförbundet var länge synonym med den om Anders Frisk. En maktfaktor som gör som den vill på egen hemmaplan, skiter i andras åsikter för att sedan göra allt för att imponera internationellt. Slicka uppåt, sparka nedåt.
Förutom att vi tvingas dras med totalt värdelösa fotbollsplaner, vissa undermåliga fotbollsarenor och tombolaartade bötesnivåer mot klubbar är spelschemat just nu på tapeten och under all kritik.
Sju matcher har hunnits spela i Allsvenskan. Fem till ska avverkas innan vi går in i ett evighetslångt U21EM-uppehåll när SvFF vill leka storarrangör.
Tolv allsvenska matcher på två månader. Lägg till två cupmatcher för många Allsvenska klubbar så har du ett helvetiskt tufft spelschema i inledningen av säsongen som överträffar det mesta. Som jämförelse kan vi blicka mot England och den erkänt hektiska spelperioden december-januari. Chelsea spelade tolv matcher då i ligan, Champions League och FA-cupen. Skillnaden mot AIK och andra allsvenska klubbar är att de har över 30 spelare i sin trupp och hantera skadekaruseller...
AIK reste nyligen med nöd och näppe med en 17-mannatrupp till Trelleborg. Spelet lider som effekt för flera klubbar och det gynnar knappast utvecklingen av svensk fotboll.
”Det jobbigaste är att det inte blir en utvecklande verksamhet utan en med underhåll och återhämtning” som Mikael Stahre själv sa nyligen.
Det är givetvis lika för alla. Men på någotvis känns det som att det intensiva spelschemat gynnar sämre lag. Vi har också sett en hel del ”upp och ned” resultat. Ena veckan vann exempelvis IFK Göteborg med 6-0 mot Djurgården. Omgången efter rasade spelet på en kass plan på Hisingen när BK Häcken vann med 4-1.
Om det blir bättre nästa år? Tydligen... För då planeras seriespelet börja redan den 15 mars. Hoppas Brommapojkarna och en drös med andra klubbar skaffar konstgräs tills dess. Det lär behövas.
**************************************
Kenny Pavey är lika het på träning som på match. Under torsdagens smålagsspel tog han sig förbi Pierre Bengtsson och fick en lätt efterslängning. Pavey såg ut att avbryta sin löpning för att göra en ”Mellberg” men gick sedan på avslut.
När Pierre sedan hade bollen strax efter kom vedergällningen med en rätt hård tackling bakifrån.
För övrigt en hyfsat intensiv träning, trots trötta ben, och en där Bojan Djordjic visade fortsatta positiva tendenser. Men det var skralt med spelare. På plan fanns bara 12 utespelare. Resten av laget körde rehab eller förebyggande träning.
Återigen en tråkig konsekvens av ett alltför intensivt spelschema.
**************************************
Supportern - en bortsedd maktfaktor i svensk fotboll som inte utnyttjas. Läs två riktigt läsvärda krönikor som behandlar det fenomenet här på Gnagarforum.
Flera riktigt bra krönikor har poppat upp i veckan på Gnagarforum. Två höjer sig över mängden. Redaktionens Christoffer Roghult påminde om något som jag nästan glömt bort att längta efter. Den om den efterlängtade söndagsmatchen.
Vi har blivit så indoktrinerade nu med matcher på måndag, tisdag, onsdag och till och med fredagar nu att vi nästan glömt vad en helgmatch är för något. Senaste gången vi hade det var dessutom på den urusla tiden halv ett.
Jag saknar att gå en hel vecka. Och bara längta och ladda inför helgen och sedan möta upp likasinnade och gemensamt göra vår tur till vårt tempel.
Vardagslunken gör att det numera är en ofta omöjlig ekvation att träffa folk, slappna av och verkligen suga in matchatmosfären. För att sedan älta i flera dagar på jobbet med likasinnade, ofta från andra lag.
Veckans krönika stod dock Tobias Larsson för. Larsson, ledamot i supporterunionen SFSU och medlem i AIK-tifo och Sol Invictus tar upp ett viktigt faktum.
Allsvenskan är inte en serie som håller hög klass.
Men supportrarna gör det.
Trots det väljer fotbollsförbundet ofta att köra sitt race och sina åsikter. Utan att ta del av det bränsle som drivit svensk klubbfotboll ur det publikmörker som länge funnits.
Läs hela krönikan här. Oavsett om du håller på AIK eller något annat svenskt lag är det ett ämne som vi alla kan relatera till.
Sprid den vidare.
När det vankas match imorgon mot BK Häcken kommer jag ta mig till Råsunda med den här meningen i bakhuvudet.
Vi är den misshandlade frun som trots att hon får stryk av den hon älskar kommer tillbaka gång efter gång och när vi kommer tillbaka stämplas vi som huliganer och får höra att den vi älskar letar efter någon annan (gärna med större plånbok).
Lysande beskrivet.
