Krönikan: En summering av våren - och framtiden
Äntligen och sorgligt nog har det blivit dags för vårens sista match. Äntligen därför att det täta spelschemat i kombination med en sliten AIK-trupp gör att uppehållet kommer lägligt. Sorgligt nog eftersom kvällens match på Råsunda troligtvis är det sista vi ser av Ivan Obolo i AIK-tröjan.
Den 5:e april sparkade AIK av årets allsvenska. På andra planhalvan stod Halmstads BK.
22 000 människor hade samlats på Råsunda och alla hade de delat en frustrerad längtan efter allsvensk fotboll i ett drygt halvår. Martin Hansson satte pipan i munnen och blåste av. Gabriel Özkan frälste hemmapubliken. Spelet ingöt optimism. 53 dagar senare har vi spelat 10 matcher till. Och mycket har hunnit hända på vägen.
För egen del har jag min vana trogen varit pessimistisk rakt igenom hela våren; årets oprövade AIK-upplaga har visserligen samlat ihop en relativt stor hög pinnar, men har på samma gång kunnat liknas vid ett luftslott. Jag har saknat stabilitet och trygghet – vissa matcher har vi spelat stundtals lysande för att i andra klappa igenom fullständigt. Ett resultat av otillräckliga spelare, kopplet av skadade och sjuka (med Özkan som ständig fanbärare) eller att Stahres fotbollsfilosofi inte har satt sig än? Det återstår att se i höst.
Hur som helst..
våren 2009 kommer inte att hänga sig kvar länge i minnet. Aldrig tidigare har jag känt en sådan likgiltighet (givetvis med mina hysteriska mått mätt) inför AIK-matcher som under dessa dryga två månader. Spänning, uppladdning och förväntningar har inte varit desamma som tidigare år och ibland helt uteblivit. Om det är ett resultat av Svenska Fotbollsförbundets planering eller ett slag av den allmänna fotbollskoma som tycks prägla 08-området låter jag vara osagt. Däremot är det enkelt att konstatera; det känns trist.
Många väljer den korta vägen när de ska förklara varför intresset stagnerar – skyller på förbundets översittare. Och visst är det så – nästa match har sparkats av innan man hunnit samlat tankarna kring den senaste. Vilket har förstärkt känslan av att varje enskild match inte är lika betydelsefull. Men den stora frågan är om det är hela sanningen. Eller om produkten dessutom har blivit avsevärt sämre? En tråkig slutsats hittar man nog någonstans i en kombination av bägge.
Vårens stora glädjeämne återfinns i periferin.
Om det i normala fall är roligt att se hur antagonisterna tappar poäng, så har det varit ännu roligare 2009. Vi har kunnat gotta oss i misär på såväl Söder- som Östermalm (a.k.a HIFDIF), fått bevittna avhopp och varsel, konflikter om spelsystem, Zoran leva i förnekelse och spelare som tappat tålamodet offentligt. I ljuset av det har AIK:s resultat den här våren fått en än mer positiv laddning.
På planen har skador och avstängningar tvingat Stahre att rotera mer än han egentligen önskar. Det är också i påtvingade rotationer som vi hittar förklaringen till avsaknad av trygghet och stabilitet. Innan säsongen utnämnde jag tre spelare som våra viktigaste – de som skulle utgöra ryggraden centralt; Jos Hooiveld, Jorge Ortiz och Ivan Obolo.
Jos Hooiveld landade med dunder och brak i Stockholm, dominerade försäsongen och på alla håll konstaterades att AIK hade hittat den ledare i backlinjen som man tidigare saknat. Själv satt jag och skämdes med en uppblåsbar, holländsk träsko på huvudet i premiären mot Halmstad, allt för att hylla vår nye fältherre. De sista matcherna har han tappat i kvalité, visat sig vara både långsam och träbent samtidigt som de träffsäkra uppspelen vi såg i vintras sällan hittar rätt adress längre – låt oss hoppas att det är tillfälligt.
Efter säsongen 2008 tror jag att Jorge Ortiz satte sig ner med sig själv och undrade vad fan det var som hände. Sedan bestämde han sig för att dra på sig blåstället och börja springa som en galen hund. Att tekniken och spelförståelsen fanns där var uppenbart för alla. Sedan Ortiz började göra jobbet som krävs av en central mittfältare i Allsvenskan har han visat sig vara den spelare som vi hoppades på när han kom. I höst får han förhoppningsvis mer kontinuitet bredvid sig.
Ett möjligt sorgligt farväl - men spänd förväntan
Ivan Obolo. När han kliver av Råsundas matta ikväll gör han det antagligen för sista gången. Likt en argentinsk general som lämnar sina trupper vilse i mörkret. På samma gång som man oroar sig för vad som kommer att hända med AIK:s spel när Obolo lämnar, känner man också en spänd förväntan över hur laget klarar utmaningen. Att AIK:s kreativa krafter, framförallt Bojan Djordjic, Gabriel Özkan och Martin Mutumba, kommer att få ta större ansvar råder det inga tvivel om. Långtjongandet ifrån backlinjen är dödsdömt utan Obolo. AIK kommer att tvingas spela sig fram till chanser.
Efter kvällens match återstår 18 omgångar av serien. För AIK:s del kommer uppehållet handla om att slicka såren, signa en ny anfallare och hoppas att inte Özkans kropp brakar samman i U21-EM. I juli är det upp till en fräsch och hungrig AIK-trupp att visa fotbolls-Sverige att man klarar av att prestera bra fotboll utan Ivan Obolo.
