Den skönaste sortens seger
Det finns inget bättre än att i ett derby se sitt lag vända ett underläge till seger, och detta efter att motståndarklacken skanderat "ni vill spela som oss".
Jag svävar på små moln just nu. Att slå Djurgården i en match där de utmålats som skyhöga favoriter smäller verkligen högt. Det var en fröjd att få vara kvar på Råsunda under en tid efter matchen, det var en riktigt njutbar stund. För första gången på länge tog sig AIK samman från ett underläge och verkligen kämpade till sig en seger. Det var verkligen tända spelare som gick ut på planen och stod upp för sitt klubbmärke. Möjligen att man blev lite tagna av Djurgårdens 1-0-mål som kom oväntat och oturligt, men den andra halvleken genomförs på ett mycket bra sätt.
Matchen börjar som en explosion av chanser. Redan då kände man att detta skulle bli en för fotbollsälskare bra match. Kusi-Asare får först en riktigt bra chans genom ett friläge, men där Benjamin Kibebe kommer ikapp och kan peta iväg bollen till hörna. Direkt efteråt får AIK ett friläge som sumpas då Sharbel Touma håller i bollen för länge istället för att skjuta.
AIK har sedan en dubbelchans sedan Andreas Andersson spelar bollen snett bakåt till Kalle som skjuter en gång och sedan får han en retur som han inte lyckas lyfta utan en liggande Andreas Isaksson lyckas rädda Djurgården undan ett tidigt underläge. På den efterföljande hörnan tvingar Sharbel Touma Andreas Isaksson att verkligen sträcka ut på ett mäktigt skott som var värt ett bättre öde. Istället får en till synes ofarlig lyftning mot Gnagets backlinje ödesdigra konsekvenser. Detta efter att Benjamin Kibebe helt missbedömer bollen vilken studsar över honom och Jones Kusi-Asare kommer helt fri med Dime Jankulovski. Asare lägger bollen i närmsta hörnet och bollen går stolpe in. Enligt mig var detta ingen rättvis ledning. AIK hade genom Thylander kommit fram flera gånger och Sharbel Touma hade sitt skott. Jag skulle faktiskt vilja påstå att AIK var det bättre laget innan målet.
Efter målet blir det helt plötsligt svårare att spela fotboll för Gnaget. Man kommer inte fram någonting utan Djurgården äger konstant boll och trycker på mot AIK-målet. Några större farligheter skapas inte men en närkamp tvingar AIK till ett första byte när Dime sträcker sig. Daniel Andersson återvänder till målet och får göra sin första allsvenska match sedan den 13 juni mot Halmstad. Resten av halvleken följer samma mönster; Djurgården äger boll, AIK försöker kontra. Enligt den officiella statistiken var det 62-38 i bollinnehav till det tillfälliga hemmalaget i den första halvleken, vilket ju antyder en viss press. Det blir ändå något bättre för AIK i slutet av halvleken och då tänds hoppet. Andreas Andersson, utnämnd av Aftonbladet till Kung av Sverige efter sitt mål i Istanbul för två veckor sedan, lyckas få iväg ett skott som Djurgårdens i övrigt utmärkte Andreas Isaksson inte kan få tag på utan lagen går till pausvila med ställningen 1-1.
I andra halvlek kommer AIK ut som ett målmedvetet, viljestarkt lag och man tar hand om tillställningen den första kvarten. Luke Casserly tvingas att utgå efter tio minuter och in kommer Mats Rubarth. Detta medför att Sharbel Touma går ut på högerkanten och att Mattias Thylander tar hand om vänsterbacken. Rubbe börjar omedelbart att oroa Djurgårdsförsvaret och till slut så vaknade backlinjen när man märkte att pyjamaserna hade vänts ut och in av vinddraget. Sorgligt nog för dem hade redan AIK tagit ledningen då. Kanske årets mål på Råsunda utspelades när först Mats Rubarth snurrar bort tre djurgårdare på vänsterkanten, spelar in bollen till Thomas Lagerlöf som klackar bollen till Martin Åslund som bara har att bredsida in bollen. En njutning att se.
Efter målet börjar AIK spela på resultatet. Det brukar vara farligt och så även denna gång. Matchen faller lite tillbaka in i första halvleks mönster med mycket boll hos de blåblå. Dock är AIK betydligt farligare på kontringarna i denna halvlek. Rubarth får chansen att punktera matchen men Isaksson läser spelet bra och är med långt ute. Andreas Andersson har flera fina löpningar med boll och skapar flera fina chanser åt sig själv och åt sina medspelare. Stefan Ishizaki får på ett skott från 35 meter som går rakt mot krysset ser det ut som, förbi Isaksson och…strax utanför. Ett enormt tryck i högerdojan. Djurgården har under tiden ytterligare ett par fina lägen. Bland annat gör Kibebe om misstaget från första halvlek där han låter bollen segla över skallen och den här gången är det Djurgårdens bäste spelare i afton, Stefan Rehn, som snappar upp bollen och skjuter ett skott som stryker ribban. Kibebe borde nog ordineras lite nickträning, det var flera gånger han missade.
Djurgården trycker på i slutet och en AIK-styrning strax utanför eget mål är det närmaste man kommer en kvittering. Istället ser AIK ut att ha kontroll på skeendet i slutet av matchen och man bryter bollen flera gånger i Dif-uppspel och kontrar. Per Nilsson vågade likt Teddy Lucic flera gånger gå framåt och gjorde det oftast med gott resultat. Mycket starkt av denne 19-åring att i sin andra match för sin nya klubb kliva in i ett derby och dominera så totalt. Pelle gjorde inga avgörande misstag och var i det närmaste felfri.
Ett derby är ju också stämningen runtomkring. Idag var det två klackar som ville ha fest som fanns på plats. Det tämligen massiva numerära övertaget som den södra läktaren hade gjorde att man hade en högre volym under delar av matchen. Bägge klackarna dog i några minuter efter baklängesmål, men annars var det fullt ös från båda håll. Tifomatchen går på poäng till AIK-Tifo. JK Tifo hade visserligen laddat upp med mycket mosaik och flaggor, men det kändes stelt. AIK-Tifo:s arrangemang med glänsande guldark och mycket småflaggor gav ett livligare intryck och i min smak är det bättre med rörelse.
Hursomhelst ska jag bara avsluta med att återigen påminna er om slutresultatet:
Djurgårdens IF FF - AIK 1-2
