Gästkrönikan: Dags att gå vidare
Efter en mycket händelserik AIK-helg känns det som om det är läge att sitta ner och fundera. Nu när det visat sig att ryktena om att Dulee Johnson skulle återvända till AIK var mer än rykten föds den naturliga frågan. Vad innebär det här för AIK?
Under de två senaste somrarnas Silly-season period har AIK tappat viktiga kuggar i jakten på de ädlaste medaljerna. 2007 försvann Wilton Figuiredo och sommaren därpå var det Dulee Johnsons tur att lämna för utlandet. Båda gångerna höjdes ilskna röster som menade att ”nu har vi sålt guldet”. Frågan är då: Har vi i år köpt guldet?
Jag tror att det var fel att påstå att guldmedaljerna såldes med Wilton och Dulee, lika fel tror jag att det är att tro att vi köpt något guld i år. Däremot tror och hoppas jag att det kommer att innebära en del förändringar för AIK. Vilka kan man bara spekulera i och det tycker jag att det är hög tid att göra.
Svenska Dagbladet siade häromdagen om att Ortiz är på väg bort medan Wesström säger att Dulee-affären är en enskild deal som gjorts oberoende av eventuella andra förändringar i truppen. Vad som än stämmer så vet vi att vi så här års lever i en föränderlig fotbollstillvaro där spelare kommer och går från en dag till en annan. Således ser jag det inte som särskilt osannolikt att Ortiz skulle kunna tänkas lämna snart. Det är dock inget jag hoppas på.
Istället hoppas jag att vi får behålla den trupp vi har och därför kan höja ribban ytterligare. Med det här nya läget är det många som konkurrerar om platserna på det svartgula mittfältet. Därför kanske det är läge att titta på nya lösningar. 4-4-2 behöver inte vara allenarådande. Det kan vara dags att ta ett kliv vidare och titta på andra uppställningar.
Själv tycker jag att vi nu har material för att testa 4-2-3-1 modellen. Med de spelare vi har idag vill jag nog påstå att vi har minst lika bra spelare på de flesta positioner som Elfsborg har i sin 4-2-3-1-uppställning. Ett resonemang som dock förutsätter att vi får behålla Ivan Obolo och Markus Jonsson. Det ser nämligen inte lika välbesatt ut i på back och forwardssidan.
I en framtid utan försäljningar skulle laget kunna formeras enligt följande. Örlund är i Maanojas frånvaro helt given i mål – Örat har visat betydligt bättre takter i år än förra året – och lika given känns Markus Jonsson som högerback. Sedan finns det utrymme för olika lösningar. I mittförsvaret har Per Karlsson varit hyfsad defensivt men visat att han har en del att utveckla när det gäller konstruktiva uppspel. Jos har varvat mellan att vara en av allsvenskans bästa mittbackar och att se ut som en nervös 17-åring. Walid Atta har fått begränsat med speltid och känns som en komplementsspelare vid skador och avstängningar.
Nisse Johansson har hittills varit Stahres förstaval som vänsterback men den där riktigt höga standarden som många av oss hoppas att Nisse ska hålla har han inte riktigt nått upp till Inte minst Boyd Mwila visade i derbyt att det finns luckor att hitta i Nisses defensiv.
Patrik Bojent hade väl de flesta av oss räknat ut innan seristarten. Hade vi inte gjort det redan då blev vi säkra på att han var en man för transferlistan efter förlusten mot Trelleborg. Därför var det en aning förvånande att Bojent under 90 minuter mot Hammarby gjorde den bästa match som gjorts på vänsterbacksposition i AIK i år. Kan Bojent hitta och konservera den formen förvandlas han hastigt till min man längst ut till vänster i AIK´s backlinje.
I mitt nya förslag till mittfält har vi plats för två balansspelare vilket öppnar för bpde Ortiz och Dulee som jag räknar som givna. Bakom dem finns Tjerna som i mina ögon inte håller i långa loppet längre men som kan gå in och vara guld värd i enstaka matcher – inte minst om motståndarna heter Djurgården.
Framför balansspelarna kan vi då spela med tre offensiva mittfältare och här kan man verkligen hitta kreativitet. En förutsättning är naturligtvis att Garbiel Özkans skadeelände är över. I Gabbe har vi en mittfältare som kan skjuta, som utmanar, har stor spelförståelse och dessutom besitter det lite klyshiga ordet målsinne. Håller han under U21-EM så vill jag se honom till höger på vårt offensiva mittfält.
Centralt vill jag placera Bojan Djordjic, som i mina ögon är – nu tillsammans med Dulee- lagets bäste passningsspelare. Bojan hittar luckor och slår passningar med precision. Den centrala rollen känns som gjord för honom. Till vänster om Bojan sätter jag Mutumba även om jag inte är lika hänförd som många andra är. Martin är en trollgubbe men för att jag ska vara helt nöjd vill jag inte att det bara ska vara vackert, det ska vara effektivt också. Till och från är det lite si och så med effektiviteten.
Pierre Bengtsson och Kenny Pavey ser jag inte som något annat än ersättningsspelare. Pavey tror jag inte kommer att spela i AIK nästa år och det känns tyvärr som Pierre Bengtsson löper risken att bli en av dessa spelare som ständigt är lovande. Kanske skulle han må bra av en sväng i Väsby, varför inte tillsammans med Yussuf Saleh. Med Pavey och Tjerna kvar året ut och Viktor Lundberg som påläggskalv har vi ändå ersättare på mittfältet.
Vem som ska agera ensamforward framför det här femmannamittfältet behöver jag väl inte ens säga. Med rätt bollar på Ivan kommer det att öppnas massor med lägen för den offensiva delen av mittfältet. Lite trist dock för Mikael Thorstensson och CH Jagne som kan få ganska lite speltid i höst. I Thorsten tror jag ändå vi har en spelare som kan utvecklas till en riktigt bra forward.
Nå, skulle nu Ortiz, Obolo och Jonsson försvinna i sommar så blir vår verklighet en helt annan, och en mycket mer bister sådan.
