Gästkrönikan: Äras den som äras bör
I takt med de efterlängtade framgångarna på plan kan man se och höra diskussioner bland oss supportrar om vem på bänken som ska äras. De många som krävde fortsättning för firma Norling/Novakovic i höstas fortsätter med en dåres envishet att hävda att de hade rätt, samtidigt som Stahres framgångar får allt fler att tycka att skiftet var bra.
I en klubb som manglar sönder de svaga och sätter de starka och framgångsrika på piedestal verkar det nu vara viktigt att få fram en hjälte. Eftersom jämnheten i laget gör det svårt att hitta denna hjälte på planen så är det tränarna som blir föremål för supportrarnas diskussioner. Äras den som äras bör, men vem ska vi ära nu – och spelar det egentligen någon roll?
Men det ena är alltid beroende av det andra, orsak och verkan hänger ihop och vi kommer i framtiden kunna se tillbaka på dessa år som några av de viktigaste i klubbens historia – tack vare två ganska olika men ändå helt nödvändiga bänkchefer.
Den som nu följer händelserna på andra sidan stan, på Söder eller i klocktornet på Stadion, kan känna välbekanta rysningar till ett helt annat AIK, anno hösten 2004. Med en ekonomi i fritt fall, ett nedflyttningshot som materialiseras allt mer för varje omgång och ett kaos i och runt klubben påhejat av de starka medierna, befinner sig nu de två andra stockholmsklubbarna i en väldigt likartad situation där vi var för bara fem år sedan.
För oss (liksom jag tror för båda dem) slutade året med nedflyttning och därmed tack och hej till säsongens tredje tränare på Karlberg. Mitt i kaoset och förnedringen tog någon eller några i alla fall ett vettigt beslut – man kontaktade Rikard Norling som tillsammans med Nebojsa Novakovic bröt en överenskommelse med GIF Sundsvall för att komma ”hem” och ta hand om AIK.
Firma Norling/Novakovic återförde till klubben något som hade gått förlorat under den kaosartade inledningen på 2000-talet; stolthet, mod och vinnarmentalitet. Från grunden byggde man ett nytt sätt att spela där ängsliga långbollar ersattes av bollen längs backen och försök att till varje pris spela sig genom motståndet. När man idag ser lagets lugna passningsspel även i pressade situationer så är inte det något som tillkommit under Stahre, utan ett spel som etsats in i ryggmärgen hos alla spelare under tidigare år.
Det Stahre har tillfört är den sista detaljen som gör att vi nu vinner där vi tidigare kryssade, att vi nu vänder när vi ligger under och att vi nu leder serien inför omgång 22. Honnörsorden Norling jobbade med har kompletterats med den – enligt mig – i fotboll så viktiga kontinuiteten. I år är det inga problem att gissa laguppställningen innan match. Trots att Stahre sällan haft samma startelva. Detta i kombination med en tilltro till det egna spelet, snarare än att anpassa sig för mycket till motståndarna, är grundpelarna till skillnaden från tidigare år. Man har förstärkt tryggheten och tron på den egna förmågan och att man är bättre än motståndarna, och det har gjort att laget hela tiden visar att man har något extra att plocka fram. Det är ingen tillfällighet att ett lag har 15 av 16 uddamålssegrar i tävlingsmatcher (inklusive cupen) två tredjedelar in på säsongen.
Så vem ska äras? Självklart båda; det Norling & Co gav tillbaka till klubben var något som var nödvändigt för fortlevnaden och överlevnaden. Det Stahre & Co har bidragit med kompletterar det pusslet och bygger vidare på en tradition som andas AIK-själ.
Och detta sista är kanske det viktigaste för oss på läktaren. Vi kan återigen relatera till klubben och till spelet och spelarna på plan. Om inte om vore och vi står som vinnare i höst är vi självklart som vanligt störst, bäst och vackrast. Men om inte – ja då kan vi fortsätta gå med högt hållna huvuden och se fram emot nästa säsong, och nästa, och nästa..
För vi vet att vi är på rätt väg.
