Gästkrönikan: Att följa en guldstrid på distans
Jag fick för mig att skriva ihop något kort. Det är lite blödigt, men kanske ger det uttryck för vad många gnagare i exil känner just nu. Och kanske ger det lite perspektiv på guldläget och supporterskapet till alla Gnagare som har möjlighet att följa AIK på plats.
Lördag morgon. Jag vaknar upp lätt förvånad över att jag har undsluppit en bakfylla. Det här känns som en riktigt bra dag. Jag ska gå på det lokala engelska lagets match och det ska bli kul. Har fått ett par friplåtar så ska dra med mig en polare för att se matchen. Det är annars en ganska vanlig lördagsmorgon på de Brittiska öarna. Jag tittar ut genom fönstret och ser att det är grådisigt, blåsigt och man får lite av den där nostalgiska känslan som jag en gång attraherades av när jag flyttade hit.
Men, det var länge sen.
Innan jag sätter igång och roddar i köket för att fixa frukost så slår jag på datorn. På en lördag när pressen att bli klar kvickt för att gå till jobbet inte finns där brukar jag unna mig det. Givetvis är syftet att se om någon ny nyhet eller videoklipp om AIK har publicerats på nätet. Dulee har blivit ”förlåten” läser jag.
Det var väl skönt det. Å åndra sidan kanske det här innebär att Kapten Tjerna, återigen dubbad derbykungen, blir ställd åt sidan. Hur stort som helst med Tjerna i 08-Fotbollsstudion. Elva säsonger i gnaget och det här kan mycket väl bli hans sista.
Han verkar knappt förstå hur livet utan AIK kan komma att bli. Han verkar ha förträngt vad som komma skall. ”Jag vill stanna i gnaget”, säger han på sin härliga Värmländska och man vill bara ge honom en kram.
Hans situation är på något långsökt vis den motsatta från min, tänker jag. Kapten Tjerna har varit del av AIK-möblemanget i över ett decennium och har lite då och då även klivit in i rampljuset och avgjort viktiga matcher. Vem kan glömma hans derbyavgörande bortvänd från målet med högern mot dif 2006?
Det är nästan raka motsatsen till ett liv som exilsupporter.
Plötsligt väcks jag från min ostörda AIK passion och skrivandets bubbla av min flickvän som har vaknat upp utan mig bredvid sig och utbrister: ”Just AIK! You love AIK more than me.” Nej, gumman, det är klart att jag inte gör... Jag beskyller henne inte för att missförstå min kärlek för AIK. Hon kan omöjligen förstå.
Men, det är klart, just nu är det inte bara distansförhållandet som smärtar, det är ett tillstånd av frustration över att leva i exil när vi har Guldläge. Fruktansvärt jobbigt att inte bara kunna gå till Råsunda och se dem live. Va fan gör Canalplus-sändningarna i det läget?
De lindrar smärtan för en kort stund innan den återkommer med ny kraft. Bokade hemresa häromveckan och lyckades få den att klaffa med sista Allsvenska hemmamatchen mot Örebro. Lättnad! Jag brukar lyckas att se åtminstone en match per säsong på Råsunda. Jag försöker passa in, bete mig som alla andra, men jag kan inte hålla tillbaka min galna entusiasm över att vara på plats där jag vill vara varje hemmamatch. Som ett barn som har köat i framför glasståndet och precis ska bli betjänad.
”Vi är Gnaget, alla hatar oss, va fan gör det”.
Så stort! Vuxen man och allt, men passionen växer sig bara större för varje år på distans.
Just det är konstigt. Hur kan ett nu över 10-årigt distansförhållande bara växa sig starkare? Är det en generell hemlängtan som uttrycker sig i en förstärkt passion för AIK? Är det en långvarig och förvärrad identitetskris som ligger bakom det hela?
Nej..., kanske..., antagligen...
Jag koordinerar till och med mina sällsynta hemfärder med AIKs hemmamatcher. Familjehögtider i all ära, men tidpunkten för mina hemfärder bestäms i första hand av hemmamatchdatum. Sorgligt, säger nog de flesta, och tro mig det är exakt vad det är. Va jävligt glada för att ni inte lever i Exil! Särskilt när Vi har Guldläge...
1998 känns som riktigt länge sedan och 2006 känns fortfarande overkligt på något sätt. Det är klart att det gjorde ont att lyssna på radion och frustreras över att vi inte kunde göra mål på GAIS och man hoppades in i det sista på att Djurgården skulle kvittera på plastmattan i Elfsborg. Men vi hade ju precis kommit tillbaka till Allsvenskan och vårt lag bestod av Superettanspelare. Inget ont om AIK anno 2006. Om vi hade tagit guld då, hade det förstås varit helt otroligt. Men i år, om vi tar det, så förtjänar vi verkligen det.
Nu ska vi bara vinna Allsvenskt guld och sen tar vi cupguldet av bara farten! Och även om det skulle kännas tomt är bonusen i form av att Djurgården och Hammarby kan åka ur samtidigt smått overklig.
Nu tar vi det här! Ingen press nu Stahre, Tjerna & Co, men det skulle göra en Exilgnagare oerhört glad.
Ps. Jag översatte texten precis för min flickvän...”No dignity! You could have spent the last half an hour with me.” Som sagt, jag beskyller henne inte för att missförstå min kärlek för AIK. Hon kan omöjligen förstå. Det är inte hon som är en exilgnagare i guldläge. Ds.
