Oscar Lindgren Ortiz: Guldresekrönikan
Allt och ingenting kan sägas om gårdagen. Fantastisk, underbar, makalös och med en matchavslutning som vi som följt AIK de senaste tio åren inte kunnat drömma om att regissera vackrare. Dulee Johnson får bollen vid offensivt straffområde och chippar den mot bortre stolpen där en svartgul tröja med nummer åtta på ryggen kommer springande…
När vi satt i Borås för någon månad sedan och våndades under andra halvlek skämtade vi om att ”tänk om Tjerna får avgöra ikväll”, och skrattade åt det absurda i det hela. Vi visste inte vad som väntade, kan vi kort och gott säga.
Jag anlände till Göteborg strax före klockan ett. Vi satte oss på Scandic för att käka och när jag väntade på min hamburgertallrik fick jag ett sms om att AIK:arna var på väg.
Jag gick ut för att filma tåget och helt plötsligt börjar det flyga saker mot Glenn Hysén, som nästan såg provocerande lugn ut. Några verkade ha tagit ramsan ”picknick till Göteborg flaskor och stenar i en korg”, lite väl bokstavligt.
Filmade när de blivande svenska mästarna anlände till arenan och gick ut till planen för att känna av atmosfären. Stod och pratade lite med Charlee Mian när Håkan Mild kommer fram och hälsar oss välkomna.
* * * *
”Poseidon Faller”, var AIK:arnas budskap och jag hade en ärlig känsla i magen av att det faktiskt skulle bli så. Matchen inleddes i ett högt tempo och AIK var bättre första kvarten. Sedan tog hemmalaget över och det var inte helt ologiskt när Olsson magade in ledningsmålet framför de unisont sjungande hemmafansen.
Hysén den yngre sköt sedan in sig, och jag satt där på läktaren bredvid David Fjäll och Glenn Strömberg och tänkte att, klarar vi bara att hålla 0-1 i paus så tar vi det här.
Pratade med Lukas Arndt i paus som nästan blev förbannad över min inställning. ”Hur fan kan du vara så positiv”, var hans reaktion. ”De e lugnt det löser sig, vi grejar det här”, var mitt svar både till Lukas och till alla vänner i sms:en. Ivan Obolo nickade halvmetern utanför direkt i inledningen på andra och jag förstod att det kommer komma fler chanser.
Många gånger hade jag suckat över M9 när han till slut bröt fram och spelade fram Flavio till 1-1. Vi måste få utdelning hade Fjäll suttit och beklagat sig, men desto nöjdare var vi när den väl kom.
* * * *
Givetvis var jag nervös, men det här var AIK:s match, AIK:s år och AIK:s guld. Pavey och Tjerna byttes in och kanske borde vi ha anat utgången redan när Kenny missade sitt jätteläge att göra 2-1. I två av de tre senaste matcherna har inhopparna kommit in och avgjort. Eftersom Kenny missade sin chans fanns det alltså bara ett alternativ kvar. Det som hände sedan var med andra ord kanske egentligen helt logiskt.
Dulee Johnson lyfte fram bollen på bortre stolpen och Tjerna tog emot och guldsköt in ett mål som vi väntat på ända sedan Alexander Östlunds strumprullare för elva år sedan. ”Tjerna, det är för stort för att vara sant”, utbröt jag för mig själv och insåg helt plötsligt att jag var den enda som stod upp på pressläktaren.
Resterande minuter blev en transportsträcka. Sms:en ramlade in. Jag kände hur ögonen blev blanka. Men samtidigt gällde det att hålla kylan. Jag ville verkligen få till tidernas FANTV-klipp och jag hoppas att jag lyckats förmedla er känslan. Allt från slutsignalen, omklädningsrummet till mottagandet av pokalen är filmat med kärlek. Kärlek till AIK.
* * * *
När vi stod i omklädningsrummet efter matchen ropade Ivan ”Oscar, kom amigo”. Vi pratade och skrattade där han och Jorge stod insvepta i argentinska flaggor. Sedan gick Tjerna upp på podiet och fick ett rungande ”Tjerna till landslaget” innan Lee Baxter körde ”Zigi zagi”.
När vi kommit tillbaka in från firandet satt jag mig med Jorge Ortiz. Vi satt lite avsides och bara pratade. ”Minns du Oscar, när jag sa till dig i Spanien att ni skulle få se den riktiga Ortiz i år, jag tvivlade aldrig på mig själv”. Jag minns mycket väl artikeln som skapade sådan stor uppståndelse. Vi pratade om året, om känslor och om den glädje som vi båda kände. Ett fint ögonblick som jag kommer bära med mig.
Ett annat är när spelarna står ute på podiet och firar med bucklan och Ivan än en gång ropar åt mig att komma. Han tar av sig sin tröja och ger den till mig, precis som han tidigare i veckan lovade mig att göra om vi skulle vinna.
Sedan väntade ännu en bilresa innan det var dags för Guldbankett. Ni som var där vet hur den var. Ni andra får en ny chans att fira ikväll.
”Besanna våra drömmar – bli odödliga”, var fansens hälsning när spelarna gick in på planen. Vad som sedan hände under de två timmarna som följde på Gamla Ullevi överträffade drömmar som inte ens fans.
