Gästkrönikan: Dagen då Poseidon föll (eller AIK Guld 2LAX9)
Ibland är tid någonting annat än ett ur som tickar ned med Schweizisk precision. En rörlig och flytande massa, utan konturer och gränser. Tiden mellan titlarna 98’ och 09’ har känts evighetslång. När jag såg Tjerna brösta ned Dulee’s passning stod tiden stilla.
Hjärnan skrek till mig, ”Han är fri, han kommer sätta den.” Under fem minuter tilläggstid spelar tiden återigen sitt spratt. ”Blås av nu. Varför blåser han inte!” I slutändan är tiden vår vän. För det ligger i tiden att AIK vänder matcher. Det var tid för guld.
Med rollacceptans som nyckelord stormade vi mot titeln. AIK gör det som krävs. AIK vänder matcher i underläge om så krävs. Inga konstigheter. Stahriska självklarheter. Dagarna mellan matchen mot Örebro och finalen var tunga att ta sig igenom. Om Martin Mutumba tipsat mig om att botemedlet var en tatuering hade jag skakat på huvudet åt hans galenskap. När Mikael Stahre hamrade in att man ska erkänna det alla vet så gick Martin och tatuerade sig.
Rollacceptans, och utrymme för en unik personlighet.
Förra säsongen så drömde vi återigen om en ny titel, vi lånade uttrycket råttans år från asiatisk tideräkning. Nu står två saker bevisade. Vi gjorde en missberäkning. Och även en miljard kineser kan ha fel. Efter SM-titeln så är året 2009 förevigat som råttans år. Det som började som en krokig resa där alla räknade ut oss. Ingen utom vi själva trodde på oss. Och vi vet ju hur det slutade.
Den perfekta sagan.
Ur ”Drömfinalen” och ”Tidernas match” så kom alla tiders Tjerna med en vänster. Det perfekta slutet på det perfekta året.
Råttans gyllene år.
”Det går inte att skriva ett bättre manus.”
Ett av alla odödliga citat från AIK ikväll. ”Bulten” satte ord på något som jag tror vi alla kände. En tacksamhet inte bara mot Tjerna för hans mål, och hans slit genom åren. Utan också till ödet, gudarna eller slumpen. Jag ville vara killarna som fick krama om honom och gratulera honom. Fan, jag ville vara Daniel Tjernström också. Vi var alla David Fjäll. Rollacceptans. I AIK tar vi för oss och ber inte om ursäkt. Så Daniel tog sitt SM-guld.
En ödmjuk klippa i ett stormande hav av högljutt självförtroende. Kaptenen slog till och Poseidon föll.
”I dag faller Poseidon.”
Banderollen känns i efterhand lika självklar som Martin Mutumbas tatuering. Man ska erkänna det som alla vet. Hela Sverige hade tjatat om det, som ett evigt mantra som skulle skydda dem från en AIK seger. IFK Göteborg har aldrig förlorat på hemmaplan. Vad hade det med oss att göra? AIK är Sveriges bästa bortalag blev svaret. AIK har aldrig förlorat på Gamla Ullevi. Det har vi fortfarande inte gjort. Inte blev det bättre av smeknamnet Stureplan, då detta verkade inspirera Dulee Johnson till sin, i mitt tycke, bästa insats i AIK tröjan någonsin.
Trots att SVT:s Sportnytt glömde bort titeln 1937 så är den ett faktum. Råsunda Stadion invigdes som ny arena för AIK med en bärgad titel samma år. I Göteborg gör man som bekant gärna saker lite annorlunda. Efter att ha spelat otroligt bra på hemmaplan under året så byggdes ett självförtroende upp inom klubben.
Även media började prata om att det var jobbigt att komma till Gamla Ullevi. På webbsidan gamlaullevi.se kunde man läsa, ” Idag ligger de flesta svenska borgar i ruiner, men i Göteborg finns en nybyggd och modern – Gamla Ullevi.”
I vanlig ordning så står dem flesta borgar pall för lättare anfall. Men under en riktig belägring så är tiden själv deras motståndare. Och det ligger i tiden att AIK vinner på bortaplan. Hela Sverige vet det redan. Ingen kan invadera en stad som Black Army. Simon Bank beskrev AIK som ett bindgalet rövargäng till fotbollslag. I efterhand känns det självklart. Lennart skulle hem. Vi kom för att erövra och härja. Ett riktigt rövargäng. Och kvar lämnades en stad i chock och förtvivlan.
Snålheten bedrar visheten...
...konstaterade SvD när det ryktades att Erik Hamrén (två cuptitlar med AIK) skulle bli svår att lösa från Rosenborg. I Göteborg valde man att undvika storpublik på Nya Ullevi, färska miljoner i kassan och ett ordentligt crescendo på fotbollsfesten som var årets Allsvenska. Vad gjorde det oss? ”Alla till Göteborg! Med eller utan matchbiljett!”. Black Army invaderade staden och tog det vi ville ha och försvann. Kvar står Mild med en alldaglig publiksiffra och gråten i halsen.
Det var tron på ett mentalt övertag som gjorde att IFK Göteborg valde att fega. Man satte hoppet till myten om den egna truppens mentala styrka. Samma trupp som inte ens hämtade sina silvermedaljer. Samma trupp som skickade fram Niclas Alexandersson. Klassmorfar fick svara på frågorna. En på planen nästan totalt ofarlig Tobias Hysén, var den enda andra spelaren som uttalade sig. Med mediaträning signerad Arne Hegerfors så Aftonbladet-rasade han mot Flavios ”uppvigling”. Hur Hysén själv skulle firat om han avgjort mot AIK läktaren förblir ju en gåta. Även om jag är övertygad om att han är en hycklare.
När Antonio Flavio värvades så blev det rubriker om en frälsare. Det var inget klubben eller fansen ville kännas vid. Vi har gjort det misstaget förut. Man skall erkänna det som alla vet sa Stahre. Och Flavio frälste på bäst han kunde. Och som han kunde. När Björn och Micke har pratat om honom så har man listat hans mångsidiga egenskaper. Men aldrig nämner de att han är precis lika tokig som Bojan och Martin.
Fem mål.
Fyra mot IFK, DIF och Bajen.
Trots att nästan bara Charlee förstår honom så talar Flavio till omgivningen bäst han vill. Vi fans hör klart och tydligt vad han vill säga.
Tack killar.
Tack så in i helvete mycket att det inte går att beskriva. Men det gör inget, för ni vet. Alla som räknas vet. AIK är svenskamästare i fotboll 2009.
A.I.K GULD 2LAX9.
Ja just det ja.
Det är inte över än heller.
VINNA CUPEN VINNA CUPEN AIK!
