Krönika: Eguren
"Givetvis har jag full förståelse förtvivlade hammarbysupportrar och deras reaktioner. Att bli påmind om fotbollsspelares generella avsaknad för klubbkänsla är lika hjärteskärande var gång det sker."
Känns som senaste dygnet definierat uttrycket silly season. Sebastian Eguren till Gnaget är ett sådant långsskott att man fortfarande knappt vågar tro på det. Nu verkar det emellertid ligga en hel del substans i de rykten som igår började florera och magkänslan är faktiskt att övergången kommer bli verklighet. Intrycket av Björn Wesström är knappast en sportchef som glappar i media vid given chans, snarare motsatsen.
Hursomhelst är det som vanligt i sammanhanget aldrig läge att ropa hej innan allt är påskrivet och klart, kanske inte ens då – minns Batan. Om nu övergången går i lås är det bara att gratulera Wesström till en giftig värvning, att locka hem en spelare av den kalibern och det skede av sin karriär är inget annat än fantastiskt. Snackas om överflöd av innermittfältare i laget men det känns en smula ovidkommande, tvivlar inte en sekund på att Stahre hittar en lösning som gör AIK till ett bättre lag med Eguren. Finns det ekonomiska möjligheter att knyta upp en spelare av den här kalibern är det bara att klippa till.
Om vi för ett ögonblick struntar i om värvningen blir verklighet eller inte så har debatten runt omkring densamma skapat grogrund för andra diskussioner. Diskussioner som framförallt behandlat den hotbild som finns runt övergången. Läste Pontus Kåmarks synpunkter på det hela och är minst sagt konfunderad. Kåmark menar att AIK på allvar måste överväga stämningarna från hammarbyhåll och kanske välja avstå övergången av denna anledning. Förhoppningsvis är Kåmark så korkad att han inte inser vilka signaler han skickar ut som framstående, nåja han syns mycket i alla fall, fotbollsexpert. Läser man mellan raderna gör man tolkningen att Kåmark anser att AIK skall backa ur förhandlingarna på grund av hot om våld. Klartext: Backa för hot – låt våldsmakarna vinna. Förhoppningsvis är kontentan av uttalandet inte Kåmarks mening, men det gör det inte mindre beklagligt. Läge för nämnde att strikt hålla sig till uttalanden om Zlatans förträfflighet och inte fotbollsangelägenheter som berör på ett djupare känsloplan.
Givetvis har jag full förståelse förtvivlade hammarbysupportrar och deras reaktioner. Att bli påmind om fotbollsspelares generella avsaknad för klubbkänsla är lika hjärteskärande var gång det sker. Finns likväl situationer när man i massmediala sammanhang bör bita i det sura och inte låta hat och besvikelse sippra fram. Frank Ågren, ledare för Bajengruppen, är inte sen att ge ytterligare fart åt hotbildskarusellen. I en intervju understryker han riskerna och allvaret runt övergången. Att han sedan förkunnar sitt avstående gentemot våld är helt obetydligt, skadan är redan gjord. Man behöver inte ha studieskulder för att greppa kontroversen runt denna övergång – det är en övergång som väcker starka känslor. Men för det ser jag överhuvudtaget ingen anledning att ytterligare fästa fokus runt de eventuella tråkigheterna som värvningen kan medföra. Ågrens utlåtande är för mig inget annat än ett subtilt hot vilket känns mycket beklämmande, inte minns med tanke på nämndes status och anseende i supporterkretsar.
Kan inte mer än hoppas att framtida förståsigpåare väljer sina ord på ett mer genomtänkt sätt och inser allvaret i uttalanden runt en känslig händelse som denna. Det är infekterat och laddat så det räcker.
