Krönika: Så var vi äntligen igång
"Vi kan även trösta oss med att planen var i det närmaste ospelbar i söndags."
Så var vi äntligen igång. En lång vinters väntan är över. Visst, uppehållet var kortare än vanligt och vintern känns allt annat än över men i min bok är det vår den dag fotbollsallsvenskan sparkar igång. Således kom våren i helgen som gick. Den kom dock trögt och motvilligt. 0-0 hemma mot en nykomling är inget man slår frivolter av som svensk mästare. När det dessutom handlar om en poäng man utifrån hur matchen gestaltar sig ska vara glad över så lägger det ytterligare en mörk slöja över vårstämningen. Förnuftet säger ändå: Hallå, det är 29 omgångar kvar. Det är inte läge att deppa ihop än.
Dessutom är det allmänt känt att det brukar vara en nackdel att inleda mot en inspirerad nykomling. I allsvenskans inledningsskede har det ofta hänt att nyuppflyttade lag samlat ihop en hel del poäng genom att spela i någon typ av kalvar-på-grönbete-rus. Vidare kan man konstatera att AIK i modern tid har öppnat allsvenskan med att spela oavgjort varje gång – förvisso bara två gånger – de öppnat serien som regerande mästare. Senaste gången – 1999 – med 1-1 hemma mot Örebro, inte heller det kändes särskilt smickrande. Då var det lite bättre 1993 då enpoängaren togs borta mot IFK Göteborg.
Vi kan även trösta oss med att planen var i det närmaste ospelbar i söndags. Visserligen var den lika ojämn när Mjällby AIF anföll som när AIK gjorde det men jag är benägen att tro att AIK var som drabbades hårdast av att konstruktiv fotboll kändes som en omöjlighet i öppningsmatchen. Tyvärr är det nog så att AIK’s spelstil gör att dåligt underlag missgynnar oss mot mer eller mindre alla lag i årets allsvenska. Med årets rekordtidiga start och hårt komprimerade vårprogram är det därför viktigt att förstå att det är ganska många matcher under den närmaste tiden som kommer att avgöras på tveksamma underlag. Det finns inte utrymme för att tappa för mycket mark i början – särskilt inte till IFK Göteborg, Elfsborg eller Malmö som känns som de värsta hoten mot ett försvarande av Lennarts buckla.
Nå, nu finns det inte bara elände att konstatera efter årets första omgång. Vi har i de två första matcherna av tävlingsdignitet kunnat se att försvaret ser fortsatt ramstarkt ut. Jag tror inte att vi blivit sämre på målvaktspositionen och ännu mer glädjande är att Walid Attas start inger hopp om att förlusten av Jos Hooivelt inte var den totala katastrof som man kunnat befara.
Då verkar det betydligt svårare att ersätta Obolo. Jos efterträdare hittade vi – förhoppningsvis – i en ung talang i den egna truppen. Obolo kanske inte ens går att ersätta med en klasslirare La Liga. Vad ont det gjorde att höra i TV-sporten att Obolo gärna hade stannat ifall bara kontraktet varit tillräckligt långt. Jag hoppas och tror att det inte är hela sanningen.
Bäst hittills i år är ändå de nya matchställen. I mina ögon är årets ställ de snyggaste sedan snörkragströjan från 1998-99. Extra plus för att man inte fallit för fjantandet med efternamn på ryggarna. Klass, helt enkelt.
Till slut vill jag skicka ett stort tack – ett Stahrecitat, jag vet – till klubben vi alla älskar för två briljanta webb-TV inslag. Don Björns Gudfadern-travesti är elegans i världsklass och Bojans ödmjukhetsskola är stor komik som visar på härlig kaxighet men med en stor portion självdistans. Nu har vi visat klass på nätet, dags att visa detsamma på planen.
