Krönika: Vilundaparken - nya vägen till svunna tider
1918 gör en av AIK:s största profiler genom tiderna, Rudolf "Putte" Kock, debut för Gnaget. Sedan dess har Sverige och vårt folk tillsammans med Glennmark, Eriksson och Strömstedt grävt guld i USA men nöjt oss med ett historiskt VM-brons. De blåvita fiskarna har hunnit bli ett pålitligt lag ute i Europa för att sedan falla tillbaka i träsket på Gamla Ullevi igen och t o m kvinnor har fått uppmärksamhet för att lira trasa. Sedan 1918 har fotbollen i vårt avlånga land i allmänhet o i den kungliga huvudstaden i synnerhet ändrats mycket. Rudolf Kocks gamla lag spelar nu på Råsunda, men det är på Vilundaparken det ska skapas nya guld.
Kanske var "Puttes" debut något åsidosatt under året för vederbörandes debutmatch. Det tycktes finnas viktigare höjdpunkter att celebrera; samma år tog första världskriget slut och trots att det neutrala Sverige lät sablarna vila stadigt i sina slidor, leds det i Nordens största land. Söderut skrevs Versaillesfreden på 1919 vilket innebar definitiv fred i Europa - nu kunde Stockholmare äntligen börja fokusera helt på att sparka boll igen. Och de som gjorde det bäst var Gnaget, med tre SM-titlar under en period då de var Sveriges bästa lag.
Dessa SM-titlar var inte bara en glädande faktor under tuffa tider, de var även slutet på en epok som skulle ersättas av en guldtorska som fick spindelväven att samlas tätt i klubbens pokalrum. Åren som korade AIK till Sveriges bästa lag var även unika på så sätt att Gnaget främst bestod av Stockholmare. Spelare som kom att starta och avsluta sina karriärer i den svart-gula tröjan
***
Nästan ett sekel senare sitter undertecknad och tittar ut på det töande vädret utanför pendeltågsfönstret från Solna station mot Märsta. Destinationen är den inte allt för glamorösa Vilundaparken, hem för Superettanlaget Väsby United som för dagen tränar i en inte helt snötäckt plan. Med en stor termos varm choklad innehållande en hemlig ingrediens är träningen inte alls dålig. Farten är, under de smått subarktiska förhållanden som försiggått under vintern, aktningsvärd och tron om att klubben ska förbättra fjolsäsongens osäkra tolfte plats känns inte allt för osannolik. Medan tankarna far iväg till sydligare trakter placeras systematiskt och precist koner ut på den Hammarbyfärgade planen av förra Gnagaren och Champions League liraren Thomas Lagerlöf. Tillsammans med sin högra hand, tillika assisterande tränare, Mikael Hjelmberg (även han från AIK led, i form av juniorverksamheten) ser på när han på när andra AIK:are som Niklas Maripuu, Christoffer Eriksson, Niklas Rönn och Admir Catovic sliter hårt ute på den tjälfrusna planen.
Ute på detta primitiva Vilunda-gräs, från den huttrande Rönn i målet till Catovic på topp, finns det en gemensam faktor; ett gemensamt mål. För den som tror att en Väsbyspelares kamp för säsongen tar slut när han bemästrat Lagerlöfs koner och når den tänkta startelvan har fel. Forna Café Opera-klubbens samtliga spelare (inklusive ledare) har nämligen en större målsättning än det sportsliga resultatet i Superettan:
Att återförenas med sina rötter och få spela med AIK igen; att avgöra derbyn inför fullsatta Råsundaläktare och slutligen få lyfta Lennarts pokal på rent 2LAX9-manér. Att vara med om samma fantastiska resa som Stahre, Wesström och Mutumba.
Jag tror och hoppas att alla Väsbyspelare önskar, liksom den ovannämnda redan historiska trion, fortsätta visa att samarbetet mellan de två Stockholmsklubbarna ska vara lika fruktsamt och guldvärt som till skrivande stund.
Men för att det ska ske måste AIK fortsätta släppa fram unga talanger från, vad som hoppas kunna bli, plantskolan Väsby. Stora värvningar i all sin kontroversiellhet och rubrikskapande (läs Sebastian Eguren) så stavas den långsiktiga lösning - ekonomiskt så som sportsligt - Väsby United. I priset får AIK inte bara A-lagsrutinerade ynglingar, utan även Stockholmare med moderklubben i sitt hjärta och med det en brinnande passion för att vinna matcher sam titlar för AIK. På så vis slipper vi minst sagt makabra värvningar á la Nick Mrdja eller Khari Stephenson och kan istället rikta in oss på 08:orna som ska leda AIK in i en ny storhetstid.
***
Få kan visa den kärled och passion som Rudolf "Putte" Kock gjorde när han yttrade sina livs sista ord 1979:
"Nu kommer de att säga att jag dog för att AIK åkte ur Allsvenskan".
Tre decennier senare sitter undertecknad och tittar ut på det töande vädret utanför pendeltågsfönstret från Märsta mot Solna station. Pendeln startar långsamt och försiktigt på den isiga rälsen medan jag vinkar hejda till alla framtida potentiella "Putte" och dess nuvarande hemmaarena:
Den inte allt för glamorösa Vilundaparken - Nya vägen till svunna tider.
