Gnagarforum möter Nils-Eric Johansson
"Det hade hunnit hända andra saker i livet också. 1996 började Nisse på Fotbollsgymnasiet i Jakobsbergs Gymnasium. Där hette hans två gympalärare Erik Hamrén och Rikard Norling. Då var Erik AIK:s a-lagstränare och Rikard AIK:s juniortränare."
Tre år i Bayern München gav honom bland annat speltid i Champions Leagues gruppspel 1999. Nisse blev utlandsproffs blott 17 år gammal, han var så ung att han inte ens fick skriva på kontraktet, det fick Nisses föräldrar göra. Mamma och pappa sa samma sak som Dick Lidman i AIK: ”Kul, åk! Lycka till!”. Men det blir en blygsam kommentar till Champions League-spelet:
- Jag var mittback med Patrik Andersson. En tidning skrev att ”De skickade inte ens b-laget, Bayern München skickade c-laget till Kiev”. Det var den sista och betydelselösa matchen i Champions League gruppspelet 1999.
Men Nisses blygsamma kommentar om Champions League-äventyret till trots: man kan enkelt och krasst konstatera att det inte är många svenska spelare som 19 år gamla får spela i Champions League. De är få svenska spelare som ens får chansen att kvala in till den prestigefyllda serien.
Nils-Eric Johansson, som i januari månad detta år fyllde 30, har varit med om mycket i sin långa karriär. En spelarkarriär som tog sin början som barn i en stockholmsförorten Viksjö.
Familjen har betytt mycket för Nisses fotbollsuppfostran. Familjen är mamma, pappa, lillasyster Natalie och storebror Niklas. Nisse och Niklas knöt strumpor runt innebandyklubbornas blad för att inte repa golvet hemma i radhuset. En dörr, eller ett valv, fick vara mål:
- Lillsyrran fick stå i mål, det gillade hon inte men hon hade inget val om hon skulle vara med. Och det ville hon!
Han fick följa med sin tre år äldre storebror Niklas när han spelade fotboll. Alternativet var att stanna hemma med lillesyrran och mamma:
- Jag tog med skor och en boll och stod och kickade. Brorsan var med i ett lag med lite halvtaskig närvaro i, jag fick hoppa in i hans lag ibland. Oftast var jag inte med men det var roligt när jag fick det! Jag var rätt framåt redan då, det var bra för mig att vara det. Min bror och jag hade en rätt ärlig rivalitet, oavsett om det var innebandy på skolgården eller om det var en fotbollsmatch. Jag spelade redan i IFK Viksjö själv, från att jag var sex sju år, men det var en bonus att som tolv-trettonåring få vara med de äldre, brorsan var till hjälp. Niklas var mittfältare och jag var anfallare när jag hoppade in, jag gjorde väl ”minst skada” där - jag gjorde faktiskt mål! Brorsans lag spelade på elvamannaplan då, det gjorde vi inte i mitt lag.
I Viksjö, som ligger i Järfälla kommun, belägen ett par mil nordväst om Stockholm, fanns det flera olika lag. Nisse spelade först i Andeboda som hade blåa tröjor med vita ränder, då han upplevde ”getingbos-dagarna”: ”Någon tränare kastade ner en boll sen var det två lag som slogs om den”.
Det blev ett lagbyte snabbt inom Viksjö från Andeboda till IFK Viksjö. Där spelade så många att de hade flera olika lag uppdelat efter skolorna: Lundskolan var Viksjö 1 – de körde fotboll och hockey. Fjällenskolan var Viksjö 2 och körde en mix av innebandy och fotboll. Högbyskolan var Viksjö 3. Nisse som gick i Högbyskolan körde fotboll och handboll; vinter och sommar. Men han skulle byta lag:
- När jag var 11-12 år, tror jag, så gick jag till Vikjsö 1, från sjumanna till elvamanna plan. Det var kul och stort! Man var ju så liten men vi var väldigt duktiga. Viksjö 1 hade till och med vunnit Gothia Cup tidigare. Med Viksjö 1 vann vi Sankt Erikscupen, Farstacupen och Aroscupen. Det fanns många bra spelare i 80-kullen. Jag var back oftast men ibland innermittfältare. Vi körde med Libro litegrann; 3-5-2, jag var det ibland och det passade mig jättebra. Jag har alltid haft bra speluppfattning och spelsinne, och då behövde jag bara bryta och ”läsa” passnigarna och inte markera någon. Jag tror att vi körde med zon-spel redan då, det kunde vara lite inrutat: ”nu är du back!” – då var man bara back. Jag tror att det är lite mer variation och frihet nu för tiden. Det var roliga år och jag spelade med bra killar.
- Men 1995 hade vi ett fruktansvärt år med Vikjsö: vi åkte ur högsta divisionen där vi spelat mot AIK, Djurgården och Brommapojkarna. Vi var ”lite rebeller”; folk växte om varandra och det blev lite splittringar inom laget; många valde bort fotbollen för att satsa på hockeyn eller innebandyn. Då bytte jag klubb, tillsammans med två andra Vikjsö-killar: Martin Keberg och Pelle Persson, gick jag till Brommapojkarna. Vi var alla backar. Niklas Kronvall, hockeyspelaren, gick över till 81orna.
- Brommapojkarnas kontaktade oss, jag har för mig att AIK gjorde det också. Men BP:s tränare, Peter Sjöblom – ”Globen” även kallad, bodde i Viksjö så det funkade bra med att få skjuts. Det var ett bra val, det tyckte mina föräldrar också.
Hur var det att komma till Brommapojkarna?
- Det var stadslagsuttagningar i den åldern. Jag hade träffat många av de som spelade där, AIK och BP dominerade ju listorna när man kollade på namnen som fanns med i uttagningarna. När jag kom till BP vann vi nästan varenda match. Vi hade de bästa spelarna i Stockholm då. Joel Riddez som senare spelade i Örebro, Djurgården och i norska Strömsgodset var i BP då. Victor Pacha, en av Pacha-bröderna var där, Cesar och Eber Pacha spelade ju i AIK. De har en firma numera som säljer knäckebröd, de går bra för dem. Victor spelade i BP med mig.
- Vi vann ”Pojkar 16” det året. Peter Holm, Pablo Pinones-Arce och Babis Stefanidis var med också. Spelarna blev ju uppflyttade, året efter blev många av 80:orna uppflyttade till 79:orna. Bland 79:orna då fanns bland annat Daniel Hoch, Daniel Arnefjord och Nicklas Carlsson. Min egen kurva gick spikrakt uppåt, jag var mittback hela tiden. Jag blev till slut uppflyttad till 78:orna. Jag var lång för min ålder men var väldigt tanig, jag var rätt snabb då men jag tror att det berodde mer på min längd än snabba muskelfibrer.
Vad är det BP erbjuder, de är så omtalade för sin lyckade juniorverksamhet?
- Det är ju inga pengar man får. De erbjuder bra tränare och du får spela med bra spelare och utvecklas. Man får vara med i alla de bra turneringarna också, det handlar väl om pengar det med, men det kanske är mina föräldrars pengar som hamnar där. Det kostar ju att spela fotboll, det är ju inte gratis.
Till Bayern München från BP - via AIK
Trots, eller tack vare, ”en spikrak kurva uppåt” blev det ett klubbyte till: inom BP blev Nisse först uppflyttad juniorlaget där bland annat David Nordbeck och Kristoffer Björklund fanns med. Det gick snabbt nu, många av BP:s duktiga spelare ville upp till A-laget – men det fanns naturligtvis inte plats för alla. Många fick höra att ”de skulle ha mer tålamod” vilket Nisse tycker är det värsta man kan få höra som ung spelare - man kan ju inte träna upp erfarenheten.
Det hade hunnit hända andra saker i livet också. 1996 började Nisse på Fotbollsgymnasiet i Jakobsbergs Gymnasium. Där hette hans två gympalärare Erik Hamrén och Rikard Norling. Då var Erik AIK:s a-lagstränare och Rikard AIK:s juniortränare:
- Jag blev inte ”headhuntad”, man får ju inte sälja eller köpa en juniorspelare. Men man är ju fri att gå; du får ju byta klubb två gånger om året tror jag, så var reglerna då alla fall. AIK kändes som ett bra lag, a-laget spelade ju Allsvenskan, BP var inte ens topplag i Superettan då.
- Jag gick samtidigt till AIK tillsammans med Tomas Gustafsson (numera Tomas Antonelius) och Daniel Hoch. Tobbe gick direkt till a-laget, jag och Daniel till juniorlaget. Många stack från BP; Joel Riddez gick till Djurgården och Victor Pacha till Hammarby.
Sommaren 1997 kom Nisse till AIK:s juniorlag men blev inte långvarig där:
- Många av spelarna födda 1980 kände jag i AIK men 79:orna var lite tuffare. Markus Åslund, Johan Gagneus och ”Riala-Jimmy” till exempel. Rikard var en duktig tränare som hade ett bra driv. Jag var mittback och innermittfältare och spelade i B-laget. B-laget var en mix av juniorer och seniorer då, bra spelare! Senare skapades även ett utvecklingslag i AIK.
- AIK:s a-lag var riktigt bra då: Michael Brundin, Patrick Englund, Gary Sundgren, Dick Lidman, Pascal Simpson, Piracaia, Krister Nordin, Anders Limpar, Niklas Westberg, Patrik Fredholm, Johan Mjällby, Nebojsa Novakovic, Cecar Pacha, Magnus Hedman och Alexander Östlund
Men vistelsen i AIK blev kort. Under sommaren 1997 var det samling med landslaget för sent födda 79:or och tidigt födda 80:or. 40-50 ungdomar var på plats i Växsjö och i Linköping och spelade:
- Det var inte så många stockholmare med i det landslaget då, det var nog bara jag och Joel Riddez. De andra, som var från övriga landet, var Pontus Farnerud, Mattias Lindström, Jonas Lundén, Jimmy Tamandi, Markus Lindberg. Andreas Isaksson var yngre och kom med året efter. Tobias Linderoth, Marcus Ekenberg och Rade Prica var också med. Alla dessa gick hela vägen till U-21 landslaget.
- Ulf Lyfors var min första tränare i landslaget, han var skön kille och var på håret att få ”psyk-bryt” ibland: man hörde att han kunde bli arg för smågrejer. Men han blev aldrig arg på mig. Sedan hade jag Nisse Andersson också, ungdomslandslaget hade stora framgångar med honom. Jag och Nisse hade en god relation.
Det var på denna landslagssamling som Björn Andersson fick upp ögonen för Nisse. Den före detta Öster- och Bayern München spelaren Björn Andersson var talangscout och ”a-jugend” tränare i den tyska storklubben. Björn tog dock inte kontakt med Nisse då, men han vände sig till Nisse senare och bjöd ner honom och Daniel Majstorovic (som då var i BP) till München. De två unga svenskarna provtränade med den tyska klubben i en vecka:
- Det var ”träningslägerkänlsa”, man åkte in på en räkmacka – det var bara att hänga på. Man visste inte riktigt vad som skulle hända men de ville ha mig, Jag fick ett erbjudande att spela med Bayern Münchens juniorlag, Daniel tror jag blev erbjuden en plats i ett utvecklingslag; amatörlag som det heter i Tyskland, men tackade nej. Det var ju redan en svensk i juniorlaget: tränaren Björn Andersson - så jag gick dit!
- Owen Hargreaves kom till juniorlaget samma år och en kille som hette Stefan Magnusson, den enda jag kunde prata svenska med förutom Björn, Stefan var en isländsk målvakt. Vi tre hängde tillsammans från dag till natt i München.
- Mina föräldrar fick skriva på ungdomskontraktet. Jag tjänade pengar men jag fick inte skriva på kontraktet själv eftersom jag inte var myndig. Kontraktet var på två år men jag kunde gå därifrån om jag ville, jag var inte låst, så jag kunde flytta hem igen om jag inte trivdes. Det var lite synd med AIK där, jag var hyfsat nära att spela någon match, de hade mycket skador. Men att få chansen i Tyskland kunde jag inte tacka nej till, till och med Dick Lidman sa att: ”det är bara att chansa, ingen kommer att klanka ner på dig om du sticker!”. Jag tror att vissa i AIK, de som var ”lite bakom” styrelse och tränarna, tyckte att det var lite ”sådär” av mig att lämna AIK efter bara sex månader. Eftersom jag var under 18 år fick inte AIK ta betalt för mig, så var reglerna enligt FIFA eller UEFA har jag för mig.
- Jag fick 800 D-mark i månaden av Bayern München, det var cirka 4000 kronor i månaden. Det var ändå mer än vad jag tjänade i AIK där jag knappt fick någonting, det klassiska på den tiden var att fick pengar till bussbiljetten i Stockholm – och fotbollsskor. Men det var bara fickpengar jag tjänade Tyskland: lägenhet och mat ingick utöver lönen. Ungdomsverksamheten i Bayern München var stor. Det fanns spelarhotell på träningsanläggningen, eller ”hotell” som det kallades för. Men jag sa att jag inte ville bo där, jag ville bo ”utanför hotellet”. Jag kände att det skulle bli för mycket annars: Bayern München-lakan, -täcken och allt annat. Jag ville bo i en lägenhet med IKEA-möbler, inte ”Bayern München-möbler”. Så de ordnade en lägenhet till mig, världens minsta på typ 15 kvadrat, som låg på gångavstånd till träningsanläggningen. Det var bra eftersom jag åt all mat och frukost på ”hotellet” fortfarande. Fungerade det inte för mig i Tyskland kunde jag åka hem när som helst.
Nisse fick upplevelsen, utbildningen och äventyret. I kontraktet ingick också flygresor för Nisse och hans familj så de kunde hälsa på varandra. Träningsanläggningen beskriver Nisse som ”exceptionell” och klubben som ”ett stort företag” - allt fanns där: affärer, restauranger, fem gräsplaner och ett gym. Fotbollsmässigt var det dock inte så stor skillnad från Sverige, det var tufft i AIK också. Men intresset kring Bayern Münchens a-jugend lag var stort, det kom några hundra åskådare på de vanliga matcherna medans derbyna lockade några tusen åskådare. Nisse spelade med 79:orna och 80:orna i Tyskland också, kontakten med spelarna i a-jugend laget blev dock inte så varaktig då många av spelarna rörde sig vidare snabbt. Men Bastian Schweinsteiger kommer Nisse bland annat ihåg.
- Jag trivdes skitbra, läste mycket böcker. Jag och Owen Hargreaves gick till en skola och satte oss i en klass med jämnåriga. Det gick åt pipan direkt, vi hade inte en chans. Kemi på tyska; man fattade ingenting. Engelskan dominerade vi å andra sidan, de höll på med abc-övningar. Men skolan gick inte alls, det var för svårt för oss, lärarna klankade ner på oss; vi skulle göra läxor vi inte begrep någonting av. Vi fick inte ens gå över gatan från skolan för att köpa en macka, så det blev lite för mycket. Så vi var fem stycken spelare som klubben fixade en privatlärare till: från nio på morgonen till klockan elva eller tolv så pluggade vi bara tyska.
Hur gick det med fotbollen i Bayern Münchens A-jugend?
- Bra, första året gick vi till final i Tyska mästerskapet, vi förlorade mot Dortmund på straffar. Jag var innerback fortfarande. Vi ledde med 2 -1 tills den nittionde minuten. Jag fixade fram en straff till oss; jag bröt en boll på mittplanen och körde som tåget. Men vi missar straffen och Dortmund gör 2 -2 i anfallet efter. Matchen var tv-sänd och det var säkert 5 000 åskådare på plats. Rätt häftigt för att vara juniorfotboll.
- De var nöjda med mig i klubben men jag ville gå vidare och frågade om jag kunde flytta upp ett snäpp till – så de flyttade upp mig ett steg till amatörlaget. Det laget är en blandning av spelare som de tror på men som inte riktigt klarat av a-lagsfotbollen och vissa ”avdankade spelare”; eller spelare i 30 – årsåldern som är duktiga men som inte riktigt har lyckats men som det fortfarande finns en chans för. Bayern München är ett bra varumärke, har du spelat där någongång i ditt liv så får du ju en klubb, så är det ju! Kanske inte i Bundesliga men alla fall i Division ett eller två. Amatörligan tror jag räknades som den tredje eller fjärde divisionen i Tyskland.
I amatörlaget blev det konkurrens med spelare som tre-fyra år äldre. Men därifrån var det många i Nisses lag som gick vidare, till exempel David Jarolim som senare blev lagkapten i Hamburg. Amatörlaget hamnade någonstans i mitten när serien var färdigspelad. Nisse fick ett ”semiproffs-kontrakt”, han var nu ”halvproffs” och fick träna med A-truppen och vara med på deras träningsläger – en tröja med nummer 30 fick han också. På lägret delade Nisse rum med Ali Daei, en iransk spelare som även tränat det Iranska fotbollslandslaget. Ali bad böner både på nätterna och dagarna som kontrast till Nisses Nintendo-spelande.
Från Bayern München till Blackburn – via Nürnberg
Steget till Bayern Münchens A-lag var dock för stort – och Nisse ville framåt! Varje år hände det något nytt, nu hörde Nürnberg av sig. Deras tränare, Klaus Augenthaler, hade tidigare varit tränare i Bayern München. Samtidigt ville de ha kvar Nisse i München då han gjort bra ifrån sig i träningsmatcherna. Mot Zaragoza, då halva det ordinarie laget var på landslagsuppdrag, hade Nisse gjort en fin match och hyllades av tränaren. Bayern München ville skriva ett nytt kontrakt med Nisse men sa att ”vi skriver inget kontrakt nu – men väntar du i ett halvår så dubblar vi din lön!”. Det började bli pengar för en 19-åring; 10 000 D-mark i månaden skulle lönen hamna på då.
Men även Björn Andersson sa att Nürnberg ”var ett bra alternativ”. Björn hade något av en mentorroll för Nisse som då även hade en agent: Claes Elefalk, han är fortfarande Nisses agent:
- Jag skrev på Nürnberg som ”Bosman” eftersom mitt kontrakt gått ut, jag fick en ”sign-on” som var okej men det räckte inte till en ny bil, men jag hade inget körkort ändå. Men jag kunde ha spelat i Bundesliga nästa år - men nu klarade inte Nürnberg av det, det kändes lite sådär. Men samtidigt så fick jag nu gå in och spela varenda match i Division ett under år 2000 och det var ett rejält genombrottsår för mig: jag kom med i årets lag, blev årets back. Jag kom trea i ”årets personlighet i Nürnberg”, det var ju ingenting sportsligt i och för sig. Köpke, vår målvakt, kom etta – en legend! Vi gick upp till Bundesliga, det var ”en bra fest” och det gick som på räls – hela året!
Nisse spelade åtta matcher i Bundesliga året efter, han fick bland annat vara med om att förlora mot Borussia Dortmund där den tjeckiske spelaren Thomas Roicisky och brasilianaren Amoroso spelade. Men Premier league laget Blackburn Rovers FC hade fått upp ögonen för den reslige svensken och kom med ett bud på 3,5 miljoner pund. Nisses tränare i Nürnberg sa: ”Vi vill gärna ha kvar dig men det är en bra övergångssumma som vi kommer att tjäna på. Det är upp till dig att bestämma”.
- Det var då summorna steg i taket, det kändes lite overkligt att de hade bjudit så mycket pengar för att få mig. Men det var då tv-avtal och allt det där kom in i bilden. Jag visste att Patrik Andersson hade spelat i Blackburn så jag pratade lite med honom. Martin Dahlin hade varit där med. Jag hade inte fått något landslagsgenombrott, vilket jag aldrig fick, men jag hoppades på att komma med lite i ”Tips-extra-världen” och lördagsfotboll om jag bytte till Blackburn.
Nisse bytte klubb och land: från Tyskland till England!
Fortsättning följer i del 2
