Gnagarforum möter Nils-Eric Johansson (del 2)
"Det var ju den klubb jag var i när jag lämnade Sverige, Stockholm lockade. Sen kändes Rikard Norling spännande som tränare och han ville ha mig till AIK, att känna det förtroendet är mycket värt."
Efter att ha blivit ungdomsproffs i Bayern München vid 17 års ålder hade nu Nisse som 21-åring bytt klubb och land. Året var nu 2001 och han var ny i Blackburn Rovers FC i som spelade i engelska Premier League:
- I Blackburn var jag lite mer utlämnad, jag var senior och då får man inte lika mycket hjälp med alltihopa. Min agent Claes och företaget IMG hjälpte till med allt med från telefon och lägenhet. Det var match redan efter fem dagar, de hade många skador i laget och när jag kom hade de spelat några matcher på serien 2001. Men det gick bra: i min första Premier League match vann vi med 7 -1 mot West Ham. Tugay, Matt Jansen, Brad Friedel, Craig Short, Damien Duff, David Dunn, Keith Gillespie, Henning Berg, Stig-Inge Björneby och Egil Östenstad fanns i laget. Vi komma femma första året och kom med i UEFA-Cupen och vi vann ligacupen (League Cup).
Nisse bodde i Manchester, som de flesta som spelade i Blackburn gjorde, det var cirka 50 minuters bilväg att pendla. Körkortet hade han tagit när under tiden i Nürnberg. Under sina fyra år i Blackburn blev det olika positioner i laget: mittback, vänsterback och vänsterytter. Mark Hughes gick från att vara spelare till att bli tränare, Nisse hade en bra status i truppen även om han inte spelade alla matcher. Men laget fick sämre och sämre placeringar. Några år går och när kontraktet går ut, Mark Hughes säger att han gillar Nisse och vill ha kvar honom – men han kan inte garantera speltid. Då pratar Nisse med Rob Kelly som tidigare varit assisterande tränare i Blackburn men som nu hade samma roll i Leicester. Det laget befann sig i Championship men Nisse skulle få mer speltid och få samma lön som han hade fått om han varit kvar i Blackburn. Nisse vill dock inte säga vad säga hur mycket han tjänat som seniorspelare. Men det blev ett klubbyte till och speltiden ökade:
Hur var fotbollen i Leicester och Championship jämfört med Premier League?
- Det var tufft. Mycket kampmatcher och tuffa träningar, lite mera ”rock´n´roll än samba” kan man säga. Men det passade mig ganska bra. I Leicester fick jag spela vänsterback mer och mer, det passade min fysik bra. Vi hade många långa spelare i laget, hörnor och frisparkar var starka vapen i matcherna. När planen inte är den bästa handlar det om att ”täppa till bakåt och gryta in framåt”. Leicester var en bra klubb med mycket supportrar, staden ligger längs M-1; från London har du Watford, Nottingham, Leicester, Coventry och Stoke. Det var 10 svenska mil till London, under en timme med bil. Efter att ha pendlat två timmar om dagen köpte jag en lägenhet i Leicester, jag såg arenan hemifrån och hade tio minuter till träningsanläggningen.
Vilken var skillnaden mellan Tysk och engelsk fotboll?
- Jag spelade ju inte så länge i Tysklands högsta liga men jag tycker inte skillnaden var så stor, jag kan inte komma på något distinkt. Det är väl lite upplägget runt omkring, i Tyskland var det mer träningar och ganska hög disciplin medans det var lite ”eget-ansvar-känsla” i England och lite fritt runtomkring. Hade vi hemmamatcher i Tyskland åkte vi buss till hotell dagen innan, i England tog man sin egen bil till träningen och matchen och du kunde äta vad du ville i stort sett. Engelsk mat var ingen höjdare men man fick äta på Italiensk restaurang. Men på träningsanläggningen fanns det mat som var okej.
Vilka blev du vänner med under din tid i England?
- Matt Jansen som jag bodde nära men även norrmännen fast de var tio år äldre än mig, vi firade jul ihop och så där. Sen klarade jag mycket själv. Senare umgicks jag mycket med Steven Reid och Dominic Matteo.
I Leicester gick det inte så bra för laget, de var inblandade i bottenstriden bägge år som Nisse spelade där med de klarade sig kvar. De fick en ny ägare, Milan Mandaric, och de bytte tränare fyra gånger under Nisses två år i klubben:
- Tränaren jag hade då, Nigel Worthington, ville prata om förlängning men två veckor senare var han borta. Då hade de bestämt att en ny tränare skulle komma året efter när mitt kontrakt gick ut, men det hände inget. Jag började tröttna på den livsstil som man hade där och jag ville börja om, komma hem och omorganisera sig själv.
Hade du siktet på Sverige inställt redan då?
- Ja, jag var hos Erik Hamrén i Ålborg och kollade också, de var lite lockande. Jag hade tjänat mer pengar i den danska ligan. Men det fanns fler som var intresserade; GAIS, IFK Göteborg och AIK.
Varför blev det AIK?
- Det var ju den klubb jag var i när jag lämnade Sverige, Stockholm lockade. Sen kändes Rikard Norling spännande som tränare och han ville ha mig till AIK, att känna det förtroendet är mycket värt. Det var inget svårt val, jag ville komma hem och kunna träffa min familj och vara med dem och fira jul och fira födelsedagar. Det var sex år sen jag varit med om sådant.
Vad visste du om det AIK du skulle komma till sommaren 2007?
- De hade kommit tvåa i Allsvenskan året innan, och vunnit Superettan året innan dess. De spelade en bra fotboll och det var många bra killar i laget som jag kände sedan tidigare: Nicklas Carlsson, Niklas Sandberg, Niklas Westberg och Daniel Örlund. Jag visste inte vem Dulee Johnson eller Derek Boateng var. Jag kände ”fan vad kul och spela med gamla kompisar” och samtidigt känna hur bra seniorfotbollen var i Sverige.
Hur gick det i AIK i början?
- Det gick väl bra, förväntningarna var rätt höga på mig. Jag fick lite kritik men jag vet inte riktigt vad folk förväntade sig av mig; att skulle vara någon slags frälsare. Jag tycker att det alltid gått bra defensivt, jag har alltid haft en hög lägstanivå. Det kanske det tog ett par år innan folk visste vem jag var och hur jag spelade. Jag hoppas att folk trivs med jag presterar just nu; det kanske inte ”händer så mycket” men jag är ganska stabil och försöker göra ett bra jobb på träningar och matcher.
Du gjorde din första i AIK-match, 2007, borta mot Trelleborgs FF den tredje juli. Nu blev det ju så att du ersatte Niklas Sandberg som blev såld:
- Jag visste inte om det. Jag blev presenterad på Råsunda samtidigt som han blev avtackad – det är komiskt! Det var inte min avsikt att ersätta Niklas men så blev det. Jag hade ju sett fram emot att spela med Niklas Carlsson och Niklas Sandberg. Daniel Arnefjord också. Alla de var ju mittbackar som jag kände sedan tidigare. Jag kom till AIK samtidigt som Lucas Waldemarin och Ivan Obolo.
Du blev lagkapten också i någon match:
- Ja, det var många som var skadade: Tjerna och Markus Jonsson. Wilton var också lagkapten men det var säkert någon till. Det var tufft och coolt att vara lagkapten, det hade jag inte förväntat mig så tidigt.
Hur motiverade Rikard Norling sitt val av dig?
- Inte alls, bindeln hängde på min plats bara.
Du hade varit lagkapten tidigare?
- Ja, i U-21.
Du gjorde 21 matcher och ett mål mellan åren 1999 – 2001 i U-21.
- Jag gjorde tre a-landskamper också: Ryssland och Tjeckien på bortaplan och Portugal på hemmaplan. Men jag var bänken där också, ibland till och med på läktaren. Jag var och nosade på det kan man säga.
Vad är skillnaden mellan svensk fotboll och den engelska och tyska?
- Allsvenskan är sämre för att de bästa spelarna försvinner hela tiden – då blir kvalitén sämre. Variationen mellan underlaget på planerna är inte heller bra, man borde bestämma sig för ett och underlag – konstgräs eller natur - på alla planer. Jag tror att Malmö och Göteborg kommer att förlora i längden på sina planer, de valde naturgräs och det kommer nog tyvärr att försvinna. Ska bara Skåne- och Göteborgslagen spela på riktigt gräs kommer det bli konstigt. Jag vill dock ha naturgräs överallt.
AIK:s turbulenta period med de många tränarbytena åren 2002 -2004 hade Nisse mest koll på via kompisar. Nisses andra AIK-sejour slutade med en femteplats 2007, laget skrapade ihop 38 poäng vilket var elva poäng mindre än seriesegraren IFK Göteborg. Det var en placering som varken han eller övriga AIK:are var nöjda med. Men Nisse har alltid kunnat se supportrarna i ögonen och talat för dem att han också varit besviken. Något hot eller liknande har han aldrig upplevt. Han poängterar snarare att fansen stöttat laget när det varit tufft.
Hur gick dina tankar inför säsongen 2008?
- Jag citerar Tjerna: ”Man har alltid lite hybris i AIK och tror att man ska vinna guld!”. Vi hade haft ett bra lag länge men inte riktigt fått till det. Vi trampade lite vatten och testade lite nya grejor och kanske glömde bort grunderna; det hårda jobbet – att alla ska jobba för alla. Det är sådant man tror är självklart men det kanske försvann lite. Micke Stahre har jobbat hårt med det; att det ska sitta i väggarna: det ska vara 100 procent hela tiden. Både i defensiv och i offensiv.
Hur var det uppleva skriverierna hösten 2008, om att Rikard skulle ”få sparken”?
- Alltså man får ofta reda på sådana här saker innan de händer. Jag ser på det med ganska öppna ögon, jag har varit med länge och spelat ute i Europa: jag är van vid att tränare försvinner. Det är klart att man kan ha nära band till en klubb men i slutändan är det ett jobb och det handlar om att försörja sig och sin familj. Man får gå vidare.
Vad visste du om efterträdaren Micke Stahre?
- Ingenting, men han hade väl andra bud att välja på och hade gjort ett bra jobb med Väsby. Det jag fick höra var att han var en liknande tränare som Rikard.
2008 slutade ju också med en femteplats. När serien var slut hade AIK 36 – 32 i målskillnad och 45 poäng. Men då var det rejält glapp upp till första platsen som Kalmar knep, de slutade på 64 poäng och 70 – 32 i målskillnad. Detta kommenterar Nisse med att ”vi släppte in lika få mål som mästarna!”.
Under 2008 var Nisse mest mittback med Per Karlsson, Daniel Arnefjord och Patrik Karlsson (som senare bytte efternamn till Bojent). Så skulle det inte bli 2009.
Var det något som tidigt var uttalat att du skulle vänsterback 2009 när Jos Hooiveld kom till AIK?
- Jag spelade vänsterback sista matchen 2008 när vi vann med 2 – 0, eller jag tror att det var de två sista matcherna jag var vänsterback. Det kändes bra, inte bara för mig utan hela laget. Vi fick en bättre stabilitet. Jag visste inte hur Jos skulle vara när han kom, vart han skulle passa in. Det stod inte ”skrivet i sten” att jag skulle vara vänsterback, det får man ta som det kommer. Men det passade mig väldigt bra. Men jag var mittback någon match också när det var någon skadad.
Man kan väl säga att ni prickade in formen rätt bra förra året, både ni i backlinjen och Daniel Örlund:
- Örlund fick komma tillbaka och hade lite revanch-känsla. Jos hade ju sitt första år, allt var roligt. Jorge Ortiz började växa in i sin roll. Vi hade tur som fick ha Ivan Obolo kvar så länge, det var ju snack om att han skulle försvinna hela tiden. Sen kom Flavio som var tänkt som ett alternativ till Ivan när han skulle sticka men de passade ju bra ihop.
Allt gick bra utom det ekonomiska för AIK.När under säsongen trodde du att det skulle bli guld?
- Det var väl när vi fick 0 – 0 mot Elfsborg och Malmö som vi fick kriga oss till på bortaplan. Inte att vi kunde dra ifrån dem - men att hänga av sig dem. Jag tror att Malmö och Elfsborg var fyra-fem poäng efter oss då, om jag inte minns fel. Så det var bara vi och Göteborg kvar mot slutet.
Hur kändes det kvällen innan matchen på hotellet i Göteborg?
- Ingen fara. Men när jag tänker efter var jag ganska nervös. Alla har vi olika stilar, det hade blivit mycket snack om att vi skulle ha med oss bucklan i bussen. Det hade varit fruktansvärt jobbigt att förlora som AIK:are. Då kunde vi fått äta upp våra ord, om vi hade förlorat då så hade det blivit dubbelt så bittert. Men på grund av presskonferensen på fredagen blev jag mer nervös, det blev så mycket snack. Då hajade man till.
Du hade inga sömnproblem sista natten?
- Nej, jag sov som ett barn!
Känslan precis innan matchen?
- Jag var nervös. Men så fort domaren blåste igång matchen försvann det, skönt att matchen äntligen hade börjat. Vi hade ganska bra kontroll på Göteborg under matchen, de var ganska starka när de spelade mot sina fans på läktaren. De fick några fasta situationer som de var farliga på, men vi krigade på.
Känslan när Tjerna gör 2 -1 för AIK:
- Det var klart! Det kändes ganska bra när det stod 1 – 1 också faktiskt, jag tyckte vi hade ganska bra kontroll då med. Men det var så förlösande när Tjerna gjorde målet, men han sa själv: ”det är så konstigt, var är alla, det är så tyst!”. Man visste inte hur man skulle reagera faktiskt, man sprang där och det var sjukt skönt!
Stefan Selakovic inlägg tog ju faktiskt i insidan på stolpen, det trodde jag inte när han slog den bollen:
- Det var konstig båge på den. Men det var en tillfällighet, små marginaler…
Hur var festen efteråt?
- Kaotisk. Det blev sent som tusan. Vi kom till Stockholm vid kl 22-23 på kvällen och hade inte ens hunnit och trycka i oss en räkmacka innan det var fullt med folk på Ambassadeur. Det blev nästan lite för mycket, man fick ingen stund för sig själv att samla ihop tankarna. Allt gick i ett. Dagen efter gick vi till East och käkade och garvade åt små anekdoter som hände på söndagen. Det gick snabbt då. Vi fick ledigt två dagar sen tränade vi och efter det var det Cup-final. Man hade så mycket energi den matchen och vi hade ett sådant kapital på bänken. Positiv energi: så det var inte mycket att snacka om den matchen.
Om tittar på den kommande säsongen. Många kritiska röster säger att AIK tappat för många spelare med för hög kvalité för att kunna upprepa fjolårets framgångar, vad är din känsla?
- Det är sant att vi förlorat många bra spelare. Det är en eloge till alla spelare i AIK att några försvinner. Det är inga dåliga lag de gått till heller: Markus gick till ett bra lag i Grekland, Jos till Celtic, Örlund till norska mästarna Rosenborg och Ivan till ett bra lag i Argentina. Det hade varit värre om de gått till Viborg eller Odense för att tjäna lite pengar, så det känns bra. Men visst är det jobbigt att vi tappar alla de här samtidigt. Men det kommer nya spelare - de kommer och de går men AIK består!
Vad säger du om AIK:s premiärmatch mot Mjällby, rent spelmässigt?
- Inte mycket att prata om, spelmässigt var vi dåliga men Mjällby var inte mycket bättre än oss, även fast alla tycker att ”Mjällby var Barcelona”. Det känns som om vi förlorat matchen om läser vad folk tycker om oss och vad de tycker om Mjällby. Det är klart, det var premiär, vi är svenska mästarna…
Nebojsa Novakovic sa att i AIK är allting svart eller vitt:
- Ja, precis! Men det var premiären, det var en riktig skitmatch mot Halmstad förra året i premiären också men då med men vi vann med 1 – 0. Vi kunde ha vunnit med 1 – 0 i år med. Spelet satt inte förra året efter första matchen heller, men vi kämpade och krigade – det ska vi göra i år också. Just nu handlar det om att samla ihop poäng när planerna är som de är.
Om vi blickar ännu längre framåt så har du kontrakt till och med 2013. Har du några planer som sträcker sig längre än så?
- Det är som Tjerna tar det, man får ta ett år taget. Men allt beror ju på hur man känner sig då, det kan man ju inte veta nu. Hur är kroppen då? Är man seg eller pigg? Är det som man känner sig idag kan man fortsätta, om man gör nytta. Men det är viktigt att man känner sig behövd också.
Micke Stahre nämnde dig och Ivan Obolo som spelare som är extremt träningståliga. Han sa att det inte fanns något ”stopp” i er: ni kan träna hur mycket som helst. Andra spelare kan ju vara behov i av återhämtningsinriktad träning, men inte du:
- Nej, jag har bra läkekött!
Du har inte varit skadad mycket alls?
- Nej! Jag har fått många smällar men har ofta lyckats tejpa ihop mig så jag har kunnat träna ändå. En engelsk rugbyspelare sa att hur hårt du än blir tacklad ska ändå ställa dig upp igen för att visa att du inte är knäckt. Sen är det bra att det finns duktiga naprapater också.
Vad beror det på att du klarat dig så bra?
- Först in i närkamperna och sen först ut – det är det som det handlar om!
När jag pratade med Christer Swärd efter att säsongen avslutats förra året sa han du vann den interna träningsligan i AIK 2009: du missade endast två träningar av 226 förra året:
- Jag och Ivan låg i topp, men jag gick om honom när han gick på semester tre dagar tidigare än mig.
Vad har du för styrkor som fotbollsspelare?
- Främst speluppfattningen. Sen förmågan att placera sig rätt, den har väl kommit med att man spelat många matcher och upplevt många situationer. Så jag vet var man ska placera sig någonstans - var det kan ”smälla till” defensivt.
Dina svagheter?
- Jag är inte bäst på någonting men ganska bra mycket. Jag kan passa bollen, är ganska bra på att nicka. Jag är inte långsam men inte världens snabbaste; jag blir inte frånsprungen men springer inte från någon heller. ”Lagom och svenskt”. Högerfoten kan bli bättre sen kan man ju ta mer initiativ framåt och våga lite mer. Inte alltid ta det säkra före det osäkra.
Du gjorde ju fyra mål förra året, de var ju väldigt viktiga mål också. Har du gjort så många mål på en säsong förut?
- Nej, inte på seniornivå.
Ditt huvudspel fungerade inte lika bra i England?
- Det var svårt där, många spelare som var starka huvudet. Men jag var där framme också och gjorde något mål per säsong.
Vilka spelare umgås du mest med i AIK?
- Kenny, men det blir tyvärr mindre och mindre. Han har två barn och jag har ett. Vädret är som det är just nu så man åker hem och ”grottar in sig”. Tjerna, Bojan och Burgic hänger jag också med ibland, de yngre; Saleh och Kevin hänger på. Det är svårt att peka ut en, jag är inte den som umgås mest i alla laget. De som inte har familj har ju mer tid för umgänge med lagkamraterna, jag åker ju hem och hjälper till hemma ofta. Dessutom har jag vänner och min familj utanför fotbollen.
Vad gör du annars på din fritid?
- Jag gillar att vara ute men i det här vädret blir det inte så mycket med det. Man åker till Leklandet i Veddesta och kryper i bollhavet med grabben. Han är femton månader nu.
Följer du svenska fotbollslandslaget?
- När Erik Hamrén tog över blev det ”ett litet uppsving”. När Lagerbäck gjorde sina sista år var det nästan så man kollade på Scrubs på trean istället - så dåligt var det! Det var ingen glädje alls runt matcherna. Inte för att jag tycker att jag borde gått in och spelat, men det känns som en ändring kom ett år för sent. Det kanske blev en för stor glipa mellan spelarna: de som har spelat och de nya som skulle in och spela. Det kändes som om det nästan var omöjligt för en ung kille att komma in och göra något positivt. Man var tvungen att ”ersätta Henrik Larsson med Henrik Larsson”, eller hur man ska uttrycka det. Han var så inkörd i laget att den enda som kunde ersätta Henrik var Henrik själv. Det blir samma sak nu, det är inte så många som försvunnit från landslaget, men den dag Anders Svensson försvinner får man ersätta honom med Anders Svensson – inte med Kim Källström för ”det skulle inte funka alls”. Skulle Sverige tappa Anders nu skulle spelet gå i bitar, det är helt fel, Kim skulle de ha spelat in för längesen. Men Kim har alltid fått ändra sitt eget spel för att passa in, det är synd.
Apropå Henrik Larsson, vilka spelare har varit svårast för dig som försvare att möta sen du kom tillbaka till Allsvenskan 2007?
- Henke är bra, inget snack som om saken! Tobias Hysén är med där, vi har varit bra mot Göteborg och hanterat honom bra. Han är en spelare man måste vara extra vaken med. Jag tycker vi har svårt mot Kalmar av någon konstig anledning, jag kan inte komma på någon särskild spelare i laget som är svår, det är nog mer hela deras anfallslinje som är ganska vass. Men vi har varit stabila, lag har haft svårt att möta oss!
Till sist: det är höga målsättningar AIK har i år: vinna allsvenskan, vinna Svenska Cupen och kvala in till Champions League – vad tror du att ni lyckas med?
- Vi ska göra ett rejält försök att lyckas med allt. Vann vi allt som vi gjorde 2009 så ska vi självklart försöka upprepa det. Det kommer att bli en tuff men härlig utmaning. Det gäller att vi har tur med lottningen till Champions League men samtidigt vill man möta ett bra lag också. Det är svårt; Lazio eller Everton skulle vara kul att få möta men en enklare motståndare skulle ju underlätta för oss att ta oss vidare.
Tack så mycket och lycka till i år!
- Tack själv!
Nisses drömelva
Nisse fick ta med spelare han haft som lagkamrater under sin karriär. Eftersom man får ha sju avbytare i Allsvenskan numera så får Nisse också ha det:
Målvakt: Andreas Köpke, FC Nürnberg
Försvarare: Markus Babbel Blackburn Rovers FC, Henning Berg Blackburn Rovers FC, Thomas Linke FC Bayern München och Bixente Lizarazu FC Bayern München.
Mittfält: Youri Djorkaeff Blackburn Rovers FC, Stefan Effenberg FC Bayern München, Tugay Kerimoglu Blackburn Rovers FC och Damien Duff Blackburn Rovers FC.
Anfallare: Dwight Yorke och Andy Cole Blackburn Rovers FC.
Avbytare: Lucas Neill, Dominic Matteo, Michael Gray, Matt Jansen, Brad Friedel, Keith Gillespie från Blackburn Rovers FC och Dion Dublin Leicester City FC.
Tränare: Rikard Norling och Mikael Stahre AIK.
Assisterande tränare: Rob Kelly Leicester City FC och Nebojsa Novakovic AIK.
