Nicklas Bergh: "Det har varit tufft"
Medans Tomi Maanoja kämpat på fotbollsplanen har hans målvaktskollegor blivit skadade och de kämpar nu med rehabträning för komma tillbaka. Gnagarforum fick en pratstund med en av dem: Nicklas Bergh.
Berätta om din skada – vad var det som hände?
- Jag slog egentligen upp en gammal axelskada som jag fick förra sommaren. Det var ledbandet som töjde ut sig, axeln hoppade inte ur led men den var halvt på väg att göra det.
När och hur hände detta?
- Första gången var det i juni förra året, då gjorde vi ingenting åt det utan tränade bara upp den. Sen har jag känt av det lite grann i vissa lägen men det har inte hindrat mig från att träna. Nu slog jag upp skadan i mars och då förstod jag väl att det var ungefär ”samma sak”. Då sa läkarna att det enda alternativet var att operera för att få skadan helt bra.
Vad exakt var det som hände i mars?
- Ledbandet släppte, alla främre ledbanden släppte i fästet under en träning på Bosön. Det var lite surt, det var tio-tolv dagar innan seriepremiären, det var ju lite jobbigt. Smärtan var inte så farlig, det gjorde ont i en och en halv sekund sen kunde jag fortsätta träna men jag kände hur axeln klickade till och flyttade på sig. Jag hörde även att någonting sträcktes ut eller ”brast till” i axeln. Jag kände samma sak förra sommaren: smärtan som kommer känns i en sekund sen kan man fortsätta träna. Men sen på kvällen och framför allt dagen efter kommer smärtan. Då kan man knappt röra armen.
Vad blev det för medicinsk åtgärd?
- Jag opererades åtta dagar efter skadan, jag klarade mig med en titthålsoperation bara. Då sydde man fast alla ledband och stramade åt det. När det väl är läkt så ska jag vara hundra procent igen men det ska ta fyra till sex månades efter operationen tills jag är helt bra, nu är jag inne på nionde veckan. Det ser bra ut, jag har nästan full rörelse i armen men det saknas mycket styrka så det blir mycket uppbyggnadsträning fortfarande.
Vad gör du nu i din träning?
- Gym- och rehabträning: armar och axlar. Några pass på Bosön och några pass här på Karlberg, det är väl ett till två pass per dag. Idag var det faktiskt första gången jag har gått ut och joggat!
Det var väl skönt?
- Ja, det blir lite variation och lite puls i träningen på ett annat sätt som man inte får när man cyklar bara.
Hur har det varit att följa AIK:s matcher från sidan?
- Bortamatcherna följer inte vi som är skadade med på, dem ser jag på tv. Men det har varit tungt, givetvis, när det har gått som det har gått. Man kan ju inte påverka så mycket, man sitter mer som ett ”hispigt fan” egentligen och skriker och gormar. Det är väl inte alltid jättekul. Men nu har jag gått skadad i två månader och varit inställd på att vara borta tills efter sommaruppehållet. På ett sätt så vet man om vad som väntar en.
Hur har du upplevt det; att din målvaktskollega gjort misstag under matcherna och utsatts för kritik av lagkamrater och en massa skriverier i tidningarna?
- Det har givetvis inte varit bra, vissa kommentarer från medspelare har varit onödiga. Sen har det fått enormt stora proportioner i media, de har väl huggit på allt de kan och lagt ihop frågor och svar och fått till sina rubriker och spunnit vidare på det; match efter match. Jag tror matchen mot Trelleborg betydde mycket för Tomi, det kanske i sig inte är någon märkvärdig match, men han är stabil och får hålla nollan. Det fanns ingenting att anmärka på och det är en jäkla kick för självförtroendet, det är det som behövs. Det kännetecknar hela laget: de här jämna matcherna har vi kanske fått ett kryss eller förlorat med 1 – 0. Den situationen är ny på så vis; förra året då var det kanske inte strålande spel heller fram till sommaruppehållet men vi höll alltid tätt bakåt och släppte inte till många chanser och vann ofta med 1 – 0, även om vi inte förtjänade det. Och förtjänade vi en vinst så vann vi med 1 – 0 vilket gav oss självförtroende från början. De marginaler som vi hade med oss då har vi haft emot oss nu och vi har fått jobba i motvind hela tiden, då har vi blivit lite ängsliga.
Vad har du för personliga mål med säsongen?
- Man får ju lägga om målen nu när man är skadad från mars tills när man nu är tillbaka, i juli-augusti. När man väl är med vill man ju fightas om en plats, absolut, men man får inte ”slå ner sig själv totalt” om man inte lyckas med det. Det är ju trots allt ett halvår man missat med träning och allt vad det innebär, man kan inte bortse från det heller - men givetvis fightas för att få spela. Som målvakt är det lite annorlunda, det beror ju på hur den ordinarie målvakten spelar – det är inte som en utespelare som kan få tio minuter på sig att ta chansen. Målet är givetvis att spela, det var målet innan säsongen och det kommer vara målet när man är tillbaka igen. Det var samma situation förra året då jag också var skadad men sedan när jag kom tillbaka var det orimligt för mig att peta Örlund efter en lång skadefrånvaro när Örlund och Kim Christensen var topp två i serien. Det är lite så man får se det också, utomstående faktorer spelar in också.
Vad tror om de sista två matcherna innan VM-uppehållet?
- Just nu är ju självförtroendet på topp efter en vinst, även om alla är medvetna om situationen i sin helhet. Men segern mot Trelleborg gjorde mycket, även om det inte var något ”skönspel” var det en viktig seger. Det känns som om vi åker till Borås med tillförsikt och det där lilla ”go:et” vi inte haft tidigare. Men framför allt är det Åtvidaberg hemma som är den viktiga matchen att vinna. En vinst mot Åtvidaberg gör att gapet till de andra lagen täpps till för stunden alla fall.
Vart på Råsunda sitter du och ser på matcherna?
- På västra läktaren strax bakom spelarbåset har vi våra platser. Man följer laget rätt nära ändå. Det är nervöst, speciellt i år när vi inte ”punkterat” någon match hittills.