Landskrona - Kalmar FF2 - 2
Mediokert AIK åter mållöst
Ett bortasvagt AIK åkte för Allsvenskans sjuttonde omgång ned till Listerlandets Strandvallen för mötet mot överraskande tabellfyran Mjällby. Medan dagens domare Daniel Stålhammar blåste igång för avspark och tabellen vevades in i bild kunde man konstatera att AIK är så pass obehagligt långt ned i dyngan efter halva säsongen att inte ens spel med orange-röda strumpor (lånade av Mjällby?) kunde distrahera tankarna från placeringen.
Första halvlek
Förlusten senast till trots, så hade man byggt upp vissa förhoppningar för AIK:s spel i allmänhet och det av nyförvärvet Mohamed Bangura i synnerhet. Föga överraskande var det även vederbörande som stressade Mjällby och dess centrallinje från stenåldern i halvlekens första minuter, dock utan avlastning från stillastående lagkamrater.
Förutom ett jätteläge för hemmalaget efter en hörna i matchens fjärde minut, fortsatta första halvleken i den mediokra röda tråd som vi vant oss att se i Allsvenskan när framförallt AIK försöker bjuda upp till dans. Halvchanserna avlöste förvisso varandra var tionde minut, men träffsäkerheten var sämre än den av en blind skidskytt; både ovan nämnde Bangura och Robert Åhman-Persson hade vassa lägen som tacksamt skänktes till mitten av Aspers långärmade målvaktströja.
Kanske gladde detta Miller, som verkade ha siktet inställt på ett nytt världskrig i mitten när han mönstrade upp med RÅP, Tjerna och Helgi i mitten. Tråkigt nog blev inte världskriget mer än en ställningsstrid där det räckt om kommentatorn var tionde minut hade informerat omvärlden med: ”Intet nytt på mittfronten”.
För att tillfället bege sig bort från de cyniska känslor man nu mer får när ens svartgula stolthet kliver ut på plan får man ändå medge att det fanns tendenser i AIK:s anfall och att det såvida fanns något att bygga vidare på i andra halvlek…
Andra halvlek
…Ett byggnadsprojekt som lades ned omgående efter femton minuters vila. I ett av Strandvallens säkerligen gemytliga om något klaustrofobiska omklädningsrum la AIK iväg hammare så som såg för att istället sikta in sig på 0-0. Tillbakatryckta likt matcherna mot Malmö eller Elfsborg förra säsongen (skönt att fortfarande kunna likna något vid fjol säsongens bravader) sprang de svartgulröda runt som virriga höns i en allt mer ångestladdad tillställning.
Om det inte vore för Mjällby uppenbara avsaknad av bra frisparksskyttar hade en poäng definitivt inte varit bärgad för AIK; gång på gång träffade de en kompakt AIK-mur i finfina frisparkslägen uppställd av en åter igen fantastisk Turina, som fick slita hårt för dagens nolla. I matchens 61a minut fick Tobias Grahn ett läge som det är tveksamt om Nick Mrdja ens skulle missa, när en lång Ivan Turina fick sträcka sina händer hela vägen till hemlandet för att ofattbart få bollen till en hörna.
Detta jätteläge som utan tvekan var matchens bästa avlöstes av ett enormt spelövertag för hemmalaget och ett än mer defensivt AIK. De tre ”anfallare” som börjat matchen – Flavio, Engblom och Bangura – fick alla kliva av för mer defensivt lagda spelare i Özkan, Lundberg samt Daniel Gustavsson, när AIK tveklöst gick för ett oavgjort resultat.
Tillbakatryckta men ändå något stabila bakåt lyckades tillslut Gnaget rida ut ställningsstriden på den mittfront som sakta men säkert pressades längre och längre ned mot AIK:s reslige målvakt.
”Intet nytt”
Men så tillslut, efter de sista fyrtiofem ångestladdade minuterna kunde kommentatorn informera omvärlden att det var ”intet nytt på mittfronten” – AIK hade klarat stormen och fredligt fått lämna det karga Listerlandet med en välbehövlig poäng. Men trots att de trött traskande spelarnas orange-röda strumpor fortfarande var lika färgglada som under matchens början räckte inte det för att ta bort blickarna från den Allsvenska tabellen.
Nu krävs två raka hemmasegrar mot BP och GAIS, för att inte glida ännu längre ned i den obehagliga dyngan som kallas bottenstrid.
