Gästkrönika: Det finns inget bättre än när det vänder
"Vid ungefär var tionde år faller bitarna på plats, gruppen består av just de karaktärer som pallar för trycket."
Är det som så att vi AIK:are av naturen är mer dramatiska, lite mer benägna att gå i konflikt och identifierar oss med kaos, bråk och ständiga uppbrott? Varför upplevs ett normaltillstånd för oss oftast som det motsatta för de flesta andra? Johan Helander söker efter svaret på varför vi alltid verkar sträva efter att riva ner det vi byggt upp.
I SVT morgons sportpanel 23/8 konstaterade Johan Esk att den pågående turbulensen i AIK förmodligen inte påverkar särskilt mycket rent sportsligt: ”Spelar man i AIK är man van vid turbulens. Vissa grejar det inte och då blir man aldrig en bra AIK-spelare och vissa är vana vid det och kan prestera ändå”. En slags naturens lag, survival of the fittest, vilket innebär att vi kommer få se spelare som exempelvis Alexander Gernt lyckas i andra klubbar men inte i AIK. Vid ungefär var tionde år faller bitarna på plats, gruppen består av just de karaktärer som ”pallar för trycket” – Björn Kindlund, Mikael Borgqvist, Vadim Jevtushenko, Pascal Simpson, Johan Mjällby, Krister Nordin, Patrik Englund, Jos Hooiveld, Ivan Obolo, Bojan Djordic m.fl.
Om man ska tillämpa en enkel psykologi gäller förmodligen samma sak på läktarna. AIK som kultur attraherar just på grund av denna turbulens – sedan skiljer sig givetvis de bakomliggande orsakerna till varför man dras till detta ständiga kaos. Konflikträdsla verkar i alla fall inte ligga en AIK:re nära till hands. Kanske är det därför vi upplevs som så skräckinjagade, i och med att de konflikträdda har valt andra klubbar, när AIK väljer oss.
Parollen ”alla hatar oss” finns på något vis nedärvt i vårt kollektiva DNA – ju mer de andra hatar oss desto starkare blir vår gemenskap. Den ständiga mediala uppmärksamheten kring detta ställer oss inför val och utmanar våra ideal. Givetvis trivs de flesta av oss, på ett rationellt plan, bäst när det är lugn och ro. Men när kärleken till AIK hela tiden prövas, precis som i ett stormigt förhållande, känns den alltid som starkast när man blir sams igen. För att citera Peter LeMarc: det finns ingenting bättre än när det vänder (för övrigt en extremt ocool referens).
Därför kommer de senaste månadernas händelser som en motreaktion till det extremt trygga 2LAX9. Det var för bra för att vara sant. Vi famlade i mörker efter vår gemensamma identitet – förtjänade vi denna lycka? I stormen känner vi oss trygga, hemma. Tvärtemot all logik. Det är därför vår kollektiva själ alltid verkar sträva efter att bryta ner det vi bygger upp. Vi är turbulensknarkare – höga på kicken från luftgropen. Jämför 2005 med 2009. Vinsten i Superettan, när allting vände, när ångesten släppte. Året efter hade vi över 21 000 rusiga åskådare på varje match. 2009 fanns det ingen ångest, enbart lycka. En främmande känsla för vilken AIK:are som helst och istället för 30 000 åskådare i snitt varje match fick vi nöja oss med drygt 17 000.
Låt oss hoppas att det inte tar tio år innan det vänder igen.
