Krönika: Sveket mot publiken
"Framför allt drar det ett löjets skimmer över det sportsliga som utspelar sig på isen och det är inte för att uppleva sådant som man går till Globen."
Det är dagen efter AIK-Djurgården 0-5, eller 8-19 i skott om man så vill. Sitter man och bläddrar i tidningarna ser man att alla är överens om AIK:s usla insats och att Djurgården utan att förta sig enkelt kunde spela hem matchen. Något som saknas i de flesta tidningar är kritiken mot lagens svek mot publiken där många hade betalt 225 kronor för att se matchen. Efter 4-0 spelade Djurgården av matchen och fast de kunde ha gjort flera mål lät de bli och säkrade istället bakåt.
Tänk hur det skulle sett ut i fotboll? Det är match på Råsunda och Hammarby möter AIK i årets andra Stockholmsderby. Hammarby har redan gjort 3-0 efter en halvtimmas spel och slår sedan av på takten. Istället för att göra flera mål, som man mycket väl skulle kunna göra om viljan fanns, spelar man av matchen och båda lagen avslutar den sista timman med åtta spelare på egen planhalva. Fotbollen som utspelas på Råsunda liknar den som Västtyskland och Österrike presterade i Fotboll-VM 1982, passningar i backlinjen och få anfallsförsök. Totalt skjuts det två skott mot mål i den andra halvleken, ett för vardera lagen.
Nu känns denna tes helt overklig förvisso, men tänk vilket ramaskri det skulle bli i media efteråt. Det skulle vara helsida på helsida men långa utläggningar av de stora tidningarnas krönikörer som skulle kräva att publiken fick pengarna tillbaka. I ishockey är det inte så, här är det accepterat att det ena laget bara slutar spela och kontrollerar ut matchen utan några som helst ambitioner att anfalla. "Det är ju ny match i övermorgon", säger tränaren efteråt. Åskådarna får snällt betala och det är inte konstigt att den "riktiga" hockeypubliken sviker i huvudstaden.
En annan sak som får en att fundera på skillnaden mellan fotboll och ishockey är synen på publiken kontra sponsorerna, eller samarbetspartners som det numera skall heta. Det finns tydliga skillnader vad gäller arrangemanget mellan Globen och Råsunda.
En samarbetspartner till AIK utnyttjar ofta ett besök i Globen till att ha en kul kväll med sina affärsbekanta. Man förväntar sig en trevlig afton och glada miner. Det är då AIK börjar tvivla på om det som erbjuds på isen verkligen räcker till. Gästen kanske inte alls är så intresserad av ishockey eller ens har AIK som favoritlag. För att ge denna besökare valuta för pengarna kryddar man tillställningen dels med lite örongodis i form av nationalsång, musik när spelarna kommer in på isen och musik i spelavbrotten och dels lite ögongodis i form av brinnande borgar och vickande höfter på Guldvipporna med mera. Allt för att förhöja upplevelsen för sponsorgästen.
Den betalande AIK-publiken å andra sidan går antagligen på matchen för att man uppfyller två kriterier; man hejar på AIK och man gillar ishockey i någon mån. Det är alltså i den här gruppen som huvuddelen av den betalande publiken torde finnas.
Vad har då den gruppen för glädje av Guldvippor, musik, brinnande borgar och andra mer eller mindre hockeyrelaterade ”happenings”? För oss är svaret: absolut ingenting. Framför allt drar det ett löjets skimmer över det sportsliga som utspelar sig på isen och det är inte för att uppleva sådant som man går till Globen. Man vill se AIK spela ishockey om de så vinner eller förlorar precis som man vill se AIK spela fotboll när man går till Råsunda.
Den nya hockeyledningen med Hans Mörner i spetsen har visserligen förstått att en stor AIK-klack i Globen skulle kunna bjuda både på både ögongodis och örongodis, precis som publiken på Råsunda gör genom sångerna och tifon, och därigenom höja upplevelsen för sponsorerna. Man har därför försökt locka tillbaka den så kallade ståplatspubliken med riktigt billiga säsongskort till klackens kortsida. Ur sponsorsynvinkel har man dock inte någon möjlighet att ha tålamod i det avseendet. Har man lovat en bra kväll med mycket intryck skall sponsorerna också få det. Därför ser man sig tvungna, att som i senaste derbyt inför ca. 7 500 åskådare, spela bananer i pyjamasmelodin när Djurgården kommer in på isen för att markera att dessa killar gillar vi inte. Det finns ju inga andra på matchen som hatar längre och lite hat har man kanske utlovat för sponsorerna. Återigen är jämförelsen med fotbollen slående. 30 000 åskådare som hatar varandra så det märks över hela Stockholm på matchdagen.
Fotbollen har valt att låta supportrarna skapa något som sponsorerna vill ta del av. Ishockeyn har valt att skapa något för sponsorerna som man vill att supportrarna skall vara en del av – men det vill de inte. Det går inte att tolka de usla publiksiffrorna på något annat sätt.
Att skylla på uteblivna sportsliga framgångar håller inte då Djurgården är svenska mästare, kör samma koncept som AIK och ändå har långt kvar till att fylla Globen utom i undantagsfall. Glömde det att nämnas att DIF inte heller har en ordentlig hejaklack på hockeyn.
Krönikan har även publicerats på www.svenskafans.com/ishockey/aik
