Gästkrönika: 2002 del II
Ifjol vid den här tidpunkten skrev jag en hel krönika om publiken om Råsunda. Jag kan inte låta bli att citera mig själv: ”Att hålla på och skrika okvädingsord till våra egna svartgula lirare tycker jag är lika begåvat som att skicka öronvax till spermabanken. Man har visserligen producerat smörjan själv, och det är med all säkerhet skönt att få det ur sig och bli av med det, men det kommer inte heller glädja någon annan människa. Tvärtom, det är helt ofruktbart”.
Mina ständiga skriverier om positiv läktarkultur kanske uppfattas som tjatiga eller överdrivna av några, men jag kan inte låta bli. Det verkar ibland som att det har gått mode i att skrika glåpord och bua efter 15 minuters spel när AIK inte spelar som de spanska topplagen i satellit-TV:s sändningar. Det är ungefär som att folk känner sig tuffa när de öppet visar att de inte accepterar en förlust, och de verkar tro att alla som inte beter sig likadant är haschpundande bajare som inte har samma engagemang, lidelse och vilja att vinna som de själva.
Så jävla fel.
Oavsett om man som åskådare fortsätter sjunga peppande sånger, deppar med i ”Que sera sera” eller bara sitter tyst och lider stöttar man AIK bättre än neandertalarna som hånar sina egna spelare. Det är dags att inse att publiken har stor betydelse för lagets sportsliga resultat. Ingen blir bättre av att bli utbuad efter ett mindre lyckat ingripande. Däremot kan publiken hjälpa en spelare att lyfta sig genom positiva rop och sånger – och är inte det allas mål? Att spelarna och laget ska bli bättre? Så varför ska det vara så svårt? Jag får inte ekvationen att gå ihop.
En annan sak på samma tema. Klubbkänsla och AIK-hjärta är saker vi ibland diskuterar och alltid uppskattar om spelarna har. Men hur får man det som spelare om man inte har gjort 10 säsonger som pojklagsspelare innan man flyttas upp i A-laget? Vad är klubbkänsla? Vad är en klubbs själ? Min åsikt är att en stor del av en klubbs själ är supportrarna, de som aldrig byts ut. Med andra ord kan man tro att supportrarna, publiken, har stor betydelse för om en spelare får klubbkänsla eller ej.
GF-skribenten Kafka beskrev det bra i ett inlägg i forumet nyligen:
”Klubbkänsla är något man kan skapa. Klubben kan göra det genom ett vettigt agerande mot spelarna. Och, framför allt: Supportrarna kan göra det. Det behöver inte ens vara särskilt svårt. Det handlar helt enkelt om att visa en gränslös kärlek, även om jag nu inser att jag låter som en korsning mellan Di Leva och Mark Levengood. Aldrig håna en spelare på planen. Komma ihåg deras födelsedagar. Komma ihåg deras fruars födelsedagar. Skriva hyllningsbanderoller. Sjunga fyndiga sånger som prisar deras ädelmod och oefterhärmliga klass så fort de beträder en plan. Välkomna dem när de anländer, gråta och lyckönska dem när de drar, även om de suttit på bänken i alla matcher som de inte förstört. Kort sagt: Att i verkliga livet uppträda som Bajen fans uppträder i deras mest inrökta hallucinationer och i Aftonbladet. Med humor, värme och kärlek. SÅNT skapar klubbkänsla”
Han har naturligtvis helt rätt. Minns bara Tomas Gustafsson som berättade att han bestämde sig för att skriva nytt kontrakt med AIK mitt under en match när AIK-klacken stod och sjöng hyllningssånger till honom. Tack vare det fick AIK några miljoner på kontot och en spelare som säger sig ha vår klubb som första val om han återvänder till Allsvenskan. Det är alltså upp till oss om spelarna ska få klubbkänsla. Tänk på det när Kibebe snedsparkar, när Kalle Kula förhandlar om nytt kontrakt, när Åslund träffar stolpen i öppet läge och när Slavik blir nersprungen av en större och mer rutinerad motståndare.
Förutom de sex nämnda och högprioriterade punkterna ovan anser jag även att följande punkter är av betydelse:
· Glädje i truppen
· Att släppa fram ungdomarna
· Utplåna ödeskvarten
Det är viktigt att ledarstaben runt truppen arbetar med att få gruppen att trivas ihop. Det är möjligt att sammanhållningen i laget har varit bra även i år, flera av spelarna har ju påstått det. Är det möjligt att få se detta avspeglas på planen också?
Satsningen på ungdomarna måste fortgå. Att som i år låta spelare från U-laget växelvis träna med A-truppen tycker jag är mycket bra. Det är också bra om de kan få vara med och spela en del matcher på försäsongen och kanske i Svenska Cupen om vi lottas mot svagare motstånd. Killarna lär på det här sättet känna A-lagsspelarna, de vänjer sig snabbare vid tempot och ser hur hårt de måste träna för att komma till Allsvenskan. Steget dit blir därmed inte lika svårt att ta. Jag ser dessutom gärna att de ungdomar som finns i A-truppen idag får några chanser vid liknande matcher. Slavik kunde t.ex. ha fått några fler chanser under den gångna säsongen. Framförallt fanns det lägen att kasta in honom som inhoppare i slutet av några matcher när vi ändå inte hade något att förlora.
Jag är dock visserligen lite skeptisk till Mattias Moströms chanser att bli en stor spelare. Men om AIK fortfarande tror på honom kan det vara värt att plocka upp honom från Café Opera för någon eller några träningsveckor framöver. Kanske vore det även en god idé att låta honom följa med på något av utlandslägren på försäsongen? Det är ju ändå vår spelare.
Den så kallade ödeskvarten har jag tidigare berättat om i ett par nördiga statistikinlägg i Gnagarforum. Inte i någon femtonminutersperiod har vi de senaste sju åren i snitt släppt in fler mål än vad som är fallet med den inledande kvarten i andra halvlek. Kan laget bryta den sju år långa förbannelsen och tagga till i halvtidsvilan kan en del vara vunnet.
Ja, det var allt jag hade att säga. Nu väntar vi bara på Gamle Svartens årliga titt i kristallkulan. Förhoppningsvis kommer den när Haninges egna Åsa-Nisse tröttnat på att jaga Trabanter med hagelbössa vid kommunens alla trafikplatser!
Ett riktigt gott nytt år tillönskas Er alla!
