fortsättning...
Många spelare i allsvenskan som är på väg till ett stockholmslag pratar gärna om draget i Stockholm och de fullsatta derbyna. Men är det bara roligt att spela ett derby? Går det att inte vara nervös?
- Möter vi Trelleborg hemma är jag också nervös. Örebro hemma samma sak. Man har en nervositet som alltid infinner sig och gör den inte det så är det något som är käpprätt fel.
- Man är dock enormt taggad inför ett derby, men jag har alltid känt ”Välkomna till Råsunda, nu ska ni få åka hiss. Nu ska det bli åka av”, inför matchen. Så känns det alltid, konstigt nog vet jag inte varför. Jag önskar det vore så oftare.
- Jag har ett bra derbyfacit, jag har inte förlorat något än. Det är rätt skönt.
Det känns som om ni har ett mentalt övertag på Hammarby redan innan matchen börjar.
– Titta på vårat lag och titta på deras. Det är dom som ska frukta oss. Jag tror att Hammarby inför derbyt i höstas visste att ”nu ska vi möta dom som egentligen skulle stått där med segerpokalen.” Jag tror det faktiskt. De var bleka. Vi har ett psykologiskt övertag och dessutom är det på Råsunda.
AIK vann de fyra sista matcherna men både mot Hammarby och i Örebro hängde en kvittering i luften och där fick du kliva in och göra avgörande räddningar. Först Hermanssons friläge och sedan en svettig en handsräddning. Dessa insatser gick nästan ouppmärksammat förbi. Kändes inte det konstigt?
- Det är ju det här igen, hur man ser fotboll vad man tycker är matchavgörande. Jag har inget dåligt förhållande med journalisterna, de väljer ju själva vad dom vill belysa. Både jag och laget gjorde bra insatser, det var väldigt skönt. Det finns inte så mycket mer att säga, jag kände redan när jag kom tillbaka mot Djurgården att jag var inne på rätt linje igen.
Vi lägger säsongens matcher till handlingarna och kommer in den frågan som var den första jag plitade ner inför intervjun. Att få veta nu i efterhand hur det var att ha Dime Jankulovski som konkurrent, en målvaktskollega i laget som precis som Daniel tillhör den allsvenska eliten. Det märks när frågan kommer att det var ett experiment som inte föll helt lyckat ut, i alla fall inte enligt Daniel och det känns skönt att höra ett ärligt svar istället för ett kort, ”jo, men det var bara bra”.
Vilka för- och nackdelar var det så här i efterhand?
- Man vet ju aldrig förrän man provat. Det blev lite mer kvantitet istället för kvalité. Det blev kanske inte riktigt vad man hade tänkt sig. Idealet är ju att man har en uttalad etta medan man har en tvåa som mycket väl också kan spela. Det är ändå en liten skillnad, så att förstamålvakten känner sig trygg. Jag tror det gynnar både trupp, spelare och tränare. Men som sagt, man vet ju aldrig förrän man provat. Titta på de stora lagen ute i Europa, där får man acceptera att det är en till som är precis lika bra. Det var också en liten läropeng.
Lärde du dig något av Dime?
-Äh, det var bara en massa hyss, säger Daniel och skrattar högt.
- Jag tror att vi lärde varandra lite smått och gott. Vi kom väldigt bra överens för det första och delade med oss av våra erfarenheter. Jag tror inte att vi talade om någonting för varandra som vi inte redan visste, men det är alltid roligt att prata matchsituationer. Olika lägen, hur man löser si och så. Tittar man på oss som målvakter är vi ju lite olika. Dime är enligt mig fantastisk på linjen, vad jag förstår har han spelat handboll en gång i tiden och det märks också. En väldigt duktig målvakt.
Å nu känns du nästan för given…
- Haha, jag ska berätta en rolig historia för dig. I Trelleborg var jag tio gånger mer given än vad jag är nu, då var det Andreas Isaksson som skulle ta över efter Dragan, för han ville inte klubben veta av. Då satt jag ner och pratade med tränare Alf Westerberg och frågade honom:
- Vad händer om jag blir skadad?
- Du får inte bli skadad, det är en order, svarade Alf och det visar ju lite vad man hade för inställning, hur skraja man var. Det var ute och letade med ljus och lykta efter en annan när jag var skadad. Sånt kan man aldrig tänka på, det är bara ut och köra.
Hur det gick för Andreas Isaksson vet vi ju och så här i efterhand tycker Daniel att han gjorde helt rätt som nappade på Juventus bud. Då var det ett armbrott som stoppade Daniel från spel lagom till premiären och peppar peppar, ta i trä, jag hoppas innerligt inte att han råkar ut för något liknande nu.
Svante Samuelsson glider in i på Karlberg och morsar. Han ska bli intervjuad för Smokingliraren och tar plats i soffgruppen intill. Påpassligt nog är jag inne på frågor om årets AIK. Jag vill höra positiva ordalag om årets lag av Daniel trots att några trotjänare har lämnat. Daniel inleder dock med att beklaga sig över att Touma gått till Halmstad precis som Olle Nordin gjorde i vår Fan-TV intervju för en vecka sedan. Kanske har vi missat mer än vad jag vågat inse?
- Jag tror nog Tolle hade klarat två år till i AIK, fortsätter Daniel.
- Men så är ju fotbollen, tränaren bestämmer.
De nya då?
- Vi har fått in lite intressanta spelare. Svante är väldigt intressant och Jimmy (Tamandi) är väldigt talangfull. Pelle (Nilsson) är nästan också ny, väldigt stor och stark.
- Jag tror nog att det blir bra, det som är viktigt i år är att vi inte har fyra-fem formtoppar under försäsongen och när serien startar är vi elva frågetecken. Jag hoppas vi kan få till en formtopp redan i inledningen av serien med tanke på att det bara är sju matcher fram till VM-uppehållet.
AIK har ett nytt upplägg i år, med mera träning på Bosön med inriktning på fysik och kondition. Hur är det tycker du?
- Det känns! Jag har aldrig tränat så mycket som jag gjorde i december månad. Det var många tester; maxpuls, konditions- och styrketester osv.
- Jag tror nog på det här, men i slutändan får man ju se om det ger oss till bättre fotbollspelare. Det finns ju inga garantier för det. Det är dock bra att man gör någon form av utvärdering vad man är svag på.
Om jag tittar på dina styrkor och svagheter tänker jag först och främst på dina fantastiska utkast som ofta går över mittlinjen och träffar foten på spelare med fart. Hur mycket har du tränat på det?
- Otroligt mycket tid. Jag tränade på det till och med innan jag fick se Peter Schmeichel. När jag sedan fick se honom tog det fart ännu mer. Det är helt klart Schmeichel som inspirerat mig och jag har tränat på det väldeliga. Uppe på gruset är det lite svårt ibland eftersom man inte får det där riktiga greppet om bollen. Då kan det bli att man inte orkar ända fram. Men på gräset fungerar det bättre.
Sista delen
